17 september 2011

Låtsas som inget (del 1)

Ett ganska vanligt, österbottniskt småstadsfenomen är att folk vet en massa om varandra utan att känna varandra personligen. Det här gör det stundom osmidigt att mötas, man vet inte riktigt vad som är på riktigt och vilken kunskap som bara snuddat vid ens öron där man rört sig på stan. Man vet inte heller hur mycket man skall låtsas att man vet.

Följden av det här är att man låtsas som ingenting. Man passerar varandra utan att hälsa.

Fånigt, tycker jag, och hälsar på de flesta. Om jag känner igen någon utan att kunna placera den säger jag hej för säkerhets skull. Om jag möter någons blick och den ser ut att känna igen mig brukar jag ofta säga hej för säkerhets skull. Jag förlorar väldigt lite på att hälsa på någon jag inte känner, ifall jag tar fel. Det känns alltid bra att bli sedd och bekräftad.

Men det verkar som om många resonerar tvärtom. De håller tyst för säkerhets skull. För att inte göra bort sig.

De flesta har säkert varit med om att hälsa på någon som inte hälsar tillbaka. Man känner sig snopen, skamsen. Jantelagens innersta budskap lyser stjärnklart, det är ju klart att den där människan inte vet vem jag är, jag är ju så obetydlig. Fy vad jag är pinsam som trodde att hon skulle känna igen mig.

Jag tycker att man skall säga hej, för man förbinder sig inte till något genom att hälsa. Man behöver inte redovisa vad man vet om personen i fråga, man behöver inte bjuda hem henne på kaffe, man behöver inte ens stanna och prata.

Jag betraktas hellre som lite förvirrad och glad när jag hälsar på någon jag inte känner, än som snobbig och kall när jag håller tyst bara för att jag är osäker på om mitt hej kommer att besvaras.

8 kommentarer:

  1. Jag håller med. Senast igår hälsade jag glatt på en äldre farbror på loppis, från sidan såg han exakt ut som en loppisglad farbror jag känner. När han lite osäkert vände sig om mot mig var det inte alls ett bekant ansikte. Jag bad om ursäkt men skämdes inte speciellt mycket.

    SvaraRadera
  2. Bra att du skriver om dethär.
    Folk måste våga bjuda mer på sig själva- Det mår vi alla bättre av. Och med sunt förnuft och vanlig hederlig vänlighet kommer man långt.

    SvaraRadera
  3. Fortsätter på samma tema:
    På många andra ställen är det självklart att säga hej, småprata litet i en hiss, dela ett leende. Varför inte här?! Folk utifrån (tex från andra länder) uppfattar det som ren och skär oartighet och rentav förolämpande att inte hälsa.

    SvaraRadera
  4. ah, exakt sådär är det. komiskt blir det ju ibland när folk försöker se upptagna ut för att inte behöva komma till det där avgörandet hälsa eller inte hälsa (där inte hälsa ju alltid vinner). svårt, fånigt och very österbottniskt.

    SvaraRadera
  5. Amen! Men när jag är ute och går här i hemkrokarna (Sandsund) brukar jag ganska konsekvent hälsa på de flesta jag möter, även om jag vet att jag inte känner dem. Känns mer konstigt att låta bli... De flesta hälsar snällt tillbaka, vissa låter bli. I stan håller jag mig till de som ser bekanta ut, dock...

    SvaraRadera
  6. Men just så där är det! Absolut inget österbottniskt fenomen, i nyland är det helt likadant. Och hälsar du inte, så får du höra om det efteråt, via omvägar förstås. Men jag hälsar glatt på alla!

    SvaraRadera
  7. Jag har funderat kring det där. Och jätte konstigt tycker jag det är när en bekant som man alltid brukar hälsa på plötsligt börjar vända bort ansiktet. Varför gör någon så? Ibland skulle jag ha lust att fråga men känner inte typen så pass bra att det skulle kännas naturligt (vi har gått i skolan tillsammans, that's it).

    SvaraRadera
  8. Hanna: egentligen är det ju synd att be om ursäkt, du var ju bara trevlig. Att hälsa för att nån liknar någon man känner är ju en bra orsak :)
    Katarina: Jo, jag har funderat på det där jag med, hur udda vi är i Finland med vårt behov av att hålla oss inom våra skal med människor vi inte känner.
    Sara: japp. Jag har också sett upptagen ut, med flit. I min osäkra ungdom.
    Mia: Samma här, när jag rör mig på landet hälsar jag på alla (hos mamma och pappa i Forsby). I stan är jag inte lika modig. Men å andra sidan finns det så mycket folk i stan att man inte hinner hälsa på alla. Eller vill, kanske.
    Hanna: Nåjo, kanske det är ett Finländskt system, punkt slut? Det skulle inte förvåna mig.
    Anonym: Jag tycker att du skall fråga personen. Sådär vänligt. "Alltså ursäkta mig, men visst har vi gått i skolan tillsammans?" eller något sånt. Bara för att förklara varför du fortsätter att hälsa och markera att du är lite förbryllad över att hon eller han inte hälsar tillbaka?

    SvaraRadera