Kärleken

Vårt första dygn hemma har gått med glans. Edda mår ypperligt, hon äter och sover. Jag är visserligen trött men något har hänt med min sömn, när jag somnar sover jag jättedjupt, en tiominuterstupplur gör mig lika förlorad som om jag hade sovit i flera timmar. Det är skönt!

Just nu är det kort och gott väldigt o-utmanande att vara spädbarnsmamma. Jag insåg tidigare idag att det till stor del beror på omständigheterna och min inställning.

Omständigheterna: ingen har bråttom någonstans, inget annat än mat åt familjen måste fixas och det tar Caj hand om. Jag är inte ensam med ett, två eller tre barn utan vi är två vuxna som kan turas om med att bära och fixa och utföra vardagssysslor. Vi har inget program utöver att överleva till kvällen och det är inte särskilt svårt. Sån oerhörd lyx.
Min inställning: jag har tydligen tänkt mig att jag och Edda skall sitta ihop 24/7, vilket gör att jag är mäkta förvånad över de stunder jag inte ammar henne. Jag hade absolut inte väntat mig att hon skulle sova långa stunder i sträck, vilket hon har gjort nu i två dagar. Och hon gnäller nästan inte alls när hon inte sover, så länge som jag ammar henne eller hon får vara i nåns famn, och det får hon gärna. Det är så mycket lättare med en spädis den här omgången än vad det var första och andra gången vi fick barn.

Och vi är alla så förälskade i vår nya familjemedlem, det är riktigt härligt. Vi kan inte låta bli att pussa henne, att smeka hennes lena kinder, att skratta åt hennes roliga miner och att snusa henne i nacken. Både Caj och jag går omkring och myser och fnissar åt att vi har fått ännu ett härligt barn att älska och barnen står på kö för att få hjälpa till, hålla henne, hämta blöjor och vakta henne när hon sover.