21 januari 2014

Ännu mer om barn på nätet

Amanda har skrivit ett jättebra inlägg som handlar om myntets andra sida, alltså det man kanske går miste om ifall man INTE bloggar om sina barn eller diskuterar dem på sociala medier. Jag håller med, det finns inte bara risker utan också en massa positiva sidor med att blogga om barn. Jag skulle själv tycka om att läsa om min barndom nu som vuxen ifall mina föräldrar hade bloggat när jag var liten. Som förälder har jag fått massor av hjälp och stöd via bloggen i fråga om saker som bekymrat mig i föräldraskapet. Och som Sofia skriver i Amandas kommentarsfält så har de flesta föräldrar ett sunt förhållande till vad de lägger ut på facebook och på bloggar om sina barn. Inte kanske alla, men de flesta. Dessutom vore det ju lite konstigt att inte alls prata om barnen när de ändå utgör en väldigt stor del av mitt liv.

Den nya regeln för vad jag skriver om barnen på bloggen och på facebook kom av att några av barnens kompisar börjat följa mig på instagram och hade sett en bild på barnen som de inte vetat om att jag lagt upp. De var fundersamma över att deras kompisar visste vad de gjorde trots att det själva inte berättat det för dem. Jag kände mig lite dum eftersom jag brukar vara väldigt noga med att fråga av vuxna innan jag publicerar bilder av dem på bloggen. Klart att mina barn också måste få vetorätt beträffande vad jag väljer att berätta om dem för hela världen. Jag kommer alltså inte att sluta blogga om dem eller sluta lägga upp bilder av dem. Men de bilder och berättelser som läggs upp är sånt som de har godkänt.

Nu är det förstås inte så att ansvaret för vad jag skriver om barnen plötsligt har hamnat på dem. Att jag är beredd att skriva vad som helst bara de godkänner det. Nej. Jag är lika noga med att följa mitt sunda förnuft som tidigare, men lyssnar dessutom på dem eftersom det kan finnas någon pinsamhets- eller hemlighetsaspekt som jag har missat. De är stora nu och har ett eget liv utanför hemmet som kan påverka dem på ett sätt jag inte känner till, helt och hållet.

Små bebisars liv liknar varandra ganska mycket, deras personligheter är inte så utmejslade och huggna i sten att man gör ett stort brott om man berättar om dem, ganska detaljerat till och med. Men ju större integritet en person får, desto mer måste man respektera den, tycker jag. För min del har det gått naturligt så att jag blivit mer och mer selektiv med vad jag berättar om mina barn vartefter de blivit äldre och mer självmedvetna (jag har för mig att Linn bloggade om samma sak nån gång för länge sen, och tycker mig märka att det här är ett ganska vanligt fenomen. Ju äldre barnen blir desto mindre syns de på olika bloggar).

Dessutom är det nog ganska bra att barnen börjar fundera på de här sakerna redan nu, innan de själva är på Facebook och innan de själva bloggar. Jag har nämligen en känsla av att det är lätt att missa hur stor publik man faktiskt har på nätet och att man fort glömmer bort hur många som har tillgång till det man väljer att publicera. Har vi vanan inne att diskutera de här frågorna hemma sen när barnen själva börjar vistas på nätet är chansen större att vi kan lyssna på varandra, tänker jag mig.

Jag blev tidigare idag uppringd av Radio Vega och programmet Familjeliv angående barn och vad man berättar om dem på nätet. I sedvanlig ordning svamlade jag något oerhört, jag håller tummarna för att mitt pyttelilla inslag i programmet inte är alltför kaotiskt. Programmet i sin helhet sänds kl 09.03 i Radio Vega nu på lördag.

12 kommentarer:

  1. Jag har alltid vetat att när jag får barn så kommer jag ej att blogg eller lägg bilder på dom på nätet,och så har det blivit.jag tycker ej heller om att släkten eller vänner lägger ut bilder på våra barn och absolut inte om dom ej har frågat lov Har 3 kids och alla har egna dagböcker. En gång i månaden skriver jag lite om dom och lägger bilder,för visst är det roligt att dom kan läsa om sig själv från att dom föddes tills att dom blir18 år.det skulle nog vara roligt att själv fått ha ett sånt minne.Många gånger vill dom ha dagböckerna till godnattsaga.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är jättebra att du skriver dagbok om barnen tycker jag. Själv får jag det inte gjort om jag inte vet att nån läser det nu meddetsamma. Det är synd, men sant. Att blogga om barnen har gjort att nånting i alla fall är sparat.

      Radera
  2. Håller med både dig och Amanda (försökte kommentera där också, men det misslyckades på ngt vis....). Har också tänkt så att hur skulle jag känna nu ifall det fanns bilder av mig som barn på någon av mina föräldrars nätsidor? Troligen skulle jag se det som ett trevligt minnesdokument (om det handlade om mig före c. 9-10 års ålder, tonåren är en annan sak)! (och knappast hade de lagt ut något kränkande om mig, det skulle ju vara märkligt då de annars är trevliga människor).

    Jag blev också lite... ska vi säga... oroad eller irriterad på tonen i artikeln om fb, för tycker den också hade den där gamla vanliga känslan av moralpanik över tekniken. Visst lämnar ju allt man lägger på nätet ett google-bart spår, men det jag har på min blogg kan jag ju ta bort ifall det behövs, och dessutom äger jag ju rättigheterna till materialet (sen är det mer diffust med hur fb funkar...)

    Hursomhelst. Hos oss är sonen numera mycket restriktiv med hur mycket jag får fotografera honom, men det har inget med nätet att göra, han vill bara inte hamna på foton av någon anledning. Men allt han ritar och skapar får jag sprida så mycket jag vill. Och då frågar jag ju honom först, får jag visa det här till dem som kan se mina instagrambilder t.ex.? Dottern är mer linslus och har inte uttryckt något speciellt om nätet, men tror inte hon vet vad det är ännu eller tänker på det alls. Som sagt, när de blir äldre så tycker jag att man kommer överens om saken med dem.

    Men var och en väljer själv tycker jag, och därför är det lite obehagligt att läsa väldigt fördömande och varnande (nästan paranoida) kommentarer från vissa (har sett några enstaka sådana, och fick den känslan när artikeln om fb delades av andra på fb...)

    Sen kommer jag alltid att tänka på den där konstfotografen när det handlar om barn och bildet... äh, vad heter hon, kommer inte på namnet... en amerikansk mycket känd iaf som tagit svartvita foton på sina barn, ofta nakna. Och visst kan det provocera, men det är också mycket vackra fotografier. Och man vet ju aldrig vad vissa gör med sådana bilder, men inte verkade hennes barn ha lidit särskilt mycket av det, när jag såg en dokumentär om konstnären och de vuxna barnen intervjuades... Bara en tanke.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nå just det där med att ens föräldrar och förhoppningsvis man själv också är trevliga och vettiga människor tycker jag är en ganska bra garanti för att man inte skall gå över gränsen med något.

      Radera
  3. Väldigt viktiga saker det här, jag skriver nästan aldrig om människor i min närhet så jag tror att jag hade skrivit väldigt lite om mina potentiella barn också. Men svårt att veta med sådana hypotetiska scenarion.

    En sak jag däremot har tänkt en del på är det här med att många har uttryckt att de själva gärna hade läst om vad de gjorde och hur de var som barn. Det kan jag verkligen förstå, vem vill inte det? Däremot behöver det väl inte alls vara kopplat till något offentligt? Jag förstår att man kanske är mer benägen att skriva om sina barn om man också skriver regelbundet, exempelvis i en blogg. Men ingen kan väl påstå att det inte vore möjligt att göra detsamma i ett helt vanligt textdokument som inte publicerades offentligt? Eller? Hur tänker du?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag vet att jag är mycket bättre på att dokumentera vad som händer med barnen på ett offentligt ställe, gör jag det bara för min egen del blir det inte av. Konstigt på ett sätt, men sant. För de perioder när jag har bloggat mindre har jag skrivit upp NOLL saker som de gör. Via bloggen finns i alla fall något sparat.

      Radera
  4. det här diskussionsinlägget tycker jag är rätt passiv-aggressivt: http://topeliorden.blogg.hbl.fi/2014/01/21/vara-natexponerade-barn-viktig-debatt/

    Så klart är det viktigt att diskutera... Men tror personligen att det inte är särskilt många, rent procentuellt, som föräldrabloggar för det första, och för det andra ganska få som skriver/lägger ut bilder på sina barn på fb... Har inte alls en känsla av att det är det dominerande beteendet, tvärtom tycker jag. Men skulle vara intressant att se en undersökning på det... (sorry spammar din blogg :))

    SvaraRadera
    Svar
    1. Spamma på bara, det tog lite länge innan jag svarade på de här kommentarerna, men nu är jag med igen! Jag läser INGA föräldrabloggar, däremot läser jag om en del människors liv och just under den tiden när barnen är små och det är intensivt är det ju det de bloggar om. Inte särskilt konstigt. Samma med FB, jag upplever inte alls nån boom med barnbilder utan de kommer i ett lagom flöde och med vett och sans. Jag tycker nog att alla jag känner har en väldigt bra etisk hållning till vilka saker de väljer att lägga ut.

      Radera
  5. Intressanta inlägg, både ditt och Amandas! Har själv tänkt mycket på dessa saker, inte minst vartefter barnen blivit äldre. Nu tillfrågas de alltid. Och jag använder förstås mitt eget förnuft också, för att avgöra vad jag ens ska fråga...
    Dock inser jag nu när jag läser och tänker att vad mycket viktigt vi kan lära barnen genom hur vi agerar i sociala media på nätet. Barnen växer ju upp med allt detta och ska förhålla sig till vad man lägger ut och inte, hur man interagerar online o.s.v. Och vi föräldrar av idag är ju inte uppvuxna med det, men är vi själva online och förhåller oss vettigt så lär vi ju barnen nåt viktigt. Vi kan inte bromsa oss ur utvecklingen men vi kan förhålla oss till den på ett vettigt sätt, och lära det vidare till barnen... Jag tror det är så oerhört viktigt att vi pratar med barn av idag om dessa saker.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det där hade jag ju egentligen inte tänkt på förrän du skrev ut det tydligt, att barnen förstås lär sig hur de ska bete sig på nätet genom hur vi beter oss. Om de lär sig att man alltid frågar innan man lägger ut bilder på andra på nätet eller innan man skriver om andra kommer de själva kanske inte heller sen att göra övertramp på det området...

      Radera
  6. Svårt ämne tycker jag för det berör dem man tycker om allra mest, barnen. Jag har alltid tänkt mycket på den här saken och konsekvenserna men ändå valt att "barnblogga". Det är ju det fina och goda som man vill dela med sig av. Alla är vi olika och ser olika på världen, vissa menar att de skulle ha känt sig kränkta om de hittat småbarnsbilder av sig på nätet. Jag skulle kanske ha känt mig kränkt ifall min mamma hade lämnat mig till dagis som ettåring...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, just det :) Om man håller sig bara till bloggvärlden skulle nog jag ha blivit sårad och förbryllad om mina föräldrar inte alls hade nämnt mig fast de hade bloggat, fast jag vet att jag var en viktig del i deras liv.

      Radera