Mina sista tankar

1. Jag har en teori om varför vi är så återhållsamma med small talk i Finland jämfört med resten av världen. Det är för att här tar vi vänskap på allvar. Vi kan ju inte kallprata med vem som helst så där bara, för genom att småprata med en främling inleder vi i teorin en livslång vänskap, och en dylik kan man ju inte vara säker på att man vill engagera sig i utan att ha spionerat på och diskuterat personen i fråga en lång tid på förhand. Situationen "att småprata lite på bussen för att sedan aldrig ses igen" finns inte i mångas idévärld. Pratar man med någon är det i grund och botten för att man är ute efter en djup vänskap. Och passerar man varandra bara i förbifarten på livets väg, ja vad är det då för vits att prata?
2. När jag var tonåring tyckte jag det verkade rätt trist och enformigt att bli vuxen (jag har skrivit om det tidigare nån gång, men orkar inte leta upp var...) och var förvånad över hur härligt och roligt det faktiskt ofta är. Jag får bestämma ALLT själv. ALLT är möjligt. Och ikväll slog mig tanken: tänk om det är likadant att bli riktigt gammal. Ibland tänker jag nämligen att det måste vara tråkigt. Vad gör man hela dagarna när ens fysik håller på att ta slut? När alla ens vänner dör runtomkring en? Och så vidare. Tänk om det i själva verket är superroligt, antingen för att tiden går så fort, eller för att man har blivit så otroligt klok och vis vid det laget att man bara kan sitta och gotta sig åt allt man har lärt sig under livet, eller om man sitter och småfnissar inombords åt alla trevliga minnen man har skapat under åren som gått. Hoppas det är så! Hoppas!
3. Det är stor skillnad på att längta bort från något och att längta till något. Jag längtar ofta. Men jag längtar nästan jämt till, det är inte så att jag ogillar mitt vardagliga liv och tror att jag skall ha det bättre nån annanstans, utan snarare så att jag tycker det är spännande att föreställa mig hur livet kunde vara nån annanstans också. Om man längtar till något, då behöver man inte agera på sin längtan utan kan bara njuta av fantasierna eftersom man har det ganska bra i verkliga livet redan. Men längtar man bort från någonting, då är det nog bäst att se över hur man riktigt har det och vad man kan göra åt saken.
4. Det här med vision boards! (Mina tankar kring dessa skulle förtjäna ett helt inlägg och tangerar det jag skrev om i förra punkten.) Vi tänkte nämligen göra vision boards, Caj och jag, för några dagar sedan. Eftersom min man ville vara välförberedd inför vårt pyssel läste han på lite innan vi började och hittade den här artikeln. Och så klart! Det är ju jättelogiskt. Mycket smartare att göra en action board där man målar upp en vision om HUR man skall nå sina mål än att bara visualisera sina drömmar. Det passar en praktisk pragmatiker som mig. Sen fick jag lite obehag också när jag fattade vad vision boards egentligen går ut på: att man genom att samla ihop sina drömmar visuellt kommer att uppnå dem, för att "universum vill det" och inte för att man själv är aktiv och försöker förverkliga det man drömmer om. Jag har tänkt att man skapar en vision board för att man vill summera sina tankar så man vet vilka mål man vill fokusera på att nå. Men där hade jag fel. Och ni som har läst ett tag vet ju att jag inte är helt positivt inställd till budskapet i "the secret" (rörelsen från vilken vision boards lär härstamma om jag fattat saken rätt) så min reaktion på den här upptäckten är inte särskilt förvånande.
5. Häromnatten drömde jag en jättelång dröm som handlade om att Caj, jag och våra kompisar U och J somnade och sov i FEMTIO ÅR, alla hade blivit jättegamla när vi vaknade, vi var helt oförändrade men kände ingen utan hade en massa barnbarn som var i våra egna barns ålder (drömmar är inte alltid så logiska, nej). VAD betyder den drömmen?
6. Jag har fortsatt att göra yoga varje morgon. Det är mycket skönt och jag är betydligt vigare än jag var när jag började. Det är bara en kvart om dagen, men varför sluta? En kvart om dagen gör att jag yogar nästan två timmar i veckan. Det är nästan två timmar i veckan fler än tidigare.

Ja hörni. En sån där tankeblaffa avslutar jag med. Eller vad säger jag, inte avslutar jag ju, utan jag tar en paus. Hela november månad skall jag idka internetial avhållsamhet (nå, eventuella kommentarer på det här inlägget kommer jag nog att läsa och svara på, mail läser jag och fb kommer jag förmodligen att slinka in på med jämna mellanrum, men jag skall inte läsa bloggar, jag skall inte blogga och jag skall hålla mig så passiv som möjligt. Ni vet hur det är, man kommenterar något på fb, sen måste man in och kolla om nån annan har sagt nåt och så har hela veckan gått), jag skall försöka leva lugnt och hälsosamt och återkommer med glädje 1 december. Jag kommer att sakna er, kära läsare! Lev väl!

Hitta bloggarn'

Det här är min utsikt just nu. Ser ni mig? (Och vad pågår med julstämningen, egentligen? Tycker det ser juligt ut på bilden men jag lovar, jag har verkligen inte tänkt börja pynta på länge!)

Skickat från min iPhone

Myskväll

Oftast är vi med båda två när barnen ska nattas. Jag ammar och byter på Edda och Caj borstar tänderna på de stora barnen, sen läser vi godnattsaga tillsammans och allt det där. Det löper bra. Caj åkte bort ikväll, jag skulle natta alla barnen själv. Det är inte första gången. Men det finns inte nån fallskärm när det inte går som det skall.

Hurtigt sa jag åt barnen: när ni städat upp er koja och dukat av bordet kan vi spela ett spel! De städade, jättefint. Och vi skulle spela. Det var bara det att jag hade glömt (förträngt?) att ena dottern är livrädd att förlora, vilket gör att hon vid första spelmotgång blev alldeles hysterisk och började skrika och gråta. Hon försökte fortsätta spela men det gick inte för hon var så ledsen och olycklig vid tanken på en eventuell förlust att hon helt enkelt måste skrika lite. Edda var också på monsterhumör, hon borde ha tagit en tupplur tidigare under kvällen men jag lyckades inte få henne att somna då, så hon hade varit vaken i sisådär fyra timmar. Och den tredje dottern blev så irriterad på allt oljud att hon också fick fnatt och började gräla på de andra och där satt jag och "hade det mysigt" (bah!) med tre skrikande barn.

Efter en del trixande somnade de faktiskt till slut.
Nu är jag "lite trött".

Den närmar sig

November månad, that is. Bloggpausmånaden. Skrivmånaden. Hälsomånaden.

Kanske det är konstigt att göra en asketisk insats just i november, en av de tyngsta månaderna på året. Men jag tänker att det kanske kan vara bra att kura ihop sig, krympa sin värld litegrann. Inte surfa så mycket på nätet, inte äta en massa godis utan istället motionera och sträcka på sig och leva lite långsammare. Nu skrattar säkert nån, jag vet, jag lever väldigt långsamt redan, men jag tycker jag vistas för mycket på nätet och vill göra något drastiskt.

Istället ska jag skriva. Varje dag skall jag skriva. Jag tänkte först vara med på NaNoWriMo, men vet inte om det lyckas med ordräknandet då jag håller på med en massa texter samtidigt (de har deadlines som inte går att skjuta upp). Men nån egen variant går säkert att köra. Om Edda går med på det. Och min nacke inte kollapsar igen som den gjort alltför många gånger sen jag började bära min nyaste dotter utanför magen.

Ja. Så får det bli.

Boknytt

Vi åkte till Helsingfors en kort, anonym sväng. Jag skulle på mitt första handledarsamtal och på bokmässan och så skulle jag prata med Pian på Fontana Media om mitt manus. Jag hade så gärna också träffat en massa folk, men det var omöjligt eftersom tidtabellen var tajtare än ett par sextitalsjeans. Jag hann i alla fall prata lite med Mia, Heidi, Linda och Mathias på mässan. Inte illa, inte illa.

I alla fall: handledarsamtalet med hannelemikaelataivassalo gick jättebra, i likhet med de andra på Litterärt skapande är jag mycket tacksam över att nån tar sig an mina texter med intresse och engagemang och får betalt för att göra det, jag fick en massa insikter och är mycket taggad att jobba vidare. Att börja på den här kursen är nog en av de bättre sakerna jag har gjort i livet.

Och så fick jag veta att manuset jag skickade in till barnbokstävlingen för ett knappt år sedan är antaget och kommer ut hösten 2014! Hurra! (Jag läste igenom det i bilen på vägen ner för första gången sen jag skickade in det, och det kändes riktigt bra). Jag vet vem som ska illustrera -jag tror det kommer att bli ypperligt. Det är vissa saker som skall åtgärdas, fyllas ut, flyttas om och fördjupas, men på det stora hela får det vara som det är. Tänk! Min tredje barnbok. Wohoo!

Ja och sen åkte vi hem, stannade på Ikea och botaniserade bland köksskåpen och bestämde oss för vilka vi skall ta och sen grät Edda från Tammerfors till Lappo fast vi gjorde allt (stannade, ammade, bytte blöja, tröstade, sjöng, fläktade, lät henne vara, pajade henne på kinderna... you name it). Eftersom problemet antagligen var att hon hade obekvämt i bilstolen var det bara att försöka pausa med jämna mellanrum och uthärda. Jag är inte särskilt pigg på flera långresor med bil just nu, kan jag meddela. Pust.

Och euforin när vi slutligen, klockan tio på kvällen, kom hem och jag fick lägga mig i vår säng, alltså på riktigt, det var nästan den puraste formen av lycka jag nånsin upplevt. Jag älskar vår säng. Den är bekvämast av alla sängar. Jag sov så gott. Och nu ska jag alldeles just gå och lägga mig igen och sova lika gott igen.

Men först ska jag äta ett äpple och titta på Solsidan.

Anti-talents

Igår var jag alltså på anti-talents till After Eight. Det var så jätteroligt! Jättejättekul, verkligen, mycket häftigare än jag hade anat. För något händer när folk lägger pretentionerna och allvaret åt sidan. Inte så att det blev en tävling i vem som var sämst på sin grej, nej, snarare så att de som uppträdde passade på att testa sådant de kanske beundrade hos nån annan, utan att någon -varken de själva eller publiken- förväntade sig något överhuvudtaget av framträdandet. Det var otroligt hur folk bara bjöd på sig själva, steg upp och uppträdde, utan att det behövde vara välinövat eller fantastiskt eller ens bra. Publiken hurrade, skrattade och jublade bara för att man vågade.

Jag spelade digeridoo. Det kan jag inte alls, och jag fick inte ett enda vettigt ljud ur den fast jag försökte fem gånger. Någon steg upp och avslöjade att hon alltid velat kunna beatboxa, men att hon inte kan. Hon gjorde det ändå, alla tjoade fast det inte alls lät som när proffsen gör det.  En susande visselkör steg upp på scenen (försök själv vissla Den blomstertid samtidigt som du ler), likaså en kvinna som alltid hade velat kunna göra Cup Song-movsen, utan att lyckas. Hon lyckades inte nu heller. Alla applåderade hennes försök. Lisen och Patrik hade bildat en jazz-duo enkom för kvällen där de spelade piano och saxofon med stort patos, utan noter och utan att kunna sina instrument. Och Ellen, åh, hon var SÅ modig och karaokade med Kate Bushs Wuthering Heights (lyssna på den, den är jättehög och ursvår, men hon gjorde det ändå. Och titta på videon, jag hade inte sett den tidigare och skrattade väldigt mycket åt Kates moves). Ja och så var det gruppen finska utbyteselever som dansade spontanbalett, caféarbetarna som underkänts i tyska och ändå uppträdde med Rammstein och Malin som översatte en Gustav Fröding-dikt till finska (alla som vuxit upp på väldigt svenskspråkiga orter i Österbotten kan gissa hur lätt det var, haha).

Grattis och tack till Ida-Lina som ordnade evenemanget. Jag konstaterar det igen: på After Eight händer det alltid oväntade och intressanta grejer. Nästa gång jag går på Culture Club är om några veckor när det är dags för Words and Beats. Det blir säkert också kul!

Det var ju så här det var

Jag tycker jag var varit ganska gnällig på sistone och har därför gjort en  självrannsakan som resulterade i följande teori (som bland annat berör reaktionen på artikeln igår):

Jag vill göra jättemånga saker. Jag har återgått till att spotta ut idéer i en konstant ström. MEN. Trots att Edda sover (ganska) bra fortfarande är jag trött, både fysiskt och psykiskt. Jag har tre barn som behöver mig, jag har en man jag vill vara med och ett hem jag vill trivas i. Jag hinner inte på långa vägar med allt jag önskar att jag hann med. Tiden och energin räcker ALDRIG till. Aldrig. Jag känner mig lite otillräcklig och frustrerad. Och då vill jag till exempel inte läsa texter som styrker min uppfattning om att det är mina prestationer som gör mig värd nånting. Jag vill hellre informeras om att jag är tillräcklig oavsett hur lite jag gör. I teorin vet jag att det borde vara så, men i praktiken och i sinnet känns det som om min framgång som människa är ganska tätt sammankopplad med antingen hur jag ser ut eller vad jag åstadkommer. Det, i kombination med att mina gärningar inte alls går i takt med mina idéer, gör mig betydligt mindre lycklig, betydligt mer missnöjd och till min stora fasa betydligt mer missunnsam än jag har varit på länge. Vilket i sin tur får mig att ogilla mig själv ännu mer. Usch.

Nå. Jag försöker peppa mig och tänka att det kommer bättre tider. Jag vet att småbarnsåren virvlar förbi hastigt. Redan om ett år kommer det att se helt annorlunda ut, då kommer jag kanske att ha mycket mer energi. Idag på rådgivningsbesöket uppmanades jag ta det lugnt, vila mera och så där. Jag skall faktiskt försöka. Edda är trots allt bara fyra månader och jag hade en ganska jobbig graviditet innan dess. Jag får vara trött. Jag behöver inte vara duktig. Jag är tillräcklig ändå. Om jag upprepar det många gånger kanske det nöts in så småningom.

Tags

Jag tryckte just 198 stycken. Med en rolig tryckpasta som sväller när den blir varm. O la la.

Ett sätt eller rätt sätt

Jag läste en artikel som porträtterade två starka kvinnor över fyra uppslag. Båda var sådana som jobbade hårt och åt hälsosamt, som höll sig till fysiskt utmanande träningsprogram och som hade många bollar i luften. En av dem jobbade fortfarande, trots att hon var 86 år. "Tänk att det här levnadssättet fortfarande lyfts fram och glorifieras", sa jag åt Caj. "Tänk att man fortfarande idealiserar en kontrollerad fysik och hårt förvärvsarbete, trots att man vet vilken press kvinnor redan känner över att ha totalkoll på alla områden i livet. Kvinnor bränner ut sig för att de inte orkar med att jobba hårt, träna, äta rätt, se snygga ut, hålla hemmet inrett och i toppskick och vara goda människor så där i största allmänhet, och så fortsätter man framhålla de kvinnor som ser ut att lyckas med allt detta." "Man vill ju läsa om det som är annorlunda", menade min man. "Normen är väl att man inte håller på på det där sättet och därför blir det intressant med folk som lever så."

Å ena sidan har han rätt. Det stod ingenstans i texten att kvinnorna representerade något slags ideal. Det går att läsa artikeln rakt upp och ner som en berättelse om två intressanta människor. För de är intressanta, de två jag läste om. Men å andra sidan fanns budskapet där ändå, i hur journalisten beskrev kvinnorna. Att det här är en livsstil som är eftersträvansvärd. Och det är något i mig som skaver när jag läser om det här. Jag läser in att deras sätt att leva är rätt sätt, fast det kanske bara är ett sätt. Bland många andra.

Varför? Är jag undermedvetet avundsjuk? Eller missunnsam på något sätt? Eller är jag trött på att "starka kvinnor" alltid framställs på samma sätt? Gör de det, förresten? Det är kanske den sista frågan som är intressantast. Risken finns nämligen att mitt sinnestillstånd just när jag läste artikeln färgade min uppfattning.

Men ja, vad tror ni? Och är idealen ovan något ni själva strävar efter?

Nu vet du vad du ska göra på onsdag!

... om du bor i Jakobstad, vill säga. Min Litt.Skap-kollega Ida-Lina Nyholm kommer att ordna Anti-Talents Live-show på After Eight nu på onsdag, den 23.10.

Vad handlar det här om, kanske du undrar.

"Antitalents” kan ses som en inverterad Idols- eller America's got Talent-tävling, där deltagarna ställer sig upp inför åskådarna för att visa något de INTE kan. Ofta skrattar vi åt de sämsta deltagarna i dylika tävlingar, hånar dem och kallar det hela förnedringsteve. Men varför är det tabu att vilja syssla med något man är dålig på? Hur kan det komma sig att okunskapen blivit orsak till några av våra största skamkänslor? Varför säger vi ”Alla kan inte vara bra på allt” med innebörden att den som inte kan inte heller bör? Vad skulle hända om vi istället för att alltid briljera avslöjade någon "mindre" charmerande egenskap?

Jag frågade av Ida-Lina ifall man alltså skall göra sånt man gärna vill vara bra på men inte riktigt behärskar eller om man snarare skall prova på sånt man inte alls kan inför publik? Hon svarade så här: 

– Man kan göra bådadera. Huvudsaken är att man gör något som man själv upplever att man är dålig på. Det kan ju vara något man aldrig testat, kanske just för att man tror att man är dålig på det.

Här kan du läsa mer om evenemanget på Facebook. Och här får du se vad det till exempel kan handla om!

Få saker

Det är få saker som gläder mig lika mycket som när mina barn öppnar sina böcker och tar sig in i andra världar, bara för att de vill. Det händer ofta. Båda läser jättebra, Lovis har kanske fyra tjocka kapitelböcker på gång just nu och Idun har just påbörjat en av sina första riktigt långa böcker: Tant Mittiprick. Storögt och hänfört berättar hon för oss vad som händer. Och jag njuter nästan mer än dem. Av att de kan läsa. Av att de förstår vad de läser och kan sätta sig in i berättelserna. Tanken på alla fina läsupplevelser de har framför sig gör mig dessutom alldeles lycklig. Att läsa måste ju vara det enklaste och bästa nöjet som finns.

Både Maria Turtschaninoff och Neil Gaiman har i dagarna skrivit om varför det är viktigt att läsa (länkar i morgon, bloggar från telefonen) och jag håller med dem i det de skriver.

Cancer

För en tid sedan berättade min kompis Lina på sin blogg att hon fått cancer. Ofta är det först när någon man känner drabbas som man börjar fundera på hur man kan hjälpa.

 

Till all lycka är det väldigt lätt att göra något, något litet i alla fall. Lina startade till exempel en egen insamling för cancerfonden som man hjärtans gärna får vara med och bidra till. Gå in på Linas blogg och läs mer om hur man gör när man hjälper till med hennes insamling (insamlingen sker i Sverige men det går bra att betala in från Finland också). Och känns det mer naturligt att stöda en insamling i Finland kan du till exempel gå in här och betala in en slant. Gör det! Nu genast! Varje bidrag hjälper!

Ett exempel på hur bidragen rent konkret förbättrar livet för dem som drabbats av cancer finns redan hos Lina: tack vare privata donationer till cancerforskningen finns en medicin för just den typ av cancer Lina har, som gör hennes prognoser betydligt bättre än de hade varit om hon drabbats för tio år sedan. Tänk.

Läs också gärna intervjun med Lina som Cecilia Blankens har gjort på sin blogg!

Men glöm inte att bidra. Och glöm inte att kolla dina egna bröst!

Krigarna

Ännu igår gjorde Lovis och Idun ovanliga saker på höstlovet, de fick nämligen var sin ansiktsmålning. Sen gick vi på promenad tillsammans och skrämde slag på alla vi mötte. ("Vet ni vad, det var en som stannade gräsklipparen och frågade om vi var målade eller om vi ser ut så här på riktigt!" sa de vid ett tillfälle. De cyklade alltså lite före oss och räknade hur många som stirrade på dem.)

Krigsmaskeringen. Hjälp!

Fast nu är det tydligen slut på specialarrangemangen. Det mest spännande som hände idag var att Idun fick komma med mig till butiken och handla mat och att Lovis fick stanna hemma med Caj och en sovande Edda för att städa klart. Hm.

Det kan ju inte vara roligt jämt heller.

Programmet

Höstlov har vi, hela veckan lång. Hittills har barnen varit på skogspromenad, på teater, de har haft ett par hopptävlingar på gräsmattan med käpphästarna, de har ätit sushi, lyssnat på saga, gått på promenad och lekt och lekt och lekt.

Här klurar de ut en saga som verkar ha sidorna i fel ordning(!)

Att ha en fyra månader gammal lillasyster kan vara väldigt användbart. Idag har Edda fått vara jumppaledare åt Idun, Livia (Lovis och Iduns bästis) och Lovis. Edda visade och de stora barnen imiterade. Det lär ha fungerat hur bra som helst.

Gymnastikdags med Edda i täten

I ett skede funderade vi på att åka till Uppsala och hälsa på min syster och hennes familj. Men sen insåg vi att vi har det lugnast och skönast hemma. Vi skulle gärna träffa dem men resan dit är lång och bökig just nu. Och det visar sig dagligen vara väldigt behagligt att bara hänga hemmavid och göra det som faller oss in, nu när vi inte har några tider att passa.

Tre tips

1. Eva hade för en tid sedan ett recept på grönsakssoppa på sin blogg. Det lät gott. Jag printade ut det och idag fick den här maträtten bli till också hemma hos oss. Det var verkligen precis så läcker som hon lovade. Rekommenderas! Vill man göra den helvegetarisk lämnar man bara bort baconet. (Men just den detaljen var väldigt läcker.) Ät den dessutom med nybakat bröd så är lyckan total, jag lovar.
2. Tre morgnar på raken har jag kört igenom ett yogapass jag hittade på Youtube eftersom jag har haft ont både i ryggen och nacken på sista tiden. Och faktiskt, idag, på den tredje dagen, märkte jag att jag var mycket mjukare i kroppen än jag varit tidigare. Jag undrar hur vig jag blir om jag lyckas fortsätta med den här morgonrutinen. Det är ett väldigt skönt och lugnt sätt att börja dagen på. Håller tummarna för att jag lyckas upprätthålla det här. Femton minuter är trots allt försvinnande lite att offra.
3. Filmen Searching for Sugarman lär finnas på Arenan ännu ett par dagar till. Jag har inte sett den än, men har hört att den ska vara bra. Tipset fick jag av Heidi när jag bodde där i helgen, samt på facebook idag (det var tur du påminde mig igen Heidi, ty mitt minne är mycket skört dessa dagar). Tack för det (och för den ypperliga inkvarteringen!) Nu går jag ner och ser på film.

Kungen som blev en lakej

Jag har varit på Litterärt Skapande till Åbo igen. Efter en del funderande hit och dit bestämde vi oss för att jag åker med Edda och Caj är hemma med barnen (Lovis var förkyld och ingen av dem hade egentligen lust att hänga med söderut). Jag tänkte att det ändå gick helt okej senast.

Och jag som inte brukar ångra mig har levt i ett ständigt WHY-OH-WHY hela helgen. Edda har varit vaken i princip hela kursen! Hon vaknade i Närpes när vi körde ner och somnade inte förrän efter att kursen var slut på fredag kväll. På lördag var hon vaken hela dagen utom en entimmes tupplur när vi hade lunch. På söndag sov hon lite mer, för då fick jag faktiskt skriva efter lunchen, men sen var hon vaken de fyra första timmarna av hemresan. Och jag fattar inte. Hon brukar ju vara kung på att sova.

Så jag är lite besviken. Istället för att få gräva ner mig i texter och ord har jag kånkat på kinkig dotter och försökt bevara mitt lugn. Däremellan har jag ringt hem till Caj och klagat och tänkt bittra tankar om mig själv som nödvändigt ska göra allt på en gång. Det skulle vara oerhört mycket enklare att vara spädbarnsmor ifall jag endast ägnade mig åt det. Problemen uppstår när man försöker göra en massa annat OCKSÅ.

En av de första sakerna jag gjorde idag var att boka hotell inför nästa träff. Vi brukar nästan aldrig bo på hotell, men nästa gång kommer Caj med så att jag får vara på kurs i lugn och ro. Och gissa om jag skall ta ut allt av det veckoslutet. Jag skall vara så koncentrerad att det inte är klokt. (Jag skall också äta jättemycket hotellfrukost.)

Icke-pedagogen Klingenberg till er tjänst

Barnen har börjat i en hästklubb (alltså en sån där med ett fantastiskt öppningserbjudande som man tänker att man tar bara för att det är så bra för att sen avboka hela prenumerationen, bara att man glömmer det månad på månad och harmas varje gång man får ett nytt paket i postlådan. Ett sånt.) Idag fick de sitt välkomstpaket där det bland annat fanns en del information om hästar. I synnerhet begreppet valack orsakade huvudbry och jag fick lov att snabbt försöka förklara varför man kastrerar hingstar.

Lite senare gapskrattade Lovis alldeles hysteriskt åt något som Idun sa på vinden. Idun skrattade också men framhärdade: "Mamma SA faktiskt att om pojkhästar är vilda rycker man bort deras snoppar."

Och visst. Summa summarum var det väl ungefär det jag sa. Baserat på det jag förklarat där i hasten mellan kakdekorationerna och panikstädningen (hon hade sexårskalas för sina förskolekompisar idag) fick hon en bild av att vildheten sitter i snoppen och att det bara är att knycka bort den i farten om nån pojkhäst är lite väl busig.

Jag tror jag fortsätter hålla mig borta från att undervisa. Och jag hoppas barnen aldrig får för sig att man kan tillämpa samma princip på människor som på hästar.

Hann aldrig med det

När jag vaknade i morse var mitt enda mål för dagen att vi skulle städa huset.

Istället sydde jag en klänning (jag blir bättre och bättre på att freestyla vilt, den blev riktigt stilig trots att jag verkligen släppte loss med saxen och nålade så lite som möjligt), gick på massage (det var inte alls så skönt som jag trodde det skulle vara, däremot kändes det bra efteråt), fick besök av självaste Linn Jung (det kändes som att jag skulle vara med i en spännande dokumentär när hon gled in på gården i en yle-bil, i själva verket åt vi bullar, konstaterade att vi är lite oallmänbildade men att det kanske inte är så farligt, samt googlade sotare), bakade cupcakes med Idun (hon ville mest slicka skålen och prata) läste 1/4 av veckans tredje bok, monterade loss tyget på en solblekt barnvagn och tvättade det, målade en hylla (det är ju sånt man ska fixa inför ett barnkalas, alla sexåringarna kommer säkert att bli imponerade och tycka att det är jättefint just där i hörnet), handlade kalasattiraljer (bland annat roliga mini-kazoos som jag tänker mig att vi kan sjunga födelsedagssånger för Idun i), pussade Edda (alltså den ungen blir bara sötare för varje dag. Och det finns inget härligare än att borra in näsan i magen eller halsvecken på henne!) provblåste ballonger (blommiga), rullade kokosbollar (de blev jättegoda eftersom jag satt alltför mycket kaffe i smeten, vilket i värsta fall kan leda till socker- OCH koffeinstinna kalasgäster), doppade marshmallows i smält choklad och strössel (måste vara världens enklaste och snyggaste kalastraktering), diskade och klubbade flugor.

Men städa, det hann jag inte.

Plus och minus

På plussidan

• När jag skrattar och ammar samtidigt börjar Edda ofta också skratta fast hon inte har en aning om vad som är roligt
• Lovis och Idun är så stora och förståndiga och kapabla att sköta saker själva numera och det blir bara lättare hela tiden. Jag ser framför mig hur det här snart har utvecklats till att vi är en grupp människor som har trevligt tillsammans istället för två föräldrar som bara lagar mat, städar och uppfostrar minimänniskor.
• Det är snart litt.skap-helg igen, hurra!
• Heidi kunde ta emot mig och Edda i Åbo, så nu får vi bo på gångavstånd till Arken
• Idun har kalas för sina klasskamrater på torsdag och snart får jag börja baka. Hon har gett detaljerade önskemål (exempel: chokladcupcakes med jordgubbar och vaniljkräm, ovanpå ska det vara både choklad- och vaniljglasyr och guldglitter. De här önskemålen skulle jag aldrig gå med på om jag inte tyckte det var så otroligt kul att baka.)
• Jag var på jumppa igår och var ute på en promenad igen, jag mår alltid lite bättre när jag rör på mig.

På minussidan

• Jag är sjukligt irriterad på några flugor som surrar omkring här -men för lat för att hämta flugsmättan
• Det känns som om jag inte gör särskilt mycket fast jag egentligen gör massor, eller åtminstone tillräckligt. Lägg ner kraven, människa!
• Jag började veckan med att få nåt fel i nacken när jag skulle vända mig om i sängen, till all lycka fick jag tid till kotsättaren i morgon, så kanske det hinner reda upp sig.
• Jag var vaken mellan 02 och 03 i natt, helt utan orsak. Eller först vaknade jag och var tvungen att byta på Edda, ammade henne och sen vände hon sig för första gången från rygg till mage, vilket var lite intressant (att hon passade på att göra det nattetid, alltså. Idag har vi inte sett skymten av vändningar, däremot är hon hemskt intresserad av att suga på sina händer och att hålla i sina fötter)
• Jag har ätit oändligt mycket godis på sista tiden. Det är hemskt gott. Men inte särskilt nyttigt.
• Ni har skrivit en massa intressanta kommentarer på sista tiden som jag gärna vill svara på men jag kommer inte till skott. Förlåt!

Les étrangères

Plötsligt var det som om barnen aldrig besökt Österbotten förr. Fast de bott här jämt. "Vilka platta hyddor!" ropar de när vi kör förbi några lador på en åker. "Och titta där, vilka avlånga hyddor" när vi kör förbi en rävfarm.

Hyddor?!

Dagens bakverk

Kanelbullens dag till ära (jag har inte sett svart på vitt i nån kalender att det faktiskt är det idag, men ryktena florerar friskt och jag väljer att tro på dem) bakade jag sådana här.

Bild från leila.se

Det var gudomligt och jag har ätit alltför mycket. Pust. Jag känner mig ändå rätt fräsch eftersom jag både varit på en promenad och på sh'bam idag. Bröd bakade jag också, men efter bullarna var vi så mätta allihopa att Boeuf Bourguignon kändes som överkurs, så vi åt uppvärmda rester från igår, lite senare, istället.

Sömn och snilleblixtar

Våra drygt tre smekmånader verkar lida mot sitt slut. Edda är hungrigare, vilket resulterar i tätare amningar om nätterna. Det är fortfarande helt acceptabelt, men jag är ändå trött: hon somnar vid halv åtta, äter första gången mellan 24 och 03 nån gång och andra gången mellan 05-07, vilket i värsta fall resulterar i en kraftigt rumphuggen natt. Och eftersom mitt sömnkonto fortfarande ligger rejält på minus från min sömnlösa graviditet blir jag fort obehagligt trött. Snark.

Sen trodde jag ju då att jag har blivit vis av år och erfarenhet, och att jag därför skulle prioritera klokare den här småbarnstiden. Visst, jag går och lägger mig lite tidigare än jag vill (annars skulle jag kanske hallucinera av utmattning om dagarna) men sover jag när bebin sover? Nej, det gör jag ej. Jag skriver. Jag läser. Jag facebookar.
Jag hade också trott att jag skulle företa mig hurtiga barnvagnspromenader. Gör jag det? Nej. För när Edda sover vill jag passa på att göra saker jag inte får göra oavbruten annars, som att skriva, läsa och facebooka. På allvar kanske jag måste ta en bloggfri månad i november, det var rätt i skönt förra året vill jag minnas, och om resultatet blir lika lukrativt som förra gången (när jag skrev ett sedermera prisbelönt manus) känns en internetnedtrappning rätt lockande.

Idag somnade Edda för sin första dagslur redan klockan 08.00, men sov oroligt och vaknade till med jämna mellanrum, så jag tog för en gångs skulle en promenad med henne och hälsade på hos min gamla kollega Anders. På vägen dit lyssnade jag på en podcast (Allt vi säger är sant, en podcast om ungdomsböcker, helt i min smak alltså) men på vägen hem fick jag stänga av eftersom jag plötsligt fick en snilleblixt. Jag håller på med tredje boken om Patrik och Irene, och har fastnat på en person som jag hemskt gärna vill ha med i storyn men som jag inte får in på ett logiskt sätt. Och PANG, plötsligt fick jag klart för mig varför hon finns med i berättelsen och hur det kommer sig att hon gör som hon gör. Det är en mycket rå och oslipad idé, men jag känner att jag är något bra på spåren.

Jag älskar snilleblixtar.

Annat då? Jag målar om lite i husvagnen. Trycker tyg för första gången på länge. Och just skrev jag ut ett 10 sidor långt utdrag från ett annat manus jag håller på med, det skall jag skicka till min handledare Taivassalo eftersom vi har vår första handledarträff om några veckor. (Pirrigt.) På eftermiddagen skall jag baka bröd och bullar (det är kanelbullens dag idag! obs!) och kanske göra Boeuf Bourguignon för första gången i mitt liv.

Några orsaker

Igår hade jag det stora nöjet att gå på Culture Club med Eva och lyssna på skön musik. Jag kommer mig ut väldigt sällan, ett onsdagsnöje likt det här var alldeles perfekt. Behaglig stämning, skön musik, trevligt sällskap, samt vackra tavlor på väggarna.

Både Eva och jag blev särskilt förtjusta i en av tavlorna. Den kostade 1700€. Vi skojade lite om att impulsköpa den. Eva frågade vad Caj skulle säga om jag kom hem med en tavla för 1700€ så där bara. "Han skulle nog bli glad", sa jag, och menade det.

När jag kom hem blev jag förstås tvungen att fråga honom om jag hade gissat rätt. "Tja", sa han. "Inte har vi ju för många tavlor. Och eftersom det inte skulle vara frågan om våra allra sista slantar så... ja, kanske jag skulle bli glad"
Det svaret, mina vänner, är en av de många orsakerna till att jag älskar min man.

En annan av orsakerna är hans svar på sista frågan i den här enkäten.

Utseende, komplimanger och åldrande

För ett tag sedan frågade Lina hur jag förhåller mig till min kropp efter att jag har burit och fött barn. I förrgår bloggade Amanda om att få komplimanger och idag stötte jag på ett välskrivet inlägg om hur svårt det är att låta bli att bry sig om hur man ser ut.

Jag har många gånger slagits av kontrasten mellan hur trevligt det är att ge och få utseenderelaterade komplimanger och hur politiskt inkorrekt det verkar vara att ta åt sig av dem. För precis som Amanda tycker jag det är roligt och fint att få höra att nån tycker jag är snygg. Jag blir jätteglad när nån säger det. Det jag har funderat på är varför det känns bra på ett annat sätt att höra att jag ser fin ut än att höra att jag har gjort något bra eller att jag är en bra typ. Det är så underligt, för om nån frågade skulle jag påstå mig anse att utseende spelar ganska liten roll.

Om nån säger att jag är smart blir jag givetvis glad, men den bekräftelsen påverkar inte på samma sätt. Jag vet nämligen var jag står så där i hjärnkapacitet. Jag är fiffig och smart och har lätt för att fatta saker men är ganska lat när det gäller att lära mig fakta. Min smarthet är alldeles tillräcklig för det jag håller på med. Det är ju kul om nån tycker att jag är skarptänkt, men jag gillar min hjärna oavsett om andra bekräftar det eller inte. Jag behöver inte kämpa för att upprätthålla en bild av mig själv som tillräckligt intelligent. Jag lever nämligen inte i en värld som hela tiden försöker få mig att känna mig dummare än jag är.

Men jag lever i en värld som hela tiden försöker övertyga mig om att jag inte är tillräckligt snygg. (Tillräckligt snygg för vadå, kan man ju undra). Överallt finns bilder av kvinnor vältränade armar, välsittande kläder, platt mage, snygga bröst och en figur som vi ständigt får lära oss att är den ideala. En figur som inte liknar min. Trots att jag har en god självkänsla naggas synen på mig själv som tillräckligt snygg i kanten varje gång jag inte stämmer överens med den där bilden av skönhet. Varje gång jag får höra av nån att jag ser bra ut känner jag mig däremot lite bättre. Det är en ständig dragkamp på ett område som jag inte alls vill tycka att är viktigt, men som tydligen ändå är det.

Lina sammanfattar det bra: Med några påminnelser per dag om att man är lite ful behöver man rätt ordentligt med styrka för att orka stå emot propagandamaskinen, för att orka tänka ännu en gång att ”Det ska du skita i Aftonbladet” eller ”Det är jag inte alls, L’Oreal”. Man är inte svag om man efter trettio år fortfarande drar in magen då och då. Man är hjärntvättad.

Ja, jag tror jag är lite hjärntvättad, jag tror det är nästan omöjligt att inte vara det. Känslorna säger att jag alltid är lite för ful. Men förnuftsmässigt vet jag att jag är alldeles tillräckligt fin. Vem är inte det, egentligen? Man har det utseende man har tilldelats, ändå försöker världen intala oss att vi kan göra MASSOR åt hur vi ser ut. Bara vi anstränger oss lite. Köper rätt produkter. Har rätt attityd.

Utseendet är en liten och oviktig del av den man är. Ju äldre man blir, desto längre bort från utseendeidealet glider man, obönhörligt. Och snart inser man (borde i alla fall inse) att ens mänsklighet inte vittrar sönder trots att man allt mindre liknar de där typerna som är stöpta i den ideala formen.

Men det tar så himla länge att nå den vissheten när man hela tiden på subtila sätt informeras om att man inte ser tillräckligt bra ut. Och att det faktiskt är ens eget ansvar, ja nästan en plikt, att åtminstone försöka se perfekt ut.

Tillökning!

Jag fick ännu ett kusinbarn igår kväll, hurra! Tänk så fint. De är många i den nya generationen nu, lilla Vilma som föddes är den adertonde i ordningen. (Och ja, det kom ännu en flicka. 16/18 är flickor nu alltså. Välkommen Vilma!)

Minus

Oktober. Första morgonen med minusgrader. Tur att jag älskar att elda.