7 januari 2014

Hälsningar från törnrosdalen

Lovis är arg för att hon inte får en egen telefon. Alla i ettan har ju en, säger hon, men det är inte sant, för jag kan på rak arm komma på en massa som inte har. Den här diskussionen har vi ungefär varannan dag för tillfället, i olika varianter. Det är bara ett och ett halvt år kvar att uthärda.

Jag: vet du hur gammal jag var när jag fick min första telefon?
Lovis: nä.
Jag: Jag var tjugo år! När jag var i din ålder hade INGA barn egna telefoner. Det fanns inte ens mobiltelefoner då.
Lovis: VA? Fanns det inte. Vad hade ni då? BREVDUVOR?!


15 kommentarer:

  1. Jag älskar Lovis dräpande humor! Jag var dessutom ännu äldre, ca 25, då jag fick min första :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag minns ännu de där stora, första telefonerna som såg ut som tegelstenar. Det är länge sen jag har sett en sån live. Undrar vad som hände med dem alla.

      Radera
  2. Det är skrämmande hur lågt ner i ålder det sjunker, det där med egen telefon. Jag har förskolebarn som pratar om det där med egen telefon. Jag hoppas ju verkligen att föräldrarna har så myckte vett att de inte köper en telefon åt sina sex- och sjuåringar. Det är för mycket ansvar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag kan nog förstå att en del barn kanske behöver en telefon redan i ettan, om de är mycket ensamma hemma eller bor vecka-vecka hos sina föräldrar och vill kunna prata med den andra när de vill. Men Lovis och Idun behöver verkligen inga egna telefoner ännu. Vi är alltid hemma och de är sgs aldrig ensamma hemma. På trean börjar de cykla till skolan och tar sig antagligen själva till vissa aktiviteter så då kan jag tänka mig att behovet är annorlunda. Dessutom har grannarna kört med samma policy, egen telefon först i trean, så det är lätt att göra lika.

      Radera
  3. Jag hade först egen trådtelefon i fem år innan jag fick (köpte) min första mobil år 2008 i 23-års ålder :) Även då med långa tänder, men eftersom jag jobbade på båt var det ganska många som blev nervösa på att aldrig få tag på mig. Vi åkte mellan Fin och Tyskland och telefonautomaterna gick via satellit då vi var på havet!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Glömde helt tillägga att jag älskar kommentaren om brevduvorna! Beskriver mycket väl hur urgamla ens barn anser att man är.

      Radera
    2. Det finns ju något väldigt vilsamt i att inte alltid vara tillgänglig också, och det är alltför lätt att glömma bort.

      Radera
  4. Vi köpte åt vår tjej en egentelefon då hon börja ettan (7år ) Hon börja vila va ensam hemma och så börja hon cykla /promenera själv till skolan /hobbyn och till kamratena så att lugna mina nerver var det bra att vi köpte redan då hon bara va 7. Vi har ingen fast telefon heller så... Man behöver ju inte köpa nyaste och dyraste modellen. Fröken själv tycker att det är tryggt att ha telefonen med då hon far längre vägar själv. Inte bara dåligt med att ha en egen telefon.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej du har rätt i att det inte är bara dåligt. Och ifall det handlade om att Lovis kände sig otrygg eller att vi kände oss otrygga skulle utgångsläget vara ett helt annat. Men för hennes del handlar det mest om att hon vill ha en egen telefon bara för sakens skull, och då känns det nog rätt onödigt!

      Radera
  5. Att väldigt få av oss har fasta telefoner numera är ju nog en stor orsak till att barnen får egna telefoner ganska tidigt. Och så är vi ju nog vi föräldrar nervösare nu än vad våra egna var oxå + att det kanske finns mera faror nu än förr? Det som jag tycker är "värst" med dagens barn är ju att de är så märkesmedvetna. Dom ska ju helst ha en Iphone! Och får dom då en Samsung så är dom ändå inte helt nöjda.. Vår 7-åring har ännu inte någon egen telefon och är nog rätt nöjd med det. Men säkert kommer snart den tiden även här då "alla andra har".

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det är ju helt knasigt att de förväntar sig en smartphone som första telefon. Men det är klart att man förväntar sig eller hoppas på det då det finns de som har.

      Beträffande att man inte längre har fasta telefoner så är det ju inget som hindrar att barnen lånar min telefon (eller Cajs för den delen) om de vill ringa nån kompis. I en familj med två vuxna med varsin telefon finns det ändå dubbelt så många telefoner/linjer som man hade när jag var liten...

      Radera
    2. Jo, så klart barnen kan använda föräldrarnas telefoner. Det jag tänkte på vat när barnen börjar vara ensamma hemma och ingen fast telefon finns. En smartphone blir det nog den dag vår son ska ha telefon, men ingen IPhone, utan nån billigare variant.

      Radera
    3. Ah okej, så klart, tänkte inte på det :) De stunder barnen är ensamma hemma brukar vi lämna en av våra telefoner med dem och ta den andra med oss, det funkar bra än så länge eftersom Caj och jag har varit på samma ställe när vi varit borta.

      Radera
  6. Har en himla tur som har en 8-åring som absolut inte vill ha någon telefon. Vad ska jag med en sån? undrar han. Och han rör sig inte alls ensam så det finns inget behov heller... men sen när han behöver en så får han en av mina gamla först.

    Ja och som barn hade man ju långa samtal på trådtelefonen, kom ihåg kompisarnas nummer utantill osv. Eller så träffade man dem ute på gatan bara, eller gick bara hem till dem utan att fråga först. Mobil skaffade jag 1998 tror jag när alla kompisar redan hade en och klagade på att det inte gick att få tag på mig. Köpte en begagnad Nokia då och skickade egentligen mest sms. Gillar inte att prata i telefon så mycket. Och nu finns ju nätet! Väldigt sällan man behöver ringa (som tur, har mild telefonskräck).

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag kommer fortfarande ihåg många av mina kompisars telefonnummer utantill, haha. Och vissa mobilnummer som jag memorerade innan jag hade en egen. Jag är faktiskt inte heller särskilt förtjust i att prata i telefon, kanske främst för att man inte kan göra något annat under tiden. Om jag har handsfree går det bättre :)

      Radera