Infallet

Jag blev så TRÖTT på mitt hår som bara är långt och enfärgat och platt och elektriskt idag. Dessutom slog det mig att jag ju skall på doktorsdisputation om tre veckor (min jättesmarta syster blir doktor i teologi) och då vill jag vara lite festlig, så jag ringde till frissan (hon som uppmanade mig att klippa lugg för några år sedan, det blev jättebra), och hon hade fått en avbokning i morgon klockan tio. Det händer cirka aldrig.

Det har varit skönt att ha håret ofärgat i över ett år. Jag har låtit klippa topparna ett par gånger men har megalångt hår nu, det går ända ner till midjan. På ett sätt tvekar jag inför att kapa det, men samtidigt är det ju inte som att jag gör särskilt mycket med allt detta hår. Eller jo, ett trick kan jag göra med mitt jättelånga hår och det är att sätta upp det utan hårband eller spännen. Det är bara att slå knut på det. Praktiskt.

Det är ju nu jag borde sitta och leta efter inspirationsbilder på vad jag vill göra av min kalufs. Istället tänker jag sova på saken (bokstavligen). Vem vet, kanske jag drömmer fram en fantastisk frisyr.

(Om jag ser ut som en produkt ur en Tomas DiLeva-låt i morgon eftermiddag vet ni varför.)
(Om jag ser ut som vanligt har jag antagligen däremot stammat fram ett "öh, klippa topparna" när hon frågar vad jag vill göra. Och då får jag nog skylla mig själv om förändringen inte syns)