Kroppsvätskornas nationaldag

Denna festliga dag började när jag vaknade och såg en stor, läskig blodfläck på Cajs täcke. Dropparna ledde in i toaletten och jag insåg snabbt att det handlade om sedvanligt näsblod, utgjutet av vår  yngsta. (Våra barn blöder ofta näsblod, särskilt i allergitider, och har blivit så rutinerade att vi inte ens alltid behöver rycka in när det gäller.) Vi lade således två täcken, ett nattlinne, två påslakan och ett dynvar i blöt i badkaret och så var det inte mer med det. Tänkte jag.

Men nån timme senare började Lovis spy. Vi brukar nästan aldrig vara sjuka, så jag är alltid lika förbluffad när vi får något fel. Det är en ovanligt aggressiv magsjuka hon har drabbats av, de senaste två timmarna har hon kastat upp i tio omgångar, hennes mage är helt kaputt, inte en droppe vatten hålls nere ens.

Vi fick inhibera vår planerade utflykt till Purmo och Idun grät bittra tårar över att hon inte får leka med nån idag. (Som tur fick hon åka med Caj till Ekorosk istället.) Ingen annan känner av något. Än, i alla fall. Och jag är tacksam över att det här händer extremt sällan, jag tror det är tredje gången i hela Lovis liv som hon har spysjuka.

För egen del är jag för ovanlighetens skull glad över min magkatarr: jag får praktiskt taget aldrig magsjuka tack vare den. Men jag tvättar händerna frenetiskt. Kan tänka mig att det inte är särskilt kul att föda barn samtidigt som man spyttar.

Lite fostervattenavgång på det här nu bara så är kroppsvätskornas nationaldag komplett!