20 oktober 2013

Ett sätt eller rätt sätt

Jag läste en artikel som porträtterade två starka kvinnor över fyra uppslag. Båda var sådana som jobbade hårt och åt hälsosamt, som höll sig till fysiskt utmanande träningsprogram och som hade många bollar i luften. En av dem jobbade fortfarande, trots att hon var 86 år. "Tänk att det här levnadssättet fortfarande lyfts fram och glorifieras", sa jag åt Caj. "Tänk att man fortfarande idealiserar en kontrollerad fysik och hårt förvärvsarbete, trots att man vet vilken press kvinnor redan känner över att ha totalkoll på alla områden i livet. Kvinnor bränner ut sig för att de inte orkar med att jobba hårt, träna, äta rätt, se snygga ut, hålla hemmet inrett och i toppskick och vara goda människor så där i största allmänhet, och så fortsätter man framhålla de kvinnor som ser ut att lyckas med allt detta." "Man vill ju läsa om det som är annorlunda", menade min man. "Normen är väl att man inte håller på på det där sättet och därför blir det intressant med folk som lever så."

Å ena sidan har han rätt. Det stod ingenstans i texten att kvinnorna representerade något slags ideal. Det går att läsa artikeln rakt upp och ner som en berättelse om två intressanta människor. För de är intressanta, de två jag läste om. Men å andra sidan fanns budskapet där ändå, i hur journalisten beskrev kvinnorna. Att det här är en livsstil som är eftersträvansvärd. Och det är något i mig som skaver när jag läser om det här. Jag läser in att deras sätt att leva är rätt sätt, fast det kanske bara är ett sätt. Bland många andra.

Varför? Är jag undermedvetet avundsjuk? Eller missunnsam på något sätt? Eller är jag trött på att "starka kvinnor" alltid framställs på samma sätt? Gör de det, förresten? Det är kanske den sista frågan som är intressantast. Risken finns nämligen att mitt sinnestillstånd just när jag läste artikeln färgade min uppfattning.

Men ja, vad tror ni? Och är idealen ovan något ni själva strävar efter?

15 kommentarer:

  1. Jag försökte under de senaste åren få allting: jobbet, studierna, det sociala, skrivandet... Så här i retrospektiv var det värt det till en viss del, CV:t ser bra ut och det mesta lyckades ju. Till en början. Innan jag visste ordet av det började jag helt enkelt tappa kontrollen. Det är viktigt att komma ihåg att ta det lugnt också, inte bry sig om några dammtussar och att inte jobba för mycket. Duktighet är bra till en viss grad, men det behövs lite utrymme för välmående också. Och choklad, inte bara gym. Livet ska vara roligt och roisigt ibland. :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag misstänker att min reaktion bottnar i att jag vill hemskt mycket just nu, men inte orkar allt jag vill. Och så blir jag lite frustrerad då ens människovärde verkar ligga i det man åstadkommer istället för det man är...

      Radera
  2. Du ställer visa frågor. Jag tycker att det vore viktigt att alla får vara sådana som de är. Vi är annorlunda, men vi är lika värda. Jag är sådan som tycker om att ha många bollar i luften, älskar att jobba och tycker om att motionera för att må bra. Dessutom råkar jag vara glad och nöjd med mitt liv. Tyvärr är det så att jag väcker starka negativa känslor i många kvinnor. Mina nära vänner får frågor om jag verkligen är sådan som jag verkar vara på FB. Flera kvinnor har tagit mig bort från sina FB-vänner, fast jag har trott att vi är helt bra kompisar. Det känns tråkigt om man inte får vara sådan som man är. När jag får negativ feedback, brukar jag läsa denna fina dikt.

    Jag är fin
    för du har skapat mig.
    Jag är dyrbar
    för du älskar mig.
    Skön är jag
    i dina ögon
    en ädelsten
    i din hand.

    Därför kan det kvitta
    om någon säger
    att jag är värdelös
    och dum.
    I mitt hjärta
    viskar du sanningen:
    att jag är värd
    mer än guld.

    Jag är din ögonsten
    din hemliga skatt.
    Du är glad
    att jag finns till.
    Jag vill tacka dig
    så länge jag lever
    och aldrig glömma
    vem jag är.
    Margareta Melin

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jättefin dikt. I vanliga fall är jag precis som du, får mycket gjort, har mycket på gång och är glad och nöjd. Men inte just nu, av nån anledning. Det är kanske därför jag känner så här inför den här texten, i vanliga fall hade jag kanske inte brytt mig alls!

      Radera
    2. Jag har inte heller mått alltid så bra under småbarnstiden. Du ska vara nådig till dig själv! Du behöver inte orka allt och du kommer att hinna hur mycket som helst efter barnen har blivit lite äldre.

      Radera
    3. Tack Elina för dina tröstande ord! Kram!

      Radera
  3. Hej! Brukar vanligtvis inte kommentera bloggar, men jag känner 86 åringen, numera 87, mycket väl. Och ja, jag kan hålla med dig om att artikeln var mycket vinklad och glorifierar i viss mån hårt arbete och fin fysik. Och det är där jag tycker artikelskribenten misslyckats helt och inte alls förstått sitt intervjuobjekt. Under de senaste 20 åren har hon inte en dag arbetat för att "förtjäna pengar" utan för att kunderna är hennes vänner. Hon har njutit av sina arbetsstunder som hon anpassat till sitt liv och sin ork. När hon slutade jobba, tog hon personligt avsked av alla sina kunder och även grät en skvätt med dem. Under årens lopp har många hunnit dö bort för henne och dem har hon sörjt. Hennes frisersalong var inte ett arbete, utan en livsstil, kunderna var vänner. Hon har arbetat för att hon mått bra av det, för sin egen skull inte för någon annan. Lika så motionerar hon och månar om sig själv för sin egen skull, inte för någon annan. Hon är en mycket unik människa som jag är glad över att känna. Och tyvärr kände journalisten inte henne.
    Camilla

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja men vad skönt att höra, för jag tror ju absolut att de två kvinnorna är mycket mer än vad som skrevs i texten. Fast visst känns det som om jag kastar sten i glashus, jag har ju själv skrivit en massa personporträtt som grundar sig på en ganska kort pratstund med personen i fråga, det är inte så lätt...

      Radera
  4. Jag försöker tänka att man är en stark kvinna (eller man, eller människa) om man i dagens samhälle av otaliga möjligheter förmår ta det lugnt och satsa ordentligt på en sak i taget. Det är starkt att välja VAD man satsar på just nu (barn ELLER karriär, t.ex.), och att sedan satsa på det ORDENTLIGT. Att liksom fatta att det efter dessa år kommer fler år, och att man då kan satsa på någonting annat... I lugn och ro... Men det är svårt att ha det tålamodet, känner jag... Eller den styrkan.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det har du rätt i. Att ta en sak i taget är sunt och förståndigt. Jag är dålig på det där med tålamod. Men en stark person kör sitt eget race så att hen är nöjd istället för att köra alla andras också och bli alldeles böjd. (ursäkta det fåniga rimmet, kunde bara inte låta bli)

      Radera
  5. Så skönt att du skriver om det. Du har nog seismografen i skick, sku jag våga påstå.
    Visst kan det vara trösterikt att läsa om åldringar som inte lider pga kroppens totala förfall, men var finns den som går rakt in i smärtan eller sorgen för att möta acceptansen?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nå just så :) Det är nog bra om det skrivs om olyckliga öden också. Men samtidigt undrar jag hur mycket elände man orkar eller vill läsa om. Och det i sin tur ger upphov till frågan hur hemsk jag är när jag helst vill läsa om lyckliga slut och sen klagar när de serveras åt mig.

      Radera
    2. Seismografen i skick-vilket fantastiskt uttryck!!!
      -Anna

      Radera
  6. Folk redogör väl för vad de gör på fb, inte vad de inte gör. Jag tycks ha ett osedvanligt tråkigt förhållningssätt till vad människor skriver, har de kul och får saker gjorda tycker jag det är bra, är de trötta och lessna tycker jag det är tråkigt. Ställer sällan mig själv och mitt görande och icke-görande medvetet i relation till vad andra gör och inte gör. Brukar inte just dra så mycket slutsatser av vare sig fb-statusar eller bloggar. Men skoj att folk har nåt att säga.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Japp, det stämmer. Och FB-statusar sätter jag inte särskilt mycket vikt vid, i den bemärkelsen att de inte stör mig (eller jo, sådana där kopierade livsuppmuntrande citat kan göra mig galen vissa dagar, haha) Det är kanske mer tanken på att man är lyckad för att man GÖR saker istället för att man är lyckad bara för den man ÄR som stör mig. Och det beror helt säkert på att jag själv sätter alltför stor tyngd vid vad jag åstadkommer istället för att bara tänka att jag är en bra människa, bland bra människor. Och just nu när viljan är större än orken blir jag frustrerad och vill inte känna mig mer misslyckad. Ja.

      Radera