De goda vanornas förfall

De höll i sig länge, de goda vanorna. Jag vaknar fortfarande tidigt, redan kring sex, sju. Lovis också, pigg som ett svin. Men insomnandet blir av allt senare, ibland först framemot halv elva.

Jag förfasar mig, helt seriöst, trots att jag hemma sällan kommer mig i säng före tolvsnåret även om jag skall upp vid sju.

Jag vill gå och lägga mig tidigt. Det är så skönt att sova.

Men jag vill också läsa. Massor. Och skriva massor.

Den här ekvationen går inte ihop här heller. Tiden räcker aldrig till för allt jag vill göra. Jag börjar nästan vara rädd för att komma hem och virvla in mig i mina vanliga, hektiska vanor. Ansvar, föredrag, kurser, intervjuer, artiklar. Företagstänkande, en känsla av att inte riktigt hinna med allt jag kunde hinna med.

Ansvar.

Nej, jag vill förstås inte heller vara på resande fot för evigt.

Naturligtvis vill jag komma hem och leva vardagsliv så småningom.

Men det är så skönt att inte behöva finnas till för någon annan än familjen och mig själv.

Det är kanske just för att mitt vanliga leverne är inom räckhåll som jag njuter så totalt av min nuvarande fritid, av avsaknaden av plikter och måsten.

Och det är som det skall vara. Det var meningen att jag skulle njuta, vila upp mig och skriva.

Jag njuter.

Jag vilar upp mig.

Jag skriver.

Allt är som det skall vara. Utom det där med sovtiderna då.