Hej igen!

November månad blev inte alls som jag tänkt mig. Jag hann inte alls skriva så mycket som jag planerat, mycket på grund av allmän trötthet, delvis också på grund av att Cajs underbara moffa plötsligt blev sjuk och gick bort. Istället för en lugn och avkopplande månad har vi varit ledsna, planerat och genomfört begravning, haft massor av dag- och nattgäster (åtta nätter av trettio var vi en till fem personer fler än vanligt i huset, tror jag jag kom fram till här i något skede) och försökt få vardagen att rulla på som vanligt där i bakgrunden i alla fall.

Eddas och min honeymoon med tiotimmarsnätter som standard är definitivt över, numera påminner hon alltmer om sina i barndomen allerstädes vakande storasystrar. Lovis och Iduns vakande har gått över, men som småbarn var de alltid vakna, tyckte jag, medan andras barn alltid sov. Så här ser våra dygn ut numera på ett ungefär: Edda vaknar nån gång mellan sex och sju. Sin första tupplur tar hon mellan ungefär åtta och halv tio, halv elva. Sin andra mellan ett och tre. Sen är hon vaken ända tills hon går och sover ca halv åtta. Om nätterna vaknar hon cirka tre gånger och äter.

Det låter inte så illa nu när jag läser det. Men att gå från tre dagsvilor plus ett pålitligt, jättelångt sömnpass på åtta-tio timmar, till att hon vaknar varannan eller var tredje timme känns hårt. Jag har på intet vis sovit i kapp mina sömnlösa graviditetsmånader, så min upphackade sömn känns i varenda por.

Det mest konkreta exemplet (som jag också kände mig tvungen att dra på tvillingmamman Saaras blogg) var när två glasburkar med starkt doftande innehåll (det var oliver i ena, soltorkade tomater i andra) plötsligt gled ur händerna på mig när jag stod i kassan och skulle betala, jag kände bara hur jag inte orkade hålla i dem, hur mina händer blev alldeles kraftlösa, och en sekund senare låg de där på betonggolvet, i bitar. Själv såg jag allt så där likgiltigt utifrån. "Jaha, nu händer det här, det kunde man ju ana", ungefär.

Men hon är så gullig. Glad för det mesta. Hon rullar runt, petar på saker hon hittar på golvet, biter på det mesta, skrattar högt när vi busar med henne och är underbar och älskad av alla.

Så där i övrigt: lillajulaftons oerhörda program bestod av att barnen arrangerade stolar framför kakelugnen, sen satt jag och de och berättade om saker som har hänt oss ("en gång i butiken stod jag och höll i en kärra och sen märkte jag att den inte var vår!" berättade Idun). Edda pratade också plikttroget när det var hennes tur och storasystrarna lyssnade uppmärksamt. ("äu, eu, uu, äii" "jaha, jaha Edda, var det så?") Caj stekte plättar i köket under tiden. Och det här låter säkert jätteidylliskt, men det var det tyvärr inte, det var ett litet andningshål i en i övrigt sur och trött dag, vi är förkylda och barnen yrde omkring och jag som sett framför mig ett pyntat och mysigt hem gav upp där nångång på eftermiddagen när jag istället för att ordna och städa började peta bort fastklistrade ornament från ett skåp som jag har tänkt måla om de senaste tre åren.

Men ja, i alla fall, nu är jag tillbaka. Hoppas att ni också är det!

Notera gärna att inlägget publiceras på tolvslaget, precis minuten efter att november månad nått sitt slut. Ganska troget av mig, va?