Ännu mer om barn på nätet

Amanda har skrivit ett jättebra inlägg som handlar om myntets andra sida, alltså det man kanske går miste om ifall man INTE bloggar om sina barn eller diskuterar dem på sociala medier. Jag håller med, det finns inte bara risker utan också en massa positiva sidor med att blogga om barn. Jag skulle själv tycka om att läsa om min barndom nu som vuxen ifall mina föräldrar hade bloggat när jag var liten. Som förälder har jag fått massor av hjälp och stöd via bloggen i fråga om saker som bekymrat mig i föräldraskapet. Och som Sofia skriver i Amandas kommentarsfält så har de flesta föräldrar ett sunt förhållande till vad de lägger ut på facebook och på bloggar om sina barn. Inte kanske alla, men de flesta. Dessutom vore det ju lite konstigt att inte alls prata om barnen när de ändå utgör en väldigt stor del av mitt liv.

Den nya regeln för vad jag skriver om barnen på bloggen och på facebook kom av att några av barnens kompisar börjat följa mig på instagram och hade sett en bild på barnen som de inte vetat om att jag lagt upp. De var fundersamma över att deras kompisar visste vad de gjorde trots att det själva inte berättat det för dem. Jag kände mig lite dum eftersom jag brukar vara väldigt noga med att fråga av vuxna innan jag publicerar bilder av dem på bloggen. Klart att mina barn också måste få vetorätt beträffande vad jag väljer att berätta om dem för hela världen. Jag kommer alltså inte att sluta blogga om dem eller sluta lägga upp bilder av dem. Men de bilder och berättelser som läggs upp är sånt som de har godkänt.

Nu är det förstås inte så att ansvaret för vad jag skriver om barnen plötsligt har hamnat på dem. Att jag är beredd att skriva vad som helst bara de godkänner det. Nej. Jag är lika noga med att följa mitt sunda förnuft som tidigare, men lyssnar dessutom på dem eftersom det kan finnas någon pinsamhets- eller hemlighetsaspekt som jag har missat. De är stora nu och har ett eget liv utanför hemmet som kan påverka dem på ett sätt jag inte känner till, helt och hållet.

Små bebisars liv liknar varandra ganska mycket, deras personligheter är inte så utmejslade och huggna i sten att man gör ett stort brott om man berättar om dem, ganska detaljerat till och med. Men ju större integritet en person får, desto mer måste man respektera den, tycker jag. För min del har det gått naturligt så att jag blivit mer och mer selektiv med vad jag berättar om mina barn vartefter de blivit äldre och mer självmedvetna (jag har för mig att Linn bloggade om samma sak nån gång för länge sen, och tycker mig märka att det här är ett ganska vanligt fenomen. Ju äldre barnen blir desto mindre syns de på olika bloggar).

Dessutom är det nog ganska bra att barnen börjar fundera på de här sakerna redan nu, innan de själva är på Facebook och innan de själva bloggar. Jag har nämligen en känsla av att det är lätt att missa hur stor publik man faktiskt har på nätet och att man fort glömmer bort hur många som har tillgång till det man väljer att publicera. Har vi vanan inne att diskutera de här frågorna hemma sen när barnen själva börjar vistas på nätet är chansen större att vi kan lyssna på varandra, tänker jag mig.

Jag blev tidigare idag uppringd av Radio Vega och programmet Familjeliv angående barn och vad man berättar om dem på nätet. I sedvanlig ordning svamlade jag något oerhört, jag håller tummarna för att mitt pyttelilla inslag i programmet inte är alltför kaotiskt. Programmet i sin helhet sänds kl 09.03 i Radio Vega nu på lördag.