Jag har funderat mycket på skönhet den senaste tiden. På ideal och på huruvida skönhet borde få spela roll. Jag har nämligen i ren och skär protest mot att så stor vikt sätts vid utseende börjat intala mig själv att skönhet inte får spela någon roll alls. Fast det är ju heller inte riktigt sant.
Skönhet i sig är inte av ondo, men då man sätter likhetstecken mellan skönhet och perfektion, då inte ens modellerna är snygga nog för att få sina bilder publicerade, då människor utsätter sig för farliga operationer för att uppfylla ett ideal man ändå aldrig kommer att nå och då en kvinna i många sammanhang i första hand är ett objekt och inte en person som tänker, känner, gör och är blir skönhet nästan något... ja...farligt?
Så kanske vi måste dra anti-utseendefixeringen lite längre än nödvändigt för att lära oss tänka annorlunda. För som det är nu är det ju helt sjukt. Jag är ärligt talat lite rädd för den värld mina döttrar kommer att vara tonåringar i, med tanke på hur det ser ut idag.
Jag har försökt jämföra min egen barndom på 90-talet med min sjuåriga lillasysters nu på 10-talet. Det ser rätt galet ut. Då jag var liten var jag rysligt spinkig och jag kommer ihåg att kläderna hängde på mig. Min lika smala syster hittar skinny jeans i varje butik. Inte för att sjuåringar reglerar sin vikt, men det har ju definitivt skett nåt med normen för hur också barn ska se ut de senaste 16 åren. Utseendefixeringen är också på en helt annan nivå och det förvånar mig inte om syrran börjar gnälla att jag ska lära henne att sminka sig innan tredje klass.
SvaraRadera