Om livets mening

En anonym läsare frågar mig den stora frågan: Vad anser du att meningen med livet är? Har du en personlig livsåskådning, delar ni den i familjen, om ni ber, ber ni tillsammans med era barn? Jag skall försöka svara på frågan så uppriktigt jag kan trots att det är ett svårt ämne. För som Anonym skriver är det SÅ personligt med tro, och medan jag skriver det här vet jag att jag kommer att fundera på era reaktioner. Tycker ni som är troende att jag är en hednisk katastrof? Tycker ni som inte tror på Gud att jag är en naiv idiot? Det är länge sedan jag har diskuterat tro med någon överhuvudtaget, trots att jag på ett sätt vet ganska väl var jag står. Jag är inte alls säker på att jag vet mer än nån annan (snarare tvärtom). Jag har inget behov av att få nån annan att tro som jag. För mig är min tro något heligt och lite hemligt.

Jag har vuxit upp i en prästfamilj och rört mig i kristna sammanhang hela min barndom och min ungdomstid. Jag har varit med i församlingar utomlands, jag har diskuterat trosfrågor ivrigt och hårt och snällt och förstående ungefär mellan det att jag var tolv och tjugoett. Jag har varit ganska svartvit i mitt tänkande och känt mig rättfärdig och välinformerad.

Men med tiden har jag långsamt halkat ut ur de kristna kretsarna, trots att jag alltid har känt mig välkommen. När jag var sjutton adopterades jag för ett halvår av en underbar muslimsk familj som fortfarande står mig nära. Jag är god vän med många ateister som hyser stora aversioner mot kyrkan. Alla de här olika människorna tycker jag fruktansvärt mycket om. Och alla är de kloka människor. Därför är det svårt för mig att tro att det bara finns en rätt väg till Gud.

Jesus och döden och uppståndelsen har jag väldigt svårt att förstå. Också det att man måste tro på Jesus för att tro rätt tycker jag är en jobbig fråga. Jag tänker inte så mycket på det, inte nu längre, men jag vet att det är något jag alltid grubblat över. Jag kan inte tro att det bara finns ett rätt sätt att tro. Och jag vet också att tron inte är något man bara kan bestämma sig för. Man tror det man tror. Så är det bara.

På grund av det här vet jag att vissa säkert inte tycker att jag tror på rätt sätt för att få kalla mig kristen. Men det gör jag nog i alla fall om jag måste kategorisera mig.

Jag tror på Gud, jo. Det gör jag. Fortfarande är bönen något av det första jag tar till om det är något jag oroar mig över, om det är något jag är tacksam över eller om det är någon som har det svårt. Hör jag en ambulans är min spontana reaktion att be att inget hemskt har hänt eller att ambulansen skall hinna fram i tid (och egoistiskt nog att det inte skall vara nån jag känner som har drabbats). Är jag glad eller tacksam över något brukar jag tacka Gud. Och min tillit till tillvaron kommer nog också från att jag känner att det finns ett gudomligt beskydd, en god kraft som vill mig väl.

Vi ber aftonbön med barnen varje kväll. Det är en fin och trygg avslutning på dagen och då brukar vi ibland också be för annat ifall det är något som det känns viktigt att tänka på. Och så ber vi för alla våra fadderbarn. När barnen ställer frågor om Gud försöker vi svara så ärligt och enkelt vi bara kan. Det är inte lätt att svara på frågor man inte själv ens har svar på.

Ja, meningen med livet då? Den frågan tror jag nog är ganska enkel. Det är förstås kärleken som är livets stora mening (jag är inte ironisk nu, jag menar verkligen det här). Att både få ge och ta emot kärlek är nog något av det finaste som finns. All sorts kärlek.