Utseende, komplimanger och åldrande

För ett tag sedan frågade Lina hur jag förhåller mig till min kropp efter att jag har burit och fött barn. I förrgår bloggade Amanda om att få komplimanger och idag stötte jag på ett välskrivet inlägg om hur svårt det är att låta bli att bry sig om hur man ser ut.

Jag har många gånger slagits av kontrasten mellan hur trevligt det är att ge och få utseenderelaterade komplimanger och hur politiskt inkorrekt det verkar vara att ta åt sig av dem. För precis som Amanda tycker jag det är roligt och fint att få höra att nån tycker jag är snygg. Jag blir jätteglad när nån säger det. Det jag har funderat på är varför det känns bra på ett annat sätt att höra att jag ser fin ut än att höra att jag har gjort något bra eller att jag är en bra typ. Det är så underligt, för om nån frågade skulle jag påstå mig anse att utseende spelar ganska liten roll.

Om nån säger att jag är smart blir jag givetvis glad, men den bekräftelsen påverkar inte på samma sätt. Jag vet nämligen var jag står så där i hjärnkapacitet. Jag är fiffig och smart och har lätt för att fatta saker men är ganska lat när det gäller att lära mig fakta. Min smarthet är alldeles tillräcklig för det jag håller på med. Det är ju kul om nån tycker att jag är skarptänkt, men jag gillar min hjärna oavsett om andra bekräftar det eller inte. Jag behöver inte kämpa för att upprätthålla en bild av mig själv som tillräckligt intelligent. Jag lever nämligen inte i en värld som hela tiden försöker få mig att känna mig dummare än jag är.

Men jag lever i en värld som hela tiden försöker övertyga mig om att jag inte är tillräckligt snygg. (Tillräckligt snygg för vadå, kan man ju undra). Överallt finns bilder av kvinnor vältränade armar, välsittande kläder, platt mage, snygga bröst och en figur som vi ständigt får lära oss att är den ideala. En figur som inte liknar min. Trots att jag har en god självkänsla naggas synen på mig själv som tillräckligt snygg i kanten varje gång jag inte stämmer överens med den där bilden av skönhet. Varje gång jag får höra av nån att jag ser bra ut känner jag mig däremot lite bättre. Det är en ständig dragkamp på ett område som jag inte alls vill tycka att är viktigt, men som tydligen ändå är det.

Lina sammanfattar det bra: Med några påminnelser per dag om att man är lite ful behöver man rätt ordentligt med styrka för att orka stå emot propagandamaskinen, för att orka tänka ännu en gång att ”Det ska du skita i Aftonbladet” eller ”Det är jag inte alls, L’Oreal”. Man är inte svag om man efter trettio år fortfarande drar in magen då och då. Man är hjärntvättad.

Ja, jag tror jag är lite hjärntvättad, jag tror det är nästan omöjligt att inte vara det. Känslorna säger att jag alltid är lite för ful. Men förnuftsmässigt vet jag att jag är alldeles tillräckligt fin. Vem är inte det, egentligen? Man har det utseende man har tilldelats, ändå försöker världen intala oss att vi kan göra MASSOR åt hur vi ser ut. Bara vi anstränger oss lite. Köper rätt produkter. Har rätt attityd.

Utseendet är en liten och oviktig del av den man är. Ju äldre man blir, desto längre bort från utseendeidealet glider man, obönhörligt. Och snart inser man (borde i alla fall inse) att ens mänsklighet inte vittrar sönder trots att man allt mindre liknar de där typerna som är stöpta i den ideala formen.

Men det tar så himla länge att nå den vissheten när man hela tiden på subtila sätt informeras om att man inte ser tillräckligt bra ut. Och att det faktiskt är ens eget ansvar, ja nästan en plikt, att åtminstone försöka se perfekt ut.