Om njutningens följder på livets scen

Min dubbelkusin och käraste vän Hanna frågar så här:
Vad tycker du om det nya fenomenet: Att en fin & speciell stund inte får vara ifred från en därpåföljande tanke: "det här ska jag skriva på bloggen!" eller "det här ska jag formulera på facebook!"? har stunden i viss mån förpestats av publikens pockande existens eller har stunden förhöjts då man dessutom får skriva om den? på den livets scen som vi alla numera har tillgång till.

Det här är verkligen ett fenomen jag är bekant med. Ju mer jag bloggar, desto mer beredd är jag på att rapportera om allt som sker, i synnerhet de trevliga upplevelserna eftersom otrevligheter riskerar hänga ut andra personer än mig själv. Och lika många gånger hejdar jag mig för att inte dras ner i publiceringsmöjligheternas malström. Man behöver faktiskt inte berätta om allt. Vissa upplevelser är finare om man håller dem för sig själv.

På plussidan gör möjligheten att dela ens positiva stunder med andra att man lägger märke till dem på ett annat sätt. Man börjar rent av leta efter fina upplevelser i de vardagligaste situationer för att kunna dela dem med världen. För mig funkar det bra: också de gånger jag väljer att inte blogga/facebooka om något angenämt som har hänt lägger jag märke till det i förbifarten och blir därmed en gladare person, oavsett om jag bloggar om det eller inte.

På minussidan kan det bli svårt att njuta av något i stunden. Därför har jag ofta slutat fotografera alla gånger jag gör något trevligt, jag väljer ibland medvetet att inte dokumentera eftersom jag tänker att jag skall uppleva istället. Jag skall njuta av det NU inte efteråt. Där finns förstås en risk att jag glömmer alla trevliga saker jag har varit med om, men det är inte så farligt det heller. Om jag riktigt njuter får jag ju en fin känsla som håller i sig, oavsett om jag minns varför eller inte.