Maija skriver om efternamn och byten av dylika mitt i en karriär som bygger på att folk känner till en. Jag har funderat mycket på det där.
När Caj och jag gifte oss visste vi inte hur vi skulle göra med våra efternamn. Jag ville behålla Klingenberg av flera orsaker. Malin är ett rätt vanligt namn, vi är en liten släkt som heter Klingenberg, jag hade redan gjort en hel del jobb, att byta namn mitt i kändes då som att jag skulle behöva påbörja min karriär från början eller påpeka vem jag var (i efterhand inser jag ju att det inte alls skulle ha varit så komplicerat som jag trodde). Caj ville gärna behålla sitt efternamn. Men vi ville ha samma. En period funderade vi på att ta tillbaka ett gammalt släktnamn som min farmors pappa hade haft när han var barn. I så fall hade vi hetat Malin och Caj Fågel. Lovis Fågel, Idun Fågel, Edda Fågel. Fint, tycker jag. Jag minns inte vad det var som gjorde att vi sist och slutligen inte bytte namn, ibland kan jag ångra mig. Samtidigt som jag gillar att heta Klingenberg. Men jag funderar fortfarande på det där med Fågel.
Det blev så att jag behöll mitt namn och Caj tog dubbelnamn. Och efteråt insåg vi att vi visserligen har ett gemensamt efternamn, men att vi inte heter samma sak. Hans efternamn börjar på F, mitt på K. Vid det här laget har vi förstås vant oss, men det är inte enkelt det här med vad man skall heta när alla möjligheter finns.
Sen angående mitt företag en gul apelsin: när jag skulle starta 2008 hade jag funderat fram och tillbaka länge och inte kommit på ett enda vettigt namn. Jag pratade med Aja, som samtidigt höll på att starta upp Lundagård, och slängde ur mig att "nå, man kan väl heta vad som helst egentligen, en gul apelsin, till exempel". Mina idéer efter detta blev inte heller bättre (i detta fall är det svårt att förstå att jag jobbar med nåt kreativt över huvudtaget, haha) så det blev en gul apelsin. Och fast jag inte älskar namnet ännu i denna dag börjar det vara svårt att byta eftersom det sitter rätt hårt. Dessutom: vad skulle jag byta till? Jag har vant mig, folk har vant sig.
Hur har ni resonerat kring era släktnamn (om ni fått tillfälle att byta) eller företagsnamn? Berätta!
Jag har alltid velat heta samma sak som barnen och den man jag skulle gifta mig med för att jag tycker att det är så familjigt. Eftersom det inte var helt klart hur det skulle gå med vårt förhållande när vi fick barn tillsammans bestämde jag att barnet skulle ha mitt namn tills vi gifte oss, och då skulle vi alla ta mannens efternamn. I ärlighetens namn hade jag aldrig kunnat föreställa mig att han skulle vilja gifta sig med mig, men det gjorde han och jag gav upp mitt vackra ovanliga efternamn som utlovat.
SvaraRaderaJa men vad intressant, nu blev jag ju jättenyfiken på vad du hette innan du gifte dig! Berätta!
RaderaJag hade som sagt precis samma mål som du angående familjen: att alla skulle heta samma sak. Nu blev det inte riktigt så. Men nästan.
Jag hette Cederbom. Och som svar till Nina här nedan: Diskussionen mellan mig och barnets far rörde egentligen barnets efternamn. Eftersom jag under inga omständigheter ville att barnet skulle ha hans efternamn gjorde vi den dealen vi gjorde. Nu känns det helt rätt, även om min andra tanke när mannen gick ner på knä och friade var "shit, mitt efternamn!" (den första var nog bara "shit!").
RaderaVad intressant! Om man får vara nyfiken så skulle jag vilja fråga Charlotte varför din man inte tog ditt efternamn?
SvaraRaderaJag skulle nog ha väldigt svårt för att byta efternamn, jag tycker så mycket om mitt efternamn. Mitt barn har mitt efternamn och min sambo (som jag ju inte är gift med) skulle inte kunna tänka sig att byta efternamn han heller.Men för min del var det väldigt viktigt att barnet fick mitt efternamn, jag vet inte riktigt varför.Kanske nån tanke på att jag bar honom i min mage och födde honom. Mitt efternamn är ovanligt i Finland. Min sambo fick bestämma förnamnet och det blev ett fint namn så vi är båda nöjda.
Jag tycker att En gul apelsin är ett suveränt namn, jag blir både glad och nyfiken på ett sånt namn!
Jag började fundera på ifall det var enklare att byta efternamn förr när man gifte sig som yngre? Numera hinner man bli så fast i sitt namn innan man byter att det kanske är svårare.
RaderaVad roligt att nån tycker om en gul apelsin :)
Så lustigt att du skrev om detta just när jag satt och tänkte på saken.
SvaraRaderaJag har aldrig haft något starkt band till mitt efternamn, som är ganska vanligt, utan alltid tänkt att jag ska byta till sambons namn så vi kan heta likadant hela familjen. Dottern heter redan som honom.
Men nu har jag börjat vackla lite, mitt namn är ju min identitet. Inte har jag uträttat några stordåd i livet än, men en hel del människor känner ju mig ändå och vet vad jag har gjort. Ett namnbyte suddar på något sätt ut allt detta och jag får börja om igen?
Sambon har inte heller några starka känslor för sitt namn men tvivlar ändå på att han vill byta till mitt, och jag vill som sagt vi ska heta samma sak. Det är svårt dethär - borde ha gift mig som 18-åring när jag inte brydde mig det minsta om vilket namn jag bar!
Ja fast det är just precis så där som jag också har tänkt och nu börjat ändra mig. Det är trots allt vad man gör och inte vad man heter som betyder nåt. Tänk bara på Astrid Lindgren. Hennes namn är ju inte särskilt ovanligt. Men nog minns man henne ändå :)
RaderaIntressanta frågor! Namnbyte är inte ett aktuellt ämne för mig just nu, men när/om det dyker upp skulle mannen nog behöva ha ett väldigt vackert och udda efternamn för att jag skulle byta till hans. Jag är så pass släkt- och familjekär att jag vill fortsätta heta samma som resten av min "flock".
SvaraRaderaAngående företagsnamn hade jag en lika stor blackout som du, men löste det på ett mindre originellt sätt - jag tog helt enklet mitt eget namn. Det är ju lätt att komma ihåg, för mig i alla fall. :P
Är du annars släkt med Henrik Klingenberg, som spelar synth i Sonata Arctica?
Just det där med släktkänslan är ju en stark orsak för mig också. De flesta av mina kusiner har behållit sitt efternamn och många av kusinbarnen heter också Klingenberg. Jag vill också vara med!
RaderaJag ville också att alla i familjen skulle heta samma sak och tog Js efternamn som kändes fint och "jag" - skulle det ha varit ett suuupervanligt finskt namn t.ex. så skulle jag säkert ha tänkt till lite extra. Minns att det enda jag tänkte att skulle vara konstigt var att plötsligt byta från L till A, först i alfabetet - men var skulle det spela någon roll, jag går ju inte i skolan längre..? Fast en dryg månad efter bröllopet vann jag priset för bloggen och skulle upp på scen i alfabetisk ordning, haha, och sen var det diplom på sista LittSkap-tillfället också ;)
SvaraRaderaJ sa hela tiden att jag gör som jag vill och för honom spelar det ingen roll. Typ två veckor före bröllopet sa han plötsligt att han tycker det är fint att jag tar hans namn, och jag frågade varför han inte sagt det tidigare. Då sa han att han inte velat påverka mitt beslut :)
Som kuriosa är sedan både hans och mitt släktnamn något som gått på mödernet (hans mamma, min farmor). Så lite okonventionellt ändå :)
Det var faktiskt ovanligt att båda era släktnamn kommer från era mammor. Jag har alltid känt dig som en A, så för mig märks det inte att du har bytt. Och det är ett fint namn!
RaderaJag ville kopplas ihop med min familj och när vi fick barn bytte jag namn så att alla heter samma. För mej var det inte lätt att byta namn, men jag har aldrig ångrat mej. Dubbelnamn tycker jag är långa och krångliga och då skulle vi ju ändå inte ha haft samma namn i familjen.
SvaraRaderaDubbelnamn kan vara långa och krångliga. Men jag vet, vis av erfarenhet, att man vänjer sig vid dem också.
RaderaVi är ju inte gifta men har liknande efternamn, börjar på P och slutar på -nen. Resonerar som Charlotta Backman här ovan angående namnbyte: skulle nog inte byta namn ifall vi gifte oss. Barnen heter som sin far, mest för att vi först inte kunde bestämma oss och tänkte dra långsticka angående efternamnet. Men så tänkte jag på hans familj och min familj och kom fram till att hans efternamn var viktigare att låta gå vidare än mitt, av olika orsaker.
SvaraRaderaDet är ju rätt intressant det där att heta NÄSTAN samma sak. Då blir det inte en så stor förändring om man byter. Men samtidigt väldigt förvirrande eftersom man bara bytt delvis.
RaderaJag är gift för andra gången och har både min föredettas namn och min nuvarande makes i dubbelnamn. Det tycker många är ganska lustigt..och påpekar det gärna :D jag hade ju haft mitt namn i många år och det kändes konstigt att byta en tredje gång då barnen heter som min första man. Så då fick det bli så. Om jag åter igen bytt till mitt flicknamn skulle det blivit ännu ett namn i vår familj...jaa huvudsaken de känns bra. Ifall min man skulle gått med på att byta till mitt flicknamn sä skulle det varit rättvisast egentligen men de ville han inte.
SvaraRaderaJa det där är ju också rätt intressant. För det är klart att det där nya efternamnet BLIR ens eget efter ett tag, och då vill man kanske inte byta bort det. Särskilt inte om ens barn heter lika som man själv gör så länge man inte byter.
RaderaJag övervägde aldrig ens att byta namn. Mitt (ovanliga) efternamn är en så stor del av min identitet. Som skilsmässobarn känns det inte heller alls konstigt att vi i samma familj har olika efternamn. Min man har ett supervanligt efternamn, Larson, så det ville jag inte heta, medan mitt kändes för speciellt för honom att ta. Vår son heter som jag. När märks det egentligen ens att man i familjen har olika namn? Det är ju inget man tänker på till vardags, tycker jag.
SvaraRaderaJag kan gott förstå att du inte bytte. Det är lite samma som jag där, heter man nåt rätt vanligt i förnamn och något rätt ovanligt i efternamn är det antagligen svårare att byta.
RaderaJag tycker det märks när man skall skriva en hälsning från hela familjen eller när nån ska adressera ett brev till hela familjen. Eller när man ska skriva namn på postlådan. Som exempel.
Jag o min sambo kan inte(hehe) gifta oss av den enkla orsaken att vi inte kommer överens angående namnet! Jag är en av 10 kvarstående i hela världen med mitt namn, och det är stor risk att det dör ut med min generation om ingen av oss kvarstående barnlösa gör något åt saken. Samtidigt har min sambo ett rätt ovanligt finlandssvenskt namn, och det är hans fars stolthet, att någon dag ha barnbarn som bär det vidare eftersom hans dotterbarn alla heter efter sina pappor.
SvaraRaderaDet är svårt, särskilt då vi vill ta hänsyn till svärfar, mitt släkte och Inte kombinera efternamnen till ett långt o krångligt dubbelnamn.
Blir nog heller inga barn heller för den delen förräns vi kommit överens i denna fråga.....
mvh en som vill att familjen skall ha samma namn
Knepigt, knepigt. Hoppas ni kommer fram till något. Det är nämligen jättekul att gifta sig och att vara gift :)
RaderaFör mig var beslutet enkelt i o m att jag kommer från en adlig släkt och adelskapet är en så uråldrigt gammalmodig och stofil institution att kvinnor inte kan föra släkten vidare. M a o skulle mina barn inte vara adliga (finnas med i adelskalendern) trots att de hade fått mitt efternamn. Då är det liksom inte någon idé.
SvaraRaderaJa tänk att det är så! Men kunde dina barn ha fått namnet ändå, trots att de inte skulle ha funnits med i kalendern? Och finns du kvar där, trots att du bytt namn?
RaderaJag har aldrig haft någon känslomässig koppling till mitt flicknamn, utan kanske mer till min mammas flicknamn då som många i släkten också bär. Mitt flicknamn, Dahlskog, är inte särskilt vanligt här i Finland och alla som heter så hör till min pappas släkte (räknar det inte som mitt släkte riktigt)... så det där med att byta namn när vi gifte oss var inga problem alls för mig! Jag heter så gärna samma sak som resten av familjen och min mans släkte. :) Man kan säga att det var med nöje som jag bytte.
SvaraRaderaSkönt att det var ett enkelt beslut. Det är antagligen ganska ovanligt (men bra för dig! :)
RaderaOj vad roligt att läsa om dessa funderingar, som också har figurerat hos oss i några omvarv. Jag har ett ovanligt efternamn och det finns inte många kvar i släkten som heter detta, men min sambo har ett mycket vanligt efternamn som finns överallt :) När vi fick barn hade han vi många diskussioner om vilket namn vi skulle välja och han trodde att det var självklart att vi skulle välja hans. Inte förrän på väg till dopet bestämde vi oss, (i halv osämja) för hans efternamn. Detta ångrade jag redan dagen efteråt och har funderat av och an hur vi gör vid eventuellt giftermål. Visst har jag vant mig vid att barnet heter hans namn och tycker det passar bra numera, men att han tar dubbelnamn försöker jag nu "övertala" honom om. Tycker ni har valt ett bra system och har gett er familj som exempel flera gånger ;)
SvaraRaderaNu blir jag nästan lite mallig över att ha fått vara exempel (nåja, det är ju Caj som fått vara exemplet antar jag, men ändå.) Haha. Hoppas det löser sig. Man kan ju göra på så många sätt, så månne ni inte hittar ett som ni båda är nöjda över.
Radera