Just nu går jag ständigt och tänker på att rensa bort en massa saker ur diverse skåp. Jag tänker på det, men steget att faktiskt göra något åt saken är jättelångt. Jag har också planer för ommöblering och ny layout för hela vårt hus, vi ska alla byta platser med varandra, bygga ut, bygga om, platsbygga olika garderober, måla och mura. Dessutom kommer vi att beställa en del nya köksskåp snart eftersom vårt gamla system inte fungerar helt till belåtenhet (det har det inte gjort de senaste sju åren). Jag funderar också på en massa texter jag skall skriva, julgodis jag vill baka och filmer jag gärna skulle titta på. Samt blogginlägg jag skulle kunna författa.
Men jag är så trött, det blir liksom inte till något. Alls.
Nu skulle det sitta fint med en påminnelse om att den här sömnbristen och tröttheten är övergående. Att jag inte alltid kommer att behöva lägga mig klockan tio (fast inte ens det hjälper, jag är ändå helt slut när morgonen kommer eftersom Edda äter så ofta nu).
Det enda jag inte minns är exakt när det lättar. När lättar det?
Ja de där känner jag igen. Har massor av planer men får inget gjort för att jag är så trött som en zombie. Alma äter ännu jätte ofta, plus tandsprickning, stå i sängen hela tiden och förkylning, så vi sover ur dåligt. Ja undrar detsamma när lättar de egentligen? I julklapp önskas 1 veckas sträcksovning.
SvaraRaderaJag med! Tänk vad skönt det skulle vara att få sova i en vecka. Åh!
RaderaMalin, jag känner så igen det du beskriver! Den där allt överskuggande trötthetsdimman... Vi löste det med obligatoriska tupplurar dagtid. Nu i efterhand önskar jag bara att jag verkligen hade kunnat strunta i såväl "plikter" som "drömmar" under den perioden och BARA satsat på basbehoven typ äta, sova och umgås (med människor som peppade) tills det gick över. För det gör det ju! KRAM.
SvaraRaderaTack! Det låter som en mycket bra idé med obligatoriska tupplurar. Inspirerad av dig tog jag faktiskt en igår på eftermiddagen. Och jag har ju tänkt precis lika, att man bara borde satsa på det allra nödvändigaste när man har en liten bebis. Fast sen, när jag ändå längtar efter att få göra saker för min egen skull, börjar jag fundera på vad som egentligen är nödvändigt. Kanske de där små, egna stunderna är viktigare än man tror.
RaderaKram!
Ja för oss lättade det efter två år, men det är knappast vad du vill höra :-)
SvaraRaderaTvå år är bättre än tre :)
RaderaFör oss lättade det när minstingen fyllde 3. Då var det inte längre någon som grät och skrek och kissade ner sängar etc. Men problemet numera är att vi inte riktigt får plats alla fem i vår säng. Så låt oss säga att vi har tysta nätter - men trånga sådana...
SvaraRaderaJag har för mig att det blev lättare där vid 1,5 år för oss. Men jag minns inte riktigt. Jag var så trött..
RaderaGulle, kära vän, det lättar hela tiden, lite, lite mer för varje vecka.
SvaraRaderaNu är nu och det där är helt absolut det allra tyngsta djupet därför att man varit trött så länge. Kestoväsymys.
Men vid ett års ålder händer nåt som gör att man (Nå jag i alla fall) blir mer vaken och utvilad.
Jag har bara tagit mej genom det där skedet genom att acceptera vansinneströttheten, då har den konstigt nog blivit mindre förhärskande. Kaffe och joggning har också hjälpt.
Det är precis det det är: kestoväsymys. Jag har fortfarande inte på långa vägar sovit ikapp mina vaknätter under graviditeten, så det behövs inte särskilt mycket för att vardagens ska kantra.
RaderaFör mig kanske te och yoga får hjälpa. Det är så jobbigt att springa :)
Oh är glad att jag är förbi det där, minns känslan och den enorma tröttheten. Vid året lättade det här med sonen. Men dottern som var första barnet sov hela nätterna så då förstod jag inte vad andra pratade om när de sa att de inte fick sova. Ha ha, det fick jag igen med sonen...
SvaraRadera//bara anna
Annacecar.blogspot.com
Ja, det är ju svårt att föreställa sig hur trött man kan bli med barn som vaknar mycket, och då tror jag verkligen inte att jag hör till de tröttaste.
RaderaDet som slår mig först och främst är: Hur äter Edda på dagen? Har ni börjat med fast föda? Det funkade med både Kristina och Signe. I somras då Signe började vakna mera på nätterna så började vi langa in potatis o.dyl. till lunch och havregrynsgröt på kvällen och det gjorde ju susen. Zacke var nu sen en annan sort och gillade inte alls mat som baby, han har också sovit sämst av våra barn. Bara en tanke. Det kanske inte alls funkar, för barn är ju som bekant olika. Ska förresten tillägga att Signe hade en sämre period för inte länge sen, där runt åtta månader då hon sovoroligt. Det hade säkert att göra med att hon började krypa, men också nu plockade vi in mera mat på menyn och det har blivit mycket bättre. Nu sover hon bra tätt intill mig :-)
SvaraRaderaVi har börjat med fast föda, men hon är inte särskilt intresserad än så länge. Nästa vecka kör vi igång lite mer på allvar, hittills har hon som mest ätit ungefär en tredjedels potatis (Det var igår). Mat har inte hjälpt så jättemycket med de andra heller, men äta ska de ju förr eller senare och eftersom hon blir ett halvt år på fredag (!) är det ju verkligen inte konstigt om hon är hungrig.
RaderaDet blir nog bättre så småninngom. Det är en väldigt dålig kombination att ha ett barn i denna ålder och så här mörkt. Jag kan trösta att jag inte heller orka göra nånting extra. Och det är lite tungt med de saker som är nödvändiga. Men det nya livet börjar efter julen har jag bestämt.
SvaraRaderaDet har du rätt i, för korta nätter i kombination med jättemörker gör det förstås ännu tyngre. Det låter som en bra plan att tänka framåt till efter julen. Det ska jag göra!
Radera1. Kvällsvälling
SvaraRadera2. Att bara acceptera att man måste lägga sig tidigt (jag lade mig kl 20 då L var ett halvt år).
Två saker som kan hjälpa lite, lite. Och så börja med kött och annan protein genast. Det bästa tips vår prematursköterska gav då mitt alternativ var att sättas in på sjukhus för att få sova ut efter ett första groteskt halvt år eller bara börja laga massor supergod geggamat åt ungen med massor rypsolja o protein i. Hjälpte tills tänderna började spricka. Men som du själv skriver så måste man ju mata om ungarna är hungriga, hon är ju stor! Kämpa på, tröttheten är hemsk just i den där åldern (dvs barnets ålder). Snart vänder det! (om hon blir mätt).
Jag läste denna: http://www.adlibris.com/se/bok/somna-utan-grat-hjalp-din-bebis-till-trygg-och-god-nattsomn-9789172321663 och denna: http://www.bokus.com/bok/9789146210573/vaxa-och-upptacka-varlden-sju-utvecklingssprang-under-barnets-forsta-levnadsar/ och kände mig lite grann styrkt i själen. Och kom till insikten att jag inte kan ändra på mitt barns temperament (fast hon säkert ändå kunde ha sovit lite bättre... hrrrmmm. Det blev bättre då jag slutade amma helt, vid 11 månader.) KÄmpa på. Har allt det där framför mig. Och har verkligen inte sovit särskilt mycket de senaste 2 månaderna heller...
SvaraRadera