Hemlängtan

I morse när vi åt frukost lekte vi klassikern sten-sax-påse. Barnen har redan tidigare hittat på egna grejer, som snor, öga, öra och spindel, men idag spårade det ur ännu mer än vanligt. Alla freestylade vilt, till en början försökte vi motivera varför våra val överträffade varandra, men snart slutade vi helt med det, för det var mycket roligare att bara förklara vad man hade valt. En omgång blev det en husvagn (en knuten hand med ett finger som spretade ut och symboliserade den där grejen man hänger på dragkroken) mot en tom hushållspappersrulle (två händer ovanpå varandra som rör) mot en björn (två knytnävar ovanpå varann med spretande fingrar) mot ett lingon (pekfingret och tummen mot varandra för att visa ett pyttelitet lingon). Dessutom fnittrade Caj och jag i smyg åt Idun som många gånger, helt oblygt kikade vad jag tog och tog samma sak, trots att det var något helt nytt. (Jag: Idun den här gången får du säga först, vad tog du? Idun: ... eller mamma, vad tog DU?)

För första gången (utöver den där första kvällen här med kattincidenten) har barnen börjat ha hemlängtan. Mest längtar de efter Jonas (min ena bror), säger de. Fast ibland säger Lovis att hon längtar mest efter mommo och moffa och då kontrar Idun med att hon längtar mest efter sin dockliggvagn. Caj och jag ser också fram emot att få komma hem till släkt och vänner, till hönsen och till vårt mysiga hus. Bra läge för hemlängtan, måste jag säga. Vi skall nämligen alldeles just inleda en av de tre sista karibiska nätterna. Det har gått fort, det har varit bra och det blir fint att komma hem.