Livsstilscoachen återvänder

Anonym har flera intressanta frågor som jag förkortar lite (hoppas jag uppfattar kontentan av det du undrar över korrekt). För att läsa originalfrågan, titta här.

1. Behöver man studera till magister eller räcker det med kandidat om ens framtidsplaner för tillfället egentligen inte kräver en magistersexamen ?
   Jag tror absolut att man kan klara sig med en kandidatexamen. Men ifall man tycker om att studera det man studerar, varför sluta? Det är ju ingen förlust att ha en magistersexamen ifall man har ägnat tiden åt att fördjupa sig i något som intresserar en. Men om man redan gör det man vill göra och ens studier bara sinkar er kan man ta en paus eller hoppa av helt. Här kommer ett exempel från mitt eget liv:
   När jag studerade litteraturvetenskap tyckte jag i och för sig att det var intressant, men på många sätt kände jag mig frustrerad: jag ville skapa något själv och inte i huvudsak diskutera och analysera det som andra hade gjort. Jag sökte och kom in till formgivningsprogrammet i grannhögskolan och hade under första året alla avsikter i världen att parallellt studera vidare till åtminstone kandidat på litteraturvetenskapliga institutionen. Men det var omöjligt, formgivningsstudietakten var hög och jag var nära att bränna ut mig av arbetsbördan. Idag, tolv år senare, gör jag precis vad jag vill inom båda områdena: jag skriver böcker, har varit engagerad i ordkonstverksamhet för barn, dessutom har jag ett eget företag och drar kurser i hantverk. Visst skulle det kännas fint att kunna titulera sig kandidat eller magister men jag har fortfarande aldrig saknat min kandidatexamen i litteraturvetenskap i mitt dagliga, praktiska liv.
   
2. Blir livet faktiskt bättre med tiden? Kommer man nånsin fram eller längtar man bara till nästa skede utan att nånsin kunna befinna sig i nuet?Jag kan bara prata för mig själv men JA livet blir faktiskt bättre med tiden. När jag var yngre såg jag vuxendomen som en homogen existens där man inte är på väg nånstans. Det jag inte insåg var att man kan vara på väg nånstans om man fortfarande vill det, och att man kan välja att vila i nuet om det känns mera rätt. Att man gör samma sak många dagar, veckor, månader, år på raken behöver inte alls betyda att man har stagnerat eller att man har tråkigt. Det kan lika gärna betyda att man har hittat en tillvaro man trivs så bra med att man inte vill lämna den. Att man njuter. En långvarigt likadan existens kan vara ytterst självvald och njutbar. Studietidens framåtrörelse kommer nog av att man vet att den är något man inte kan bli kvar i för evigt, och det kan både vara tungt och ljuvligt. Men sen. Sen får man bestämma alldeles själv. Och då blir det lättare att vila i nuet om man lyckas hitta en tillvaro man trivs med.
   
3. Kommer vårt samhälle att fatta att sakta på takten innan det är för sent?Det tvivlar jag på. Egentligen är det ju redan för sent, alltför många mår dåligt av farten och pressen och hetsen att göra, prestera, skaffa saker och åstadkomma storverk. Se på filmen Happiness (den finns på Netflix), den är intressant.
   
4. Hur ska man våga göra det där som man är allra räddast för?Jag måste ärligt säga att jag inte riktigt vet om jag delar den allmänna uppfattningen om att man alltid måste utmana sig och tvinga sig att göra saker man fruktar för att utvecklas. Måste man alltid utvecklas? Jag tror att rädslan att stagnera kanske bidrar till stressen och illamåendet vi diskuterade i punkt två och tre. Det är inte riktigt okej nuförtiden att landa, låta sig vila i den person man blivit, för då är man för tråkig.
   
   Om rädslan handlar om en utmaning som man vet kommer göra ens tillvaro mycket bättre, då är det värt det, men ibland tror jag att man förhärligar effekten av svåra utmaningar. För många kanske resultatet av att ha vågat göra något man är rädd för inte alls uppväger den ångest och panik som själva handlingen skapar, och då är det väl ingen vits.
   
   Själv vet jag att jag ibland har tvingat mig ta otrevliga konflikter, fatta obekväma beslut. Det där fladdret i magen just innan man öppnar munnen kan vara både skrämmande och lite härligt, beroende på vad det handlar om. Men om man vet vad man vill och inte riktigt vågar är det kanske bäst att fatta ett beslut, hålla sig till det och inte tillåta sig att tänka om innan man utfört den skrämmande handlingen. Bara dyk!

Hoppas du får ett fint liv och att du hittar beslut som passar dig och som du mår bra av, Anonym!