Jag kom på det av en slump när jag såg att det var den 27e. Hmm, tänkte jag, är det nån som fyller idag? Sen slog det mig:
Idag har Caj och jag varit förlovade i nio år. Nio! Det är länge. Men inte för länge, som tur är.
Vårt liv just nu går ut på att laga mat, väcka barn, diska, tvätta kläder, städa, sköta bebis och ordna andra hushållsrelaterade evenemang (typ bastukväll, det händer kanske fyra gånger i året). Vi funderade på vad vi kunde göra för att förhöja vår livsglädje lite grann.
"Kanske jag skulle börja springa maraton?" sa Caj, och fortsatte efter en sekunds överläggning. "Det är bara det att det är helt meningslöst. Och inte är det roligt heller."
Haha.
Jag tror nog vi får välja något annat. (Något annat att göra där mellan halv åtta när barnen somnar, och nio, då VI egentligen borde gå och lägga oss för att orka stiga upp fem med Edda. Den där en och en halva timmen är så full av möjligheter. Vi kunde kanske börja med en ny extremsport? Läsa ett eller två språk? Varför inte starta ett till företag? Det är ju eoner av tid. Eoner, säger jag.)
Haha, bästa inlägget på länge! :) Mannen undrade vad jag låg och vred mig av skratt åt, och han log lite grann då han läste, men kommenterade inte. Sign. fru till en som springer maraton, och som kanske inte insett att det är fler än jag som tycker man kan ta bussen om man ska långt... Nä, bra med motion och kondition och allt det. :)
SvaraRaderaBra med motion, jo, men att springa över 40 km känns lite överdrivet. Fast å andra sidan, om man faktiskt var på VÄG nånstans skulle det vara mer motiverat. Men det är man ju aldrig (om man inte räknar målet som ett mål, vilket det ju är, men det är så konstruerat!)
RaderaTacka din man för skrattet! Jag håller helt med honom om Maratonlopp!
SvaraRaderaPia
Ska tacka!
Radera