Barnarbete

Det finns en väldigt stor fördel med att ha barn när man är barnboksförfattare: man har nån att testa texterna på. När man skriver för barn i lågstadiet är det jätteviktigt att texten går bra att läsa högt, och huruvida det funkar märks inte förrän man provar.

Mitt jobb engagerar hela familjen

Edda också (fast här hade Idun tydligen tröttnat och paralelläste nåt annat)

Igår började jag därför provläsa höstens bok för Lovis och Idun. Egentligen är de för små för den, men vi har en deal, varenda gång de inte förstår ett ord eller så ska de säga "hepp" så stannar jag upp och förklarar. Utmaningen var att de tyckte det var så roligt att säga hepp (det var Lovis idé, något de tydligen kör med i skolan i diktamenssammanhang) att jag blev avbruten hela tiden. Så fort en ny karaktär introducerades (det händer rätt ofta i början av en bok) blev jag stoppad. "Vem är det?" frågade Idun, trots att hon hade fått veta det i nästa mening. Men ja. De är ivriga på att höra mera och efter att ha tyckt riktigt illa om min text i fredags när jag läste igenom den för jag vet inte vilken gång i ordningen, känns den bättre igen.