17 maj 2012

Gränserna

Lovis har skrivit en jätterolig bok. Jag bloggade om den i morse, men plockade bort inlägget nästan genast.
För det kändes inte bra.
För jag tänker att kanske någon tycker att det är jätteroligt (jag är säker på att de flesta hade tyckt det), och när de får syn på Lovis kommer de att tänka på boken och kan inte låta bli att nämna den. Och sedan får hon höra om hur rolig den var och märker att folk gör sig lite lustiga över henne, trots att ingen menar något illa. Ännu om flera år kan folk tänkas dra upp hennes bok på vid mest oväntade tillfällen. Och det som från början bara vara en kreativitetsspurt förvandlas sakta till något hon blir generad över, något som gör henne illa berörd i flera år framöver.

Så jag tog bort inlägget.
Det var harmlöst. Det var roligt. Men det handlade inte om mig, utan om min dotter, och det kändes som om jag gick över gränsen.

Du som bloggar, har du svårt med dessa gränser, eller vet du exakt på förhand var de går? Tar du hänsyn till din omgivning, din familj när du bloggar? Eller skriver du vad som faller dig in?

19 kommentarer:

  1. Bra fråga. Och väldigt viktig.Jag gör så här:
    Inga bilder av barnen. Inga namn på barnen. Inget känsligt eller besvärligt om mina allra närmaste. Det här är mina gränser. Jag dömer inte andra som gör på annat sätt. Var och en måste själv dra sina gränser.
    Det är en mänsklig rättighet. Och skyldighet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Inget känsligt och besvärligt nej, där går också min gräns. Men namn och bilder (utom nakenbilder då) lägger jag upp. Oftast brukar jag också fråga lov innan jag publicerar bilder, i synnerhet av vuxna som vet vad det innebär att hamna på en blogg.

      Radera
  2. Jag tar nog hänsyn tycker jag, men ibland är det svårt. Det som kan verka harmlöst, kanske inte är det och det som kan vara på gränsen kanske inte påverkar dem alls. Svårt det där, men jag gör mitt bästa

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nå det är just det där som är problemet. Den där balansen. Jag tänker så här: when in doubt, leave it out. Då får man inte morkkis å nån annans vägnar.

      Radera
  3. Jag drar gränser, men alltid är det inte lätt att veta var man ska dra dem. Har också tagit bort ett inlägg om vår yngsta. För att det inte kändes bra. Det var också harmlöst om en grej han hade sagt, men precis som med ditt inlägg tänkte jag att folk som träffar honom kommer att göra sig lustiga över det. Bilder är jag väldigt liberal med, men kanske det också ändras då barnen blir äldre. Utan kläder skulle jag dock aldrig visa dem. Så gränser, jo, men kanske att de förändras.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror också att de förändras. Eller jag vet att de gör det, för jag har bloggat så pass länge, hela barnens liv faktiskt. Man skall lyssna på sig själv. Och på andra!

      Radera
  4. Blir nyfiken på vad det var som gjorde att du kände att du gick över gränsen just där? Det finns ju många andra inlägg än det om boken som man också kan komma att tänka på när det gäller henne, både lustiga och kreativa.

    Kan det vara åldern som smyger sig på? Jag slutade ju skicka ut de lustiga nyårsbreven vid en liknande tidpunkt.

    Kram och hälsningar från granngården, där både Maya och Sisse ligger sjuka...

    Hanna K

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det var kanske ämnet boken handlade om som gjorde att jag drog gränsen just där. Du får komma hit och läsa den om du vill, hon är ju stolt och nöjd. Om ni är här ännu på lördag kväll får ni gärna komma på Lovis släktkalas klockan fem! kram!

      Radera
  5. Det kan nog vara ganska svårt det här med dessa gränser! Men definitivt tar jag hänsyn till de närmaste och familjen när jag bloggar. T.ex. ibland kan det hända något som jag genast tänker att det här vill jag blogga om, men tycker ändå då att först måste jag berätta det personligen åt de närmsta som det också är av betydelse för, innan jag blottar det för allmänheten. Sen finns det nog många andra situationer också där man blir att fundera en stund extra kring...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så är det. Och som sagt är det bättre att vara FÖR försiktig än för frispråkig. Med risk för en lite mindre personlig och följaktligen tråkigare blogg. Men det är det nog värt.

      Radera
  6. Med min lilla blogg så funderar jag inte speciellt mycket, å andra sidan tycker jag åtminstone själv att jag skriver rätt lite om mina familjemedlemmar överlag. Policyn lyder väl ungefär såhär: sånt som skulle vara okej att berätta åt mina kompisar vid kaffebordet, kan jag också berätta på bloggen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej men du behöver ju inte heller fundera, för du vet EXAKT vem som läser. Och rensar med jämna mellanrum (du behandlar oss som ogräs, Sara! Ogräs och rara växter. Gah! Ibland har jag lust att blogga på Spetsfabriken istället för på min egen blogg, bara för att det känns så smått och tryggt. Och då är det ju DINA kompisar och inte mina som läser. Haha. (Min iver att ta ut svängarna på din blogg märks extra bra i mina kilometerlånga kommentarer på dina intressanta inlägg. Men jag ber inte om ursäkt, jag skulle älska att ha mig själv som kommentator ibland!)

      Radera
    2. Ja Malin, du ÄR drömläsaren med dina superlånga kommentarer! :)

      Radera
  7. Jag tycker att det var fint att du tog bort inlägget även om vi förstås skulle ha gillat att läsa det! Jag tänker så här med allt jag lägger ut på nätet, att om jag kan stå för det ifall det trycktes i lokala tidningen så är det ok annars ej. Men var och en får ha sina egna gränser, huvudsaken är att man funderat ut vilka dom gränserna är.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har vissa klara gränser, men just i det här fallet gick jag nog på magkänsla. Många gånger berättar jag ju om det som barnen säger, ganska fritt, men i det här fallet kändes det inte helt okej. Inte när jag inte vet vem som läser...

      Radera
  8. Intressant och viktigt att tänka på. Mina barn är ju lite större nu... 11 - 17 och tycke rbara det är kul när jag skriver om dem, men jag funderar också mycket vad de ska behöva stå för, det är viktigt tycker jag att man tänker efter innan liksom :) ödmjukhet och respekt är bra ledord. Mina barn skrev också en massa böcker när de var små, nu läser de kopiösa mängder och skriver lite också, men inte lika mycket.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det blir förstås lättare på ett sätt när barnen själva vet vad det innebär att bli bloggade om. Mina barn är för små ännu, de har inte en helt klar uppfattning om vad det betyder, så jag kan inte fråga dem direkt.

      Jag hoppas också att mina barn hittar en plats i böckernas värld, och tror att de kommer att göra det, vi läser redan mycket tillsammans. Att läsa är det bästa tidsfördrivet som finns, tycker jag själv.

      Radera
  9. Jag tar nog mycket hänsyn till familj och barn och vänner och försöker att inte sätta någon i dåligt ljus i bloggen. Fast jag själv skriver rätt öppet om mitt liv så försöker jag vinkla det som så att jag inte sårar någon eller att det inte tolkas på fel sätt. Om barnen skriver jag ännu rätt mycket, men tror att det kommer att minska ju äldre de blir. Just valde jag att inte skriva ut en sak om min äldsta fast det var rätt harmlöst men det kändes inte som nåt alla behöver veta.

    Jag sätter inte ut nakenbilder, och undviker också gråt/skrik/gnällbilder.

    SvaraRadera
  10. Försöker att så lite som möjligt skriva om familj och vänner, om jag gör det så nämner jag inga namn, om jag inte vill lyfta fram något de gjort och t.ex. länkar till deras egen blogg. Absolut inga bilder utan lov. Den svåraste avvägningen för mig är vad jag kan skriva om mitt jobb.

    SvaraRadera