Begränsningar

Det är jätteviktigt med begränsningar.

Barn provar sig ofta fram, testar gränserna. Oavsett var vi drar dem. Att kompromissa för att uppnå något slags rättvist förhållande mellan en vuxen och ett barn (typ att man får sin vilja igenom varannan gång, för husfridens skull) tror jag inte på (det gör kanske ingen, förresten). Barn är barn och vuxna är vuxna. Med det inte sagt att man inte ska lyssna på sina barn, det ska man förstås. Men man skall inte glömma bort att de vuxna både har ansvaret OCH sista ordet. Så ska det vara.

Men det är inte det här jag har tänkt skriva om. Utan det är om människans behov av gränser överlag. För idag kan vi* göra allt. Vi kan bli vad vi vill, vi kan göra vad vi vill. Och vi förväntas vilja allting. Det är viktigt att ha en karriär. Det är viktigt med familj. Det är viktigt att hinna träna. Det är viktigt att ha ett hem som inte bara är trevligt att vistas i utan som också är personligt och snyggt. Och rent. Det är viktigt att hinna läsa alla viktiga böcker, se alla viktiga filmer. Hänga med på sociala medier. Läsa tidningar. Det är viktigt att hinna vandra i skog och mark, att hinna resa, att hinna ha ett socialt liv med middagsbjudningar, kafébesök och restaurangkvällar. Har jag glömt något? Antagligen. (Det är inte så att jag känner mig pressad att ha alla dessa områden under kontroll. Inte egentligen. Jag har lugnat ner mig jättemycket och tänker ofta att det inte är så farligt att skjuta upp saker till en annan, odefinierad dag. Men jag vet hur lätt det är glida tillbaka in i att tycka att jag borde vara med överallt och göra allt. Jag får passa mig.)

Alla de här grejerna är trevliga som isolerade händelser. Ja. Men när allt skall hända på en gång, i ett liv, och vi inte har några förmyndare som bestämmer "stopp, nu räcker det, jag vet att det är roligt, men nu måste du vila", så fortsätter vi i en rasande takt tills våra hjärnor kortsluter.

En av de få saker som kan sätta stopp för oss är den egna orken. Och där är ofta girigheten större än visheten. För hur vanligt är det inte att vi går över gränsen? Vi är många som är trötta. Många som gör alltför mycket och som vill mer än vad kroppen och huvudet klarar av. Vi sover för lite (ja, jag är superskyldig till denna punkt. Idiotiskt.) Vi gör så mycket att det som egentligen borde vara jätteroligt kanske bara känns lite roligt, eller till och med mest som en plikt.

Jag har varit hemma mycket de senaste åren. Det har varit skönt. Jag har insett att jag är en ganska liten och oviktig typ i den stora världen. Den stora världen finns kvar när jag vill ut i den igen. I den lilla världen, här hemma, är jag desto mindre utbytbar. (Det är också fint att inse att en så enkel sak som att läsa en bok när barnen har somnat aldrig tappar sin charm. Det känns aldrig som en plikt, så länge jag själv får välja vad jag läser. Och det är kanske hur man upplever något också när man inte är i toppform som definierar vad som verkligen är viktigt för en?)

*med "vi" menar jag människor som är i samma sits som jag, alltså en nordisk kvinna som har möjlighet till utbildning och både ekonomiskt och socialt stöd i många former som gör det möjligt att både studera, vara hemma med barn, jobba, forska, you name it.