Ett sätt eller rätt sätt

Jag läste en artikel som porträtterade två starka kvinnor över fyra uppslag. Båda var sådana som jobbade hårt och åt hälsosamt, som höll sig till fysiskt utmanande träningsprogram och som hade många bollar i luften. En av dem jobbade fortfarande, trots att hon var 86 år. "Tänk att det här levnadssättet fortfarande lyfts fram och glorifieras", sa jag åt Caj. "Tänk att man fortfarande idealiserar en kontrollerad fysik och hårt förvärvsarbete, trots att man vet vilken press kvinnor redan känner över att ha totalkoll på alla områden i livet. Kvinnor bränner ut sig för att de inte orkar med att jobba hårt, träna, äta rätt, se snygga ut, hålla hemmet inrett och i toppskick och vara goda människor så där i största allmänhet, och så fortsätter man framhålla de kvinnor som ser ut att lyckas med allt detta." "Man vill ju läsa om det som är annorlunda", menade min man. "Normen är väl att man inte håller på på det där sättet och därför blir det intressant med folk som lever så."

Å ena sidan har han rätt. Det stod ingenstans i texten att kvinnorna representerade något slags ideal. Det går att läsa artikeln rakt upp och ner som en berättelse om två intressanta människor. För de är intressanta, de två jag läste om. Men å andra sidan fanns budskapet där ändå, i hur journalisten beskrev kvinnorna. Att det här är en livsstil som är eftersträvansvärd. Och det är något i mig som skaver när jag läser om det här. Jag läser in att deras sätt att leva är rätt sätt, fast det kanske bara är ett sätt. Bland många andra.

Varför? Är jag undermedvetet avundsjuk? Eller missunnsam på något sätt? Eller är jag trött på att "starka kvinnor" alltid framställs på samma sätt? Gör de det, förresten? Det är kanske den sista frågan som är intressantast. Risken finns nämligen att mitt sinnestillstånd just när jag läste artikeln färgade min uppfattning.

Men ja, vad tror ni? Och är idealen ovan något ni själva strävar efter?