10 mars 2012

Tvivlet

Att skriva en bok är ett massivt jobb. Bara att åstadkomma en barnbok på dryga hundra sidor tog jättelänge.

Jag minns inte hur det kändes att skriva Patrik och Pensionärsmakten, men jag tror inte att det var ångestfyllt alls. Jag hade aldrig ens provat skicka in något till ett förlag innan, så jag hade absolut inget att förlora. Uppföljaren, som ligger på förlaget som bäst, var inte heller så knepig att skriva eftersom karaktärerna redan ganska långt var uppfunna och jag visste att förlaget önskade sig en fortsättning.

Men nu, när jag håller på med ett helt annat manus är jag osäker på min förmåga. För det första vet jag inte alls om jag är bra på att skriva den typ av texter jag nu håller på med, det är helt nytt för mig. Varken målgruppen eller temat är bekanta. Materialet blir betydligt mer omfattande än tidigare, därmed krävs också en mycket större arbetsinsats, och även om jag verkligen tycker det är superskoj att sitta och skriva på det här -det går mycket lättare än att skriva Patrikböckerna faktiskt- gnager tanken långt bak i huvudet: tänk om de bara refuserar det, rakt av. Tänk om det inte duger. Tänk om det blir en bok som ingen vill ha.

Det är fåfängt att sitta och grubbla på det, de flesta manus blir ju de facto refuserade. Dessutom betyder det inte att processen på något sätt har varit förgäves. Jag vill verkligen skriva det här och jag är beredd att sätta tid på det, men jag vill så innerligt gärna att det skall bli bra!

Så här känner säkert varenda skrivande människa.
Det är bara att skriva vidare.

5 kommentarer:

  1. Om du vill skriva så är det väl huvudsaken. Om det landar inom tryckt omslag i framtiden, då är det bonus. Alltså jag tror rätt hårt på att man måste ha lust själv för att skriva. För övrigt ser jag fram emot uppföljaren!

    SvaraRadera
  2. Det är bara att trotta en smutsig strumpa i munnen på den där inre kritikern och skriva på. Sen kan man släppa fram henne lite grann när man bearbetar texten, men inte förr. När man först skriver måste man strunta i alla andra och vad de tycker och vad som kan tänkas refuseras och hur det kan tas emot. Bara vara sann mot texten och sig själv!

    SvaraRadera
  3. Mia: så är det, men jag skulle också gärna vilja bli antagen så att jag får stipendier, så jag kan skriva ÄNNU mera! Uppföljaren torde komma antingen i höst (osannolikt) eller under våren 2013. Kul att höra att någon väntar på den!

    Maria: Jo det är väl så man måste göra. Jag önskar bara att jag var lite bättre på att planera mina berättelser, nu har jag skrivit över femtio sidor utan att veta vart texten är på väg. Fast jag tröstar mig med att man kan ändra på allt i efterhand, och att det är så väldigt mycket mer spännande för mig att skriva när jag inte vet hur det skall sluta.

    SvaraRadera
  4. Jag känner EXAKT så. Och nu känner jag mig mindre ensam.

    Tack Maria och Mia för utmärkta bloggar med skrivtips och pepp.

    SvaraRadera
  5. Skönt att höra, Peppe. Ibland skulle det verkligen behövas en stöd- och peppgrupp för mållösa skribenter.

    SvaraRadera