Jag tycker det är intressant hur tydligt det ofta är från början om nya personer är kvälls- eller morgonmänniskor. Lovis hade en period när hon vaknade klockan fyra eller fem varje morgon, redo att börja dagen (hon var kanske åtta, nio, tio månader då). Och så har det fortsatt, det är oftast Lovis eller jag som vaknar först om morgnarna medan Idun och Caj kan sova länge, länge.
Idun var redan som spädbarn uppe sent på kvällarna, och sov länge om morgnarna. Jag trodde jag skulle bli galen, Caj jobbade heltid och Lovis fortsatte att vakna tidigt medan jag var uppe och ammade Idun till midnatt, minst. Fortfarande tycker Idun det är urtråkigt att gå och lägga sig och sover gärna länge om morgnarna.
Nu skall jag inte basera Eddas dygnstyp bara på en kväll, men det blev riktigt obehagligt igår när jag var redo att gå och lägga mig klockan tio, i motsats till min dotter som åt måltid på måltid och fyllde blöja på blöja fram till halv ett eller ett på natten (vid det laget vågade jag inte titta på klockan längre utan låg och fällde bittra tårar över att jag var så oerhört trött... det är ju inte som att jag inleder den här spädbarnstiden utvilad och pigg, direkt, efter att ha sovit bara några tillräckligt långa nätter per vecka i nio månaders tid.) Sen somnade hon, sov till fem, åt, somnade om och sover ännu. Jag har försökt väcka henne och mata henne eftersom mjölkproduktionen verkligen kom igång efter gårkvällens maraton, men det slutade med att jag fick pumpa istället, för hon vill bara sova.
Är ni tydliga morgon- eller kvällsmänniskor? Har ni varit som ni är ända från början eller har det förändrats med tiden?
Jag har alltid varit kvällsmänniska. Jag orkar vad som helst på kvällarna (jobba, städa...) men det tar länge att jag får maskinen på gång på morgnarna.Jag tror att jag alltid har varit sådan. Det vore tortyr för mig att ha sådant jobb att jag borde vakna väldigt tidigt. Denna sommar känns mycket lättare än förra sommaren och en orsak är att vår treåring vaknar mycket senare än tidigare. Jag känner mig utvilad fast jag somnar ca. kl.2.
SvaraRaderaKrafter och allt gott till dig!
Det är nog skönt för alla ju senare barnen vaknar. För fast jag är mer morgon- än kvällsmänniska är alltför tidiga morgnar en plåga också här.
RaderaKvällsmänniska men med stort sömnbehov. Det är knepigt med barn som vaknar kl 5 i perioder. 6.30 betraktar vi som sovmorgon och 7.30 som ett mirakel. Har fått pausa min nattkreativitet, ibland ger jag efter för den men då går jag bara omkring och tänker på sömn dagen efter. Den första morgontimmen med barnen gör jag ingenting annat än tänker på hur jag skall kunna stjäla till mig några sovminuter. Läser jag en bok för barnen sluddrar jag ohjälpligt. Känner igen mig i amningsnätterna, hoppas det blir rätsida på dygnet snart. Känslan när alla andra går och lägger sig och man själv bara ammar och rapar unge är inte så rolig men : det går över!
SvaraRaderaSådana här gånger skulle det vara bra med ett kollektiv där man kunde byta barn med varann. Så fick de kvällspigga natta kvällspigga barn medan morgonpigga vuxna kunde stiga upp med barnen. Ja fast inte fem då, utan kanske en sju, åttatiden...
RaderaNär jag var liten steg jag upp tidigt, ofta före mamma och pappa, som ville sova ut. Men det ändrade sig så att jag blev väldigt morgontrött och det har tyvärr hållit i sig. Mina barn somnar klockan nio och går upp halv sju. Snark, säger tröttmamman!
SvaraRaderaKanske det är i tonåren det där bestäms slutgiltigt, hur man är? Jag sov nog länge om morgonarna i tonåren men ju äldre jag blir desto tydligare är det att jag är morgonpigg.
RaderaJag är morgonpigg och det är E också - problemet var bara då hans morgon började Kl 5.20- fullt så morgonpigg är inte ens jag. Men vaknar han 6.30 eller som ett par dar i rad nu, 7, så är jag hur nöjd som helst.
SvaraRaderaJo precis, det är nog skillnad på morgonpigg och morgonpigg. Från ca klockan 7 tycker jag det är helt okej att påbörja dagen. Morgonpiggare än så är jag inte.
RaderaJag är morgon- och nattpigg. Sover inte så värst. Det går fint det med. Fast jag kliver inte upp på morgnarna om jag kan ligga och läsa i stället.
SvaraRaderaVilken lyx. Jag önskar att jag hade litet sömnbehov jag också.
Radera100% rugguggla, som vill vara vaken länge på nätterna till en 1-2 tiden helst och sova till mitt på dagen. alltid varit, always will be :) jag såg en dokumentär en gång om att det kallas människor av a-typ och b-typ. och a-typerna, morgonmänniskorna rular vår värld med kontorstid och arbete och skola ska börja tidigt på morgonen. jag önskar desperat att vi av b-typ skulle få axla det ansvaret så kan a-typerna pyssla med sina fritidsintressen bäst de vill innan de går på jobb och skola med oss andra ;)
SvaraRaderaJag har också hört om a- och b-människor. Själviskt nog gillar jag att komma igång med jobb från morgonen, för att jobba eftermiddagsskift (som det i praktiken skulle innebära om alla började jobba först elva-tolvtiden) skulle nog för min del innebära att jag inte fick NÅNTING gjort innan jobbet och sen skulle jag få gå och lägga mig nästan direkt efteråt... Alla borde istället få börja när det passar dem, så skulle alla bli nöjda :)
RaderaHej från ett prästbarn till ett annat!:)
SvaraRaderaOj, det där lät som min natt för ett par dygn sen!... Vår dotter kom ut den 15:e så här är det hög igenkänningsfaktor! Nu börjar jag inse varför det rörde sig så mycket i magen där runt tolv-tiden på natten, bästa tiden på dygnet tydligen. Min flicka vaknar till ordentligt nånstans runt elva på kvällen och, jaa just det: äta, äta, bajsa, äta, äta, bajsa, äta tills däromkring ett på natten, pust! I går tog jag dock en strategisk tupplur från halv sex till åtta för att vara beredd. Och visst blev det samma mönster igen, men hahaaa, denna gång var jag redo. Försök vila på kvällen(om du kan) så går det strax bättre!
Bra tips! Det där ska jag börja göra också ifall trenden fortsätter. De två senaste nätterna har dock varit lugna, så kanske det var falskt alarm. Jag sover ändå dåligt (min sömnlöshet från graviditeten fortsätter att förfölja mig!) så jag borde kanske försöka ta fler tupplurar på dagarna oavsett om Edda vill nattuggla eller inte.
RaderaOch GRATTIS till er dotter, hoppas ni alla mår bra!
Tack! Och hoppsan, det glömde jag ju tillägga: Grattis till ER dotter! Vi mår bra, det känns så lätt(jämförelsevis alltså) när man redan blivit förälder ett varv tidigare. (Ajaj, sånt ska man inte skriva för då brukar det inte hålla i sig...) Bara en fråga efter att ha sett senaste inläggets bilder(vilka sötingar!): Är det sådär kallt i Finland just nu så ni måste ha stickade vantar och sockor åt babyn? Eller är det nån "baby fashion"-trend som vi har missat?:)
RaderaSå skönt och befriande att läsa kommentarerna från andra nattsuddande mammor här i kommentarsfältet! Det känns ibland som att det inte är riktigt okej att vara nattuggla när man är över trettio och har barn. Då ska man ju vara ansvarsfull och ta till vara på den goda sömnen och stiga upp med tuppen och allt det där. Typ. Men för mig har det alltid varit så att hjärnan rullat igång först mot kvällen och när andra tar natt flödar kreativiteten som bäst! Före barnen kom kunde jag ta sovmorgon ganska ofta, nu är det ett minne blott. Som tur är har jag inte ett så stort sömnbehov.
SvaraRaderaJag som tänker att det är helt tvärtom: är man nattuggla är man cool och kreativ medan man som morgonpigg verkar stel, tråkig och byråkratisk :) Haha, bara för min images skull skulle jag hellre vara nattuggla än morgonpigg. Snart nog kan du förresten ta sovmorgnar igen, så länge som Edda sover länge på morgonen kan vi också göra det eftersom barnen kan stiga upp och ta morgonmål åt sig själva vid det här laget. Vänta bara Maria, ljusare tider stundar! kram
RaderaFöre barnen gillade jag att nattsudda, men begåvades sedermera med ett par morgonpigga töser. Numera är jag som piggast på förmiddagen, stiger gärna upp typ 7.30 och lägger mig helst sådär en 23 tiden. Barnen som nu är små tweenies som gärna sover länge och stiger upp sent...
SvaraRaderaaha, så det förändras tydligen! just 7.30-23 tycker jag låter som en ypperlig dygnsrytm!
RaderaJag är nog mera nattuggla. Men jag blir mindre och mindre kvällsmänniska med åren. Eller snarare får jag svårare och svårare att sova långt in på förmiddagen. Det lyckas förstås inte så bra med barnen heller, men jag tycker att dagen är förstörd om jag sover längre än 9. Följaktligen är jag heller inte uppe så sent numera. Att jag skriver detta 23.28 är anmärkningsvärt, oftast sover jag den här tiden. Jag minns inte själv hur jag var som barn, måste fråga mamma nångång.
SvaraRaderaVåra två äldre barn är olika. Storebror är kvällsmänniska och vill inte alls gå och sova på kvällen. Storasyster vaknar gärna tidigt, sover hon till 7 är det bra. Det återstår att se hurudana vanor lillasyster får. Hittills har hon i varje fall gärna sovit till halv nio-nio, men hon somnar nog nio-tiotiden på kvällen också, så inte vet jag.
Jag tittar på klockan här och inser att jag också går på övertid, men sommartid har jag svårare att gå och lägga mig i tid, mycket för att barnen också är uppe längre och jag behöver en liten stund på kvällen efter att de har somnat och innan jag själv går och lägger mig. Inte för att jag gör särskilt vettiga saker, men stunden behövs. På vintern när de går och lägger sig vid halv åtta är det lättare att gå och lägga sig vid tio, halv elva.
Raderahar alltid varit kvällsmänniska, minns när mamma sa till mig (efter mycket tjat om att jag skulle sova) när jag var liten att jag fick vara uppe så länge jag ville bara jag steg upp i tid nästa dag. frihet under ansvar typ. som jag fortfarande försöker leva efter. eller måste, för jag ÄR en kvällsmänniska och det går inte att ändra på, trots tappra försök.
SvaraRaderaDet är väl nog så där det är, att ens inre klocka beter sig som den vill. Ganska bra deal av din mamma, tycker jag. Kanske vi får försöka köra med samma grej åt Idun om hennes kvällspigghet fortsätter...
RaderaHar alltid varit en nattuggla (kallades ofta också det av mina föräldrar) men har heller inget enormt sömnbehov samt kan vila precis var som helst om jag är trött (bilen, klassrummet, taxin, tåget, bussen, soffan under Buu-klubben osv). Det var en pina för mig då C var precis som Lovis och gjorde morgon 4.20 i en längre period... Med barnen har dock min inställning ändrats så att jag tycker att det är slöseri att sova bort dagen. Dessutom är det så klart svårare att sova länge på morgonen de gånger man skulle få, då kroppen är van vid sju. Men jag saknade mina nattliga stunder då jag var så trött att jag bara måste lägga mig kl tio varje kväll. Av detta rätt så flummiga inlägg är konklusionen alltså att jag nog mest är en nattuggla men också gillar att stiga upp i tid på morgonen.
SvaraRaderaDet där att kunna somna varsomhelst kopplar jag ihop med nattmänniskor, och avundas. Det skulle vara fantastiskt att kunna ta en tupplur närsomhelst, men även om jag har blivit bättre på det är det inte särskilt lätt.
RaderaNattuggla, inget tvivel om saken! Det är på kvällen jag gör allt, ja om nätterna faktiskt, då barnen somnat! Nu på sommaren har också barnen vakat länge och sover hör och häpna oftast till ungefär nio, äldsta kan gärna sova till tio också om inte de yngre väcker honom.
SvaraRaderaFår se hur det blir i höst då det lugna hemmamammalivet måste ta slut. Ser fram emot det med FASA! Jag kommer ju att dö stressdöden då jag inte kan jobba om nätterna med trädgård,akvarieskötsel och hemmasysslor. Eller så kanske de växer och slutar bråka och man kan göra sådant om dagarna också? (nej, det kommer då inte att ske på riktigt, men hoppas kan man ju..;) )
Vad spännande, vad ska du börja göra i höst? Kanske du kan jobba med något som gör att du får utnyttja din nattugglighet? Barnen BLIR ju klokare med åren (fast dina är delvis äldre än mina tror jag, så det vet du redan) och allt blir lättare.
Radera