Tack för alla svar i inlägget här under. Det var intressant att läsa om hur ni gör.
Så här ser det ut hos oss. Barnen förväntas:
- städa sina egna rum en gång i veckan
- dammsuga sina egna rum när vi ber om det (händer väldigt sällan)
- hänga upp ytterkläder efter sig
- hjälpa till att duka på och av bordet när vi ber om det
- göra sallad när vi ber om det
- föra smutskläder till tvättkorgen
- bädda sängarna
- ta sina färdigt vikta kläder och lägga dem på rätt plats i skåpet
- städa efter sig om de leker nån annanstans i huset än i sina rum
Vårt problem är att vi fortfarande, efter många år, får tjata på dem om nästan alla sakerna på listan med vissa undantag. Och jag är SÅ trött på att tjata. Men nu när Caj börjar jobba och vi kommer att ha ännu mindre tid vill jag nog att de stora barnen hjälper till ytterligare. Jag har planer på väluttänkta scheman för vem som gör vad, när. Det är nog bra med rigorösa system så alla vet vad som förväntas av dem. Och ju mer jag tänker på det här börjar jag känna mig som en arbetsledare istället för en mamma.
I en av kommentarerna på föregående inlägg berättades det om ett belöningssystem och jag tror absolut att det kunde fungera... men samtidigt är jag tveksam till det som långsiktig lösning. Motivet för att barnen skall delta i sånt som hör till alla i en familj blir i så fall att få betalt, och jag tänker mig att man borde lära sig hjälpa till för att det är nödvändigt, för att man vill hjälpas åt med tråkigheter och inte för att man ska få pengar för det (i så fall kan ju barnen, om de är på det humöret, välja att inte ta pengarna och då går det inte alls att motivera dem till att hjälpa till eftersom deras "morot" har blivit ointressant).
Sen har jag fått en insikt om hur jag funkar som förälder: när jag är trött blir jag helt kompromisslös och går inte med på något extra alls. Jag har förstått att det ofta är tvärtom, att man inte orkar ta fajterna, men jag reagerar annorlunda och orkar inte med specialarrangemangen, så jag blir en totalvägrare av allt som kräver att jag ställer till med något extra för barnens lekar. Det här gör mig till en oerhört tråkig förälder. Usch.
Kan ni strunta i konflikter när ni är trötta eller blir ni envisare än vanligt?
Alltså att vara den där tjatiga morsan, huj! Men jag gissar att det kan vara svårt undvika. Jag har ju bara en "äldre" som är 11. Han ska bädda sin säng, dammsuga övre våningen en gång i veckan, tömma diskmaskinen vid behov (läs: när jag inte orkar. Hahhaaa), föra roskisar, lägga egna kläder i skåpet, duka ut efter måltider. Ibland får han göra lite extra beroende på. Och så hjälper han ju ganska mycket med de mindre barnen.
SvaraRaderaI juni ska han sommarjobba för mej. Så att han ska förstå värdet av pengar. Vi kommer tilsammans överens om uppgifter. Eller han ska iaf godkänna mina förslag. Det kan vara typ gräsklippning, målning, röjning av typ kallkvisten etc.
Får se hur det går då. Antar det blir lite gnat, men jag hoppas jag kan vara riktigt tydlig och konsekvent för att minimera på gnället från bådas sida.
Ja huj. Men om man inte tjatar kanske de inte lär sig något heller. Det är ändå viktigt att kunna samarbeta med andra, och det ska man lära sig hemma. Jag tycker det låter som en bra deal det där att han sommarjobbar för dig, det är ju uppgifter utöver de vanliga och visst måste man lära sig förstå värdet av pengar också. Men jag tänker att det är bra att han har lärt sig att ta ansvar redan tidigare, utan att få betalt, så att han inte börjar se de två grejerna som beroende av varandra. Smart drag där, Nadia!
RaderaTycker belöningssystemet är bra och det behöver ju inte vara pengar utan poäng de samlar ihop till en större grej de önskar sig i form av en upplevelse eller dylikt. Sen tycker jag nog också att inte alla vanliga hemsysslor nödvändigtvis behöver vara inkluderade, för som du sa, det hör ju till familjelivet. Men alla knep är tillåtna för att få vardagen o rulla :)
SvaraRaderaJa, kanske det är så man måste tänka. Att vardagssysslorna gör man gemensamt och sen kan man få jobba sig till vissa saker också, på hemmaplan.
RaderaVi har samma uppgifter som ni + bädda sängen, fungerar ibland bättre och ibland sämre. Jag har exakt samma kompromisslöshet då jag blir trött, men har insett att det enbart är bra. Barnen vet exakt när de verkligen inte ska tjata emot och då blir det automatiskt mindre tjat. De vet ändå att sen när jag är glad så är jag verkligen inte knusslig. Och så är det ENORMT viktigt hur de behandlar andra. Tack, förlåt, hälsa, se i ögonen osv.
SvaraRaderaBädda sängen ska nog stå där också :) Och jag är helt med på att hur man är bland andra människor är det viktigaste. Det har vi tränat på ännu längre än att hjälpa till hemma. Och sånt som ja tack, nej tack, kan jag få, det sitter verkligen i ryggmärgen. Så kanske detta med att hjälpa till med det vi ber om också hinner fastna innan de flyttar hemifrån....
RaderaJust så där blir jag också! Just exakt så där! Jag är inte flexibel när jag är trött. Då skärmar jag av och kan inte ta ställning till olika omständigheter på samma sätt. Men ofta kör jag med någon form av följande resonemang. "Du får fara över till grannhuset och leka BARA DU FÖRST plockar av bordet efter dig", "jo, jag kan läsa en bok, men jag vill att du först FÖR BORT ALLA SMUTSKLÄDER", "jo, du får pyssla MEN JAG VILL ATT DU FÖRST PLOCKAR UNDAN alla legobitarna". Det är ingen uttänkt strategi, men det fungerar ganska bra. Vi har inget belöningssystem heller. Vi har inte heller sagt ut exakt i detalj vad de ska göra varje dag, men de har vissa sysslor som ska göras varje dag (Alfons bädda sin säng, och hjälpa Oliver med hans), Oliver föra ut skräpet varje dag, bägge föra tallrikar och bestick i köket efter att vi ätit, föra smutskläder i smutskorgen, plocka upp leksaker i rummet innan sängdags och så där. Men ibland ber jag dem göra annat. Till exempel underhålla Vincent en stund så jag får laga mat i fred, plocka på bordet, plocka av bordet, lägga skor i skohyllan, plocka ihop uteleksaker. Och så vidare. Hur fungerar konsekvenser? Det här ämnet är inte vår familjs största konflikthärd, men jag tror att jag kanske skulle köra på ngt sånt ifall det skulle bli stora problem. Vägrar ni plocka leksaker? Fine, jag plockar ihop dem och tar dem en vecka. För ni inte era smutskläder? Fine, då tvättas de inte heller. Vill ni inte föra bort smutsiga tallrikar? Fine, då äter ni på smutsiga tallrikar nästa gång. Eller tja, jag vet inte. Men kanske.
SvaraRaderaHaha, det där låter prick som jag. Allting, nästan. Konsekvenserna också. En gång, efter ett sällsamt stormigt städgräl tömde vi barnens rum på leksaker. Helt och hållet. Tyvärr tyckte de inte det var så farligt, de hittade på roliga lekar med möblerna istället. VIlket som vanligt får mig att ifrågasätta det här med leksakernas betydelse...
RaderaEnvisare. Tråkig. Tjatig och ingen vill något alls över huvudtaget sen (om jag är riktigt trött och envis alltså). Övar mig i att ta pauser, berätta att jag förstår hur de känner och kommunicera. Varierande resultat, oftast framgång enligt hur mycket tid och ork jag har att tänka och känna. Destu mer jag drar ner på annat, destu mer tid och ork har jag. Enkelt och svårt på samma gång hahha.
SvaraRaderaJag tror mycket på det där med att prata om saker. Barnen är inte lika förtjusta, men nog är det viktigt med kommunikationen!
RaderaNej, jag kan inte strunta i konflikter. inte som i aldrig. Tänker ofta på att jag skulle vara kung i universum om jag kunnat strunta i konflikter. Om jag bara varit starkare, tuffare, klokare, hårdare, smartare, snabbare,vänligare osv.
SvaraRaderaNär konflikt uppstår läggs hela det vanliga lugna livet åt sidan, i spillror. För allting måste redas ut, till grunden och sen ska grunden redas ut och grundens grund. Hopplöst. Ofta. Men tröstar mej med att förljugenhet inte får fäste lika lätt i sammanhang där saker och ting visslas av, skriks itu,synas och nagelfars och plockas i tusen bitar, eller vad vet jag? Kanske man istället odlar manipulationsskickliga individer. Huj. Men konflikterna är många. Varje dag. Alltid nån som fått en nagel i ögat, sten i skon...
"För allting måste redas ut, till grunden och sen ska grunden redas ut och grundens grund." PRECIS så där är jag också. De blir hemskt trötta på mig ibland. Men det är mycket lättare att gå vidare när man vänt på alla känslor och tittat på dem från alla håll och vet exakt varför det blev som det blev. Sen kan man säga förlåt och MENA det och vara som vanligt igen. Ett pliktskyldigt förlåt för att bara komma vidare är rätt värdelöst för stämningen. Man vet nog när det är på riktigt.
Radera