Brännan

”Mamma, jag tycker du ser trevlig ut med röd panna”, sa Idun kärleksfullt åt mig i morse.

Vi alltså har bränt oss. Igen. På samma ort som senast. 

Vi smorde in oss i vanlig ordning igår innan vi gick till stranden, men vi var i solen för länge. Barnens armar, kinder och näsor blev lite röda, min näsa och panna, min rygg och mitt decolletage (finns det inte något bättre ord för det?) är jätteröda och Caj brände sig i ansiktet. Solen här är stark. Stark och farlig. Vi skall hålla oss i skuggan idag.

Det känns så fånigt och passé att bränna sig. Som om man inte hade bättre förstånd i den här åldern, i den här världen.

Idag hänger vi här hemma i skuggan, sitter på balkongen och läser och försöker få barnen att vara nöjda med det enkla livet (ritpappret är nämligen slut).

Vi har bestämt oss för att stanna kvar i Vauclin ända tills vi återvänder hem, gillar plötsligt stället betydligt bättre och har reserverat bil igen, så att vi får köra runt lite. Dessutom upptäckte vi en frukthandlare och en slaktare på vår gata, alldeles bredvid bageriet som bakar fabulösa pain au chocolat. Allt känns bra utom solbrännan. Hurra!

 

(Och när jag tröttnade på att känna mig som en stopplykta i ansiktet pudrade jag näsan lite, för första gången sedan början av januari. Idun tittade noga på den och sa ”Nu är den lila. Ljuslila. Det är fint mamma, du är alltid fin”.)