Mitt 2012

På Marias blogg hittade jag den här listan som jag ville fylla i. Nån form av årskrönika är ju trevlig, men jag har just läst så många på raken att jag inte orkar göra en egen med bilder och hela faderittan.

Gjorde du något 2012 som du aldrig gjort förut?

Reste utomlands två månader med familjen. Deltog i Göteborgs bokmässa. Red på islandshästar med min far. Reste till Sverige på tumanhand med Idun. Åkte till London över en helg.

Dog någon som stod dig nära?

Nej, och det är jag tacksam för.

Vilka länder besökte du?

Frankrike (både fasta och karibiska), Dominica, England och Sverige. Det är länge sedan jag har fått resa så här mycket.

Är det något du saknar år 2012 som du vill ha år 2013?

Nej, jag tror faktiskt inte det. Året har varit alldeles fantastiskt.

Vilket datum från år 2012 kommer du alltid att minnas?

10.07 när min brorsdotter Lone föddes. Och 9.10 när jag fick veta att jag är gravid!

Största misstaget?

Min korta stubin med barnen. Att jag råkade märka i fel år på nätbanken när företagsskatten skulle betalas och märkte det en månad för sent, men jag tror inte det var så farligt sist och slutligen.

Bästa köpet?

Kameran, kanske.

Vad spenderade du mest pengar på?

Mat, utan tvekan.

Gjorde någonting dig riktigt glad?

Ja, jag har varit glad nästan jämt! Jag blev glad över att få boken antagen, att få veta att jag är gravid, att få vara med på bokmässan i Göteborg, att få läsa så mycket, att få nytt jobb, att få träffa en massa intressanta människor via gamla jobbet, att jag fick skriva så mycket och framförallt att vi har haft det i särklass lugnaste och mest harmoniska året i hela mitt liv. Och så tacksam över alla fina vänner och släktingar som finns i mitt liv. Dem är jag glad över för det mesta.

Vilka låtar kommer alltid att påminna dig om 2012?

Somebody that I Used to Know, Euphoria och Gagnam style, (den sistnämnda kan barnen av nån anledning  hela texten till. Lovis älskar, älskar älskar låten och blir i total exstas varje gång den kommer på radio.)

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?

Gladare. Mycket gladare och mycket mer utvilad!

Vad önskar du att du gjort mer?

Inget, tror jag.

Vad önskar du att du gjort mindre?

Jag svarar ungefär som Maria: slösurfat.

Blev du kär i år?

Inte mer än vanligt.

Favoritprogram på TV?

Vi har ingen TV, men följde noga med i So you Think You can Dance över nätet när det sändes i våras och i början av sommaren.

Vad gjorde du på din födelsedag 2012?

Tog det ganska lugnt. Jag blev uppvaktad av min familj och på kvällen kom mamma och pappa hit och firade mig.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?

Jag har haft ett så fantastiskt år att det vore riktigt girigt att önska sig något mer. Och det gör jag som tur inte heller.

Vad fick dig att må bra?

Att träna med U, att kramas med familjen, att se hur mycket barnen älskar varandra och vilken fantastisk fantasi de har, att sova mer än på länge. Och att läsa! Oj vad jag har läst (det utlovade bokinlägget tror jag att jag inte hinner med idag).

Vilken kändis var du mest sugen på?

Haha, ingen aning! Jag brukar inte vara sugen på kändisar. Borde det vara ett mål för nästa år? Är det obligatoriskt?

Vem saknade du?

Min gamla värdfamilj och mina vänner i Canada och förstås min syster och hennes familj som bor i Sverige. Mitt Parisgäng har jag fått träffa i år, det är jag glad över!

Mest stolt över?

Att jag både har medverkat i en antologi och nästan har skrivit två manus i år. Att jag faktiskt har klarat av att njuta av vår udda men mycket lyxiga arbetssituation. Att jag har sovit så mycket och att jag har blivit mycket mycket bättre på att inte kräva så stora saker av mig själv.

Högsta önskan just nu?

Att vi skall få en frisk och levande bebis i juni, att jag skall orka med mitt nya jobb trots att jag är gravid och att Caj skall hitta ett jobb han trivs med precis i rätt tid. Och att vi skall få massor av familjetid och oplanerade dagar och en tom kalender trots att jag börjar jobba mer intensivt.

Fest i dagarna tre

Från och med idag är det fest i dagarna tre. Först ute är den traditionella släktträffen idag där vi skall träffa mina kusiner och syskon, deras barn, mina mostrar och min mormor och andra trevliga typer som hör till familjen. I morgon firar vi nyår här hemma tillsammans med mina syskon, syskonbarn, kusiner och kusinbarn och allas respektive och i övermorgon kör vi julafton ett varv till då alla mina syskon med familjer äntligen träffas (haha). Då blir det julklappsutdelning igen. Inte så dumt att dra ut på världens bästa helg så länge som möjligt, tycker jag.

Efter att ha tillbringat mellandagarna i ett ytterst vegetativt tillstånd ryckte jag upp mig igår och stod i köket en lång stund medan min kompis Ida som vanligtvis bor i Sverige berättade allt möjligt intressant som hänt på sistone. Jag kokade spenatsoppa, bakade fyra plåtar semlor och tillverkade en pepparkakscheescake som vi skall äta idag. Nu på morgonen har jag gjort Pias Dajm. (Jag tror den behöver provsmakas ganska mycket av mig om en liten stund.) Det känns skönt att vara effektiv igen en stund. Det kanske inte sitter i så länge, så jag skriver ner det nu så jag minns att jag faktiskt inte bara ligger och läser.


Och idag: vinterns första tö. Barnen har byggt en snögubbe med morot och kolbitar och hatt och hela faderullan. Jag borde också ta mig ut, men har lite svårt att ta paus i mitt paketerande och bakande.

Snart skall jag blogga min ett år långa bokfrossa. Alla tiders rekord har slagits. Spännande, va?

Dopdagen

Jag är usel på att komma ihåg bemärkelsedagar. Usel, usel. Men idag slog det mig att det ju är Iduns dopdag idag. Grattis, älskade barn.

På dopdagen såg vi alla ut så här

Som civilklädd såg Idun ut så här

Numera är hon fem år och ser ut så här

Horisontalläge

Jag skulle gärna blogga om något riktigt intressant men är så grymt trött hela tiden att jag mest ligger och vilar, vilket gör att jag inte kommer på en enda rafflande historia att förtälja. Har ni något spännande att berätta? Jag kommenterar ALLT ni berättar!

Skickat från min iPhone

Julefrid och julefröjd

Barnens kusiner kom hit i fredags och skall fira julen med oss i år. Det är roligt, i synnerhet som de kommer så fantastiskt bra överens. Igår lekte de till exempel att de var berömda eftersom de är bara sex, sex, fem och tre år och ändå hade uppfunnit en egen rymdraket av järn. De hade också järnkläder och bestämda uppgifter (kartläsare, två förare, strålkastarstyrare). När de leker får alla vara med och de har hela tiden något att göra.

Just hörde jag Lovis och Idun sjunga "hur länge ska jag vänta, ding ding dång" väldigt högt (tror det är en Mamma Mu och Kråkan-sång) från vardagsrummet och jag gick ner för att be dem vara lite tystare så de inte skulle väcka kusinerna. Då hittade jag dem alla fyra i en lycklig, fnittrande och tindrande julhög, nedbäddade under filtar i fröken Barbro. Där har de tänkt ligga hela dagen, meddelade de. Jag tror de väntar på att få öppna julklapparna.

Skinkan puttrar i ugnen, granen är klädd och omgärdad av julklappar, jag har uppgraderat mitt Spotifykonto för att kunna lyssna på julmusik utan att bli avbruten av reklam, det är ganska städat och jag känner julfriden i mig. I kväll väller ännu fler släktingar in i åldern mellan 25 och 89, vi blir väl en tretton, fjorton runt julbordet. Att jag strök dukarna för flera dagar sedan har redan berett mig stor lättnad, jag blir glad varje gång jag kommer på det.

Till alla som råkar sticka sig in här vill jag från djupet av mitt hjärta önska en riktigt, riktigt fin och god jul!

Svårt att bromsa

Det jag tycker är allra, allra jobbigast med att vara gravid är att bromsa. Just så här inför jul, till exempel, finns det en massa saker jag gärna skulle lyfta, fixa, flytta, klättra upp på en pall för att hänga upp, baka eller koka när andan faller på. Men. Jag märker att jag inte mår bra av att vara på benen alltför mycket. Bekanta krämpor från tidigare graviditeter gör sig påminda (- jag bara i vecka 16, dessutom) och jag får genast släppa det jag har för händer och fokusera på att göra ingenting istället.

Igår när jag kom hem från jobbet hade Caj hämtat gran, knäskurat köks- och matsalsgolvet, bytt lakan i alla sängar, lagat mat och var mitt uppe julstädningen av resten av hemmet. Jag hade också tänkt hugga i. Men fick istället vackert gå och lägga mig och sova i en och en halv timme tills jag kände mig bättre. Jag vet att jag inte skall känna mig lat. Jag vet att jag hade varit på jobb hela dagen innan och att det enda som hjälper mot att ha varit på benen för mycket är att lägga sig ner. Men ändå kändes det som om jag smet, på något sätt.


Det är frustrerande att inte kunna följa minsta lilla impuls när jag vill. Men belöningen är förstås värd allt vilande i världen. Jag är så nyfiken på vem det är som växer i min mage.

Första dagen på nytt jobb

Idag inledde jag en ny era i mitt liv. En era som visserligen bara kommer att pågå till mitten av maj då jag blir mammaledig, men likväl en ny tidsepok som innebär att jag jobbar på regelbundna tider, på ett och samma ställe, istället för att jobba lite nu och då, här och var och på konstiga tider.

Min första arbetsdag gick utmärkt. Det kan bero på att det inte var jag som höll i trådarna utan att jag i lugn och ro fick bekanta mig med utrymmena, med praktikanterna och med mina trevliga medarbetare. Jag gillar verkligen min nya arbetsplats. Dagen innebar dessutom att vi tittade på julkalendern och gick och bowlade. Tyvärr lyckades jag inte få in en enda strike.

Mia, som jag kommer att vikariera, gör ett alldeles strålande jobb, om jag lyckas hälften så bra som hon kan jag vara nöjd. Jag försöker intala mig att det säkert blir tillräckligt bra på mitt sätt också. Roligt blir det hursomhelst, jag och praktikanterna kommer (det här är planen så där spontant i alla fall) att trycka tyg, tova, måla, marmorera, bygga och klä över lådor i kartong ...och en massa annat som jag inte har kommit på än.

Här kan man bekanta sig med den delen av After Eights verksamhet som jag kommer att jobba med. (Det är Verkstad jag är handledare för.)

Och innan vi kör igång på allvar 7.1 hoppas jag innerligt att jag orkar slutföra mitt manus. Jag vet inte hur det skall lyckas, men jag har förvånat mig själv förr och hoppas att det här skall vara en sådan gång.

ps. Lovis och Idun har idag meddelat att de hoppas på en bror. Idun önskar sig en storebror med Bionicles och 17 bilbanor. Men hon kan också tänka sig en lillebror. "För småpojkar är så söta, deras ansikten blir alldeles röda när de gråter."

Styka lin

Jag försöker vara förutseende i år och stryker dukarna till julafton redan idag (!) Under tiden intalar jag mig att jag kommer att kunna dölja spåren av gamla vin- och matfläckar genom uppfinningsrik dukning och slug placering av diverse serveringskärl. Helt vita dukar finns väl ändå bara i fantasin och på photoshoppade bilder? Visst?

Nya namn

Barnen tog sig just var sitt nytt namn. Lovis kom ner med ett officiellt dokument (nåja, en handskriven A4) som uppgav att hennes nya namn är STORVIS, inte Lovis. (Det nya namnet uttalas med kort i).

Idun bytte i samma veva också namn.
– Mamma. Jag heter inte Idun längre, utan Lilla Snabbis. Eller nej: Lilla Söt-Snabbis.

Deras namnval säger mycket om hur de uppfattar sig själva.

Här händer det

Efter ett osannolikt lugnt år händer det plötsligt en massa stora saker i mitt liv.

På onsdag börjar jag jobba heltid på det här stället.

Och ännu mer spännande: i juni kommer den här typen ut ur min mage.

Bebisen, som av barnen kallas Pelle Magsäck (av okänt kön)

Jag skall berätta mer om båda så småningom. Men redan nu kan jag meddela att jag är glad. För efter ett superlugnt år känns det som om jag verkligen orkar ta mig an både ett nytt jobb och en ny bebis. Jag är riktigt ivrig. Livet är så fint.

Urban frågar

Urban frågar:
1) Har du skrivit mer fantasy sedan workshopen i somras?
Mindre, faktiskt. Först tog omskrivningen av Irene och sedelsugen all min energi, sen hade jag en massa andra jobb och sen började jag på ett nytt barnboksmanus. Men mina två påbörjade fantasyprojekt puttrar definitivt vidare i mitt undermedvetna. Om de blir klara vete katten, men jag kommer inte att lämna dem på länge. I synnerhet den där ena världen älskar jag att tänka på.

2) Har DT några tecknade serier och har det i såfall varit diskussion om vilka? (Jag har alltid 
tyckt att urvalet verkar ganska godtyckligt i åtminstone svenska tidningar.)
Nix, DT har inga tecknade serier. Vi har aldrig haft det heller, så jag har inte ens behövt fundera på saken. Jag tycker att urvalet i allmänhet är ganska dåligt i tidningarna. Tyvärr. För det finns ju en massa bra och roliga serier.

3) Är grannhuset sålt och för ungefär hur mycket? (Eller om det känns som ifall du hänger ut dina grannar: vad var utropspriset och blev det högre eller lägre?)
Grannhuset är fortfarande till salu och priset är detsamma: 140.000 €. Det har nog bara inte hittat rätt ägare än. Jag tror att det kräver något särskilt av sina invånare. Och det gör att jag är övertygad om att vem som än väljer att flytta in i det underbara huset helt enkelt MÅSTE vara bra människor.

Förresten, Urban: jag har lånat och läst boken vi pratade om. När ska vi blogga om den?

Maggie frågar

Maggie frågar:
Hade ni ett kontaktnätverk (förutom Aja &co i Purmo) när vi flyttade upp till Österbotten och sen till Jakobstad? Om, inte så hur skapade du ett nytt om du har gjort det?

I Purmo kände vi till en del människor, så där som att jag visste vem folk var eftersom de gått i samma skola som nån jag kände, eller som jag själv, men det var absolut inte så att vi flyttade tillbaka till ett stort kompisgäng.

Purmo är speciellt på det sättet att byborna verkligen inte har skillnad på folk, eller så verkar det i alla fall inte. Vi kände oss mycket välkomna och i synnerhet via Lovis träffade vi en massa intressanta människor. Purmoborna kom fram och hälsade, presenterade sig, jag blev själv bättre på att presentera mig och ta reda på vem folk var, och på det hela taget gick det väldigt snabbt att känna sig hemma där.

I Jakobstad tycker jag också att vi har hittat vår plats. Här kände jag flera personer från tidigare, men sist och slutligen har vi inte umgåtts mest med dem jag kanske trodde vi skulle träffa oftast. Vår vardag och vår familjesituation gör att vi håller oss rätt mycket hemmavid, men vi har många trevliga bekanta och vänner som det inte känns ett dugg svårt att bjuda hem (eller våldsgästa) när andan faller på. Mest umgås jag med mina kollegor på tidningen (som jag också har känt privat sedan tonåren), med några goda väninnor från studietiden och med några nya vänner som jag lärt känna via barnen. Familjemässigt umgås vi allra oftast med min bror Jonas och hans fru Saija och deras barn, samt min kusin Hanna och hennes man Vicci och deras barn. Och det är ju lite överraskande med tanke på att de bor i Vasa, 100 kilometer söderut. Men vi är bra på att träffas. Och har inga problem med att sova över hos varann, det gör vi jämt.

Mia frågar

Mia frågar:
Är du (Caj?) släkt med kantorn som anmälde Finlands Lucia 2012? (Jag vet, jag är förfärligt nyfiken och nej, det har ingen som helst betydelse...)

Haha, vilken oväntad fråga! Jag visste inte att det var en med samma efternamn som jag som hade nominerat Finlands lucia, men anade genast vem det var när du ställde frågan: jag är inte släkt med Kristina (som kallas Kicku) utan hon är gift med min pappas lillebror, min farbror alltså. Hon jobbar som kantor i Karleby och är en mycket aktiv och driftig människa.

(Jag har för övrigt behållit mitt flicknamn och Caj har tagit dubbelnamn, för att klargöra den saken också!)

Johanna frågar

Johanna frågar:
Vad hade du för bild av dig själv som mamma innan du blev mamma, och hur stämmer den överrens med hur du är nu?

Innan jag blev mamma tog jag för givet att jag skulle bete mig med mina egna barn som jag alltid har betett mig med andras när jag har vaktat dem: lekfull, intresserad, ständigt alert, pysslande, aktiv och glad.

Fast när man har egna barn är det ju inte som om man vaktar dem ett par timmar och orkar ge allt. Nä, man är med dem 24/7. Jag är mindre tålmodig än jag trodde jag skulle vara, jag pysslar inte tillnärmelsevis så mycket med dem som jag hade trott och jag roffar åt mig egen tid i mycket större mån än jag hade planerat. Jag fräser och är trött och oengagerad och allmänt mycket otrevligare än jag hade väntat mig. Men å andra sidan känner jag mig inte som en dålig mamma. Jag tror jag är tillräckligt bra eftersom jag försöker göra så gott jag kan och orkar. Jag är verkligen mån om att inte häva ur mig vadsomhelst, att respektera barnens känslor och att försöka sansa mig också när min stubin har brunnit upp eftersom fel ord verkligen har en förmåga att bryta ner en människa.

Och eftersom barnen fortfarande gillar mig och jag dem tror jag jag har lyckats bra. Tillräckligt bra.

Sofie frågar

Sofie hade många, och bra frågor till mig. Här kommer svaren på dem:
 
Hur länge tar det för dig att skriva en bok? Från första raden, till sista redigeringen?
Patrik och Pensionärsmakten tog ganska exakt tre år från första meningen tills jag var klar med min del av redigeringsarbetet. Det är länge, men jag kan ju inte påstå att jag skrev särskilt intensivt hela tiden. Andra boken började jag på i augusti 2010 och den blev helt färdigredigerad för en månad sedan, så den tog drygt två år. Fast jag skrev faktiskt om hela boken i juni, jag behöll bara två kapitel och skrev resten från scratch på en månad, så om jag räknar därifrån tog det ju bara  ett halvt år. Å andra sidan hade jag aldrig kunnat skriva den versionen om jag inte hade skrivit tre dåliga versioner innan. Nu håller jag på med ett manus som jag började på i september och börjar se slutet på råversionen, men jag vet att det återstår oerhört mycket jobb innan den boken är klar. Det tar tid, det FÅR ta tid att skriva. Men man kan definitivt vara effektivare än jag har varit.

Hur fördelar du tiden mellan dina olika jobb? Hur mycket är tidning, hur mycket är författande, och hur mycket något helt annat? Och hur mycket blir det tillsammans ungefär?
Just nu jobbar jag en vecka i månaden (mellan 25 och 40 timmar beroende på hur vi lägger upp det) med tidningen. Några författarbesök per månad har jag gjort, sen skriver jag och får en del beställningsarbeten. Någon kurs har jag hållit också med jämna mellanrum. Om jag slår ihop allt jag gör skulle jag väl gissa att jag jobbar lite mindre än 50% av en heltidstjänst. Det låter lite, men eftersom jag håller på med så många grejer samtidigt skulle jag nog bränna ut mig helt och hållet om jag gjorde mer än så. Just nu fungerar det alldeles utmärkt.

Hur ska du fira julen? Och vad önskar du dig i julklapp? Vad är ditt bästa julklappstips, till pojkvän/man, svärmor och svärfar och kanske också till sin syster? Vad är den bästa julklapp du har fått?
I år kommer jag att fira julen här hemma i vårt gula hus med min man, våra barn, min mans morföräldrar, min mans bror med två barn, min bror, mina föräldrar och min mormor. Vi kommer kanske att gå i julkyrkan, vi kommer att äta en god middag och vi kommer att ha julklappsutdelning. Det är bara andra julen i mitt liv som jag firar i mitt eget hem (så där sen jag flyttade hemifrån), så upplägget är inte helt befäst än, men jag tror det blir bra. Och så kämpar jag aktivt och konstant emot att känna stress inför julen. Börjar jag stressa slutar jag genast med det jag håller på med. SÅ viktigt är det inte. Sen blir det en jul till när mina övriga syskon kommer hem i mellandagarna, då kör vi en omgång till med julmat, julklappar, rim och spel. Det blir roligt!

Jag tycker det är väldigt svårt att önska sig julklappar numera, det mesta har jag ju. Men jag har önskat mig följande saker:

• Yogamatta (sån där som man rullar ihop, gärna i någon snygg/rolig färg)
• Mjuk pyjamas i ekobomull, helst trikå och utan alltför mycket knappar och krafs
• Badbomber från Lush
• Tre- eller Femårsdagbok

Mitt bästa julklappstips är att ge bort tjänster i stället för saker. Kanske presentkort på en skön massage eller en ansiktsbehandling, eller något som du kan göra själv, baka ett bröd eller en tårta, eller sköta nåns barn ett par timmar eller sånt. Ju äldre man är, desto mer tror jag man uppskattar såna saker. Eller så är det bara jag.

Den bästa julklapp jag har fått. Hmm. Svårt. Jag brukar bli glad för det mesta. Den present som har hållit längst måste nog ha varit vattenkokaren som jag fick nån gång i slutet av 90-talet av mina föräldrar. Vi använder den flera gånger om dagen och den är fortfarande i perfekt skick. Gladast blev jag kanske i början av samma årtionde när jag fick en vit dubbeldäckare (alltså kassettbandspelare) av mina föräldrar. Jag tror att den fortfarande funkar och att pappa har den i stallet. Man gjorde hållbara saker på nittiotalet.

God luciamorgon

Som den goda mor jag är hade jag på beställning förberett morgonens lussande genom att skära ost och plocka fram koppar åt hela familjen på en bricka så barnen själva skulle kunna bjuda oss på frukost i sängen. Som den slarviga mor jag framförallt är hade jag däremot inte lyckats fixa batterier och ljus till kronorna (nej, det är inte min uppgift, men Caj får försvara sig själv). Därför ser de inte ut som väna lucior utan snarare som behornade små rufstroll, batterierna räckte bara till två lysande ljus var, istället för fem.

Mysigt hade vi det i alla fall. Och det är ju huvudsaken. Man borde äta frukost på säng oftare.

Alla som vill får vara Lucia. Bara man delar på ljusen.

Christina frågar

Christina frågar: Hur kom det sig att ni skaffade höns? 

Vi hade länge, länge drömt om att kunna vara självförsörjande på ägg, och till viss del kött och anade att hönor kunde vara lösningen på vår dröm. Vi lånade böcker om hönor. Vi åkte till Maria och Jenk på studiebesök för att lära oss hur man skall ta hand om höns och vi surfade på alternativ.nu där vi förkovrade oss i hönsägandets ädla konst. I teorin alltså. Vi hade bara lite svårt att få ändan ur vagnen och faktiskt skaffa de där hönsen.

Men så köpte våra vänner ett par påskkycklingar, utan att göra nån desto större grej av det. De bara gjorde det. Hur enkelt som helst. De löste utmaningarna vartefter. Och det blev sparken i baken som behövdes, på några veckor byggde vi en liten hönsgård av restmaterial som vi hittat i diverse byggcontainrar och ett gammalt skåp, och på Lovis femårsdag åkte vi till Sundby och hämtade hem får första lilla flock höns: Agda, Algot, Prippi, Prillan, Malin och Milla. Idag finns inte Agda och Algot med oss längre, men de övriga lever och mår bra här i vår hönsgård och har ruvat fram en massa nya, fina höns som vi tycker mycket om.

Sanna frågar

Sanna frågar: Har du något tips åt en som drömmer om att skriva men inte vet hur?

Ja, det har jag! De flesta som är intresserade av att skriva använder största delen av sin fantasi till att hitta på undanflykter till varför man inte börjar (jag talar av egen, personlig erfarenhet nu, jag är förhalandets mästarinna!). Jag tror därför att ett bra sätt att komma igång är att bestämma en tid varje dag, eller varannan dag, eller till och med en gång i veckan, då man sätter sig ner och skriver. Vad man skriver spelar ingen roll, men det kan vara bra att ha mål i form av ett antal ord eller antal tecken att komma upp till varje dag. Jag önskar att jag själv hade ett sånt här system hela tiden. Vissa perioder har jag det och lyckas bra, och det är nog därför jag faktiskt har åstadkommit två böcker (ja, tekniskt sett i alla fall, den andra är förstås inte tryckt än). Det är sällan roligt att sätta sig ner och skriva, men när man en gång kommit igång är det inte så svårt som det verkar när man tänker på det. Och rutiner och tvång funkar mycket bättre än att vänta på inspiration. Du klarar det! Heja!

Nina frågar

Nina frågar: Var det självklart för dig att flytta tillbaka till Österbotten? 

Jag studerade och bodde i Åbo i sex år, Caj i sju. Ungefär nio månader före jag skulle få min formgivarexamen och tio månader innan Caj skulle få sin diplomingenjörsexamen blev jag gravid. Eftersom ingen av oss hade något som band oss till Åbo det kändes det rätt självklart att vi skulle flytta någonstans. Att det blev Österbotten berodde på flera orsaker.

Även om Caj har vuxit upp i Borgå har han rötter i Jakobstad då både hans pappa och hans mamma är födda och uppvuxna här, och eftersom jag har vuxit upp i Nykarleby kändes en flytt norrut som ett  naturligt steg. Men vi flyttade varken till Jakobstad eller Nykarleby, utan till Purmo, där Cajs farfar har vuxit upp och där min pappa har tillbringat sina ungdomsår (och där han just har blivit kyrkoherde). Våra vänner bodde där och hade ett barn på väg ungefär samtidigt som vi, deras livssituation såg rätt långt likadan ut som vår med två föräldrar som tänkt tillbringa mycket tid hemma. Så vi tänkte att vi testar. Vi hittade ett skruttigt hus att hyra, målade om lite och flyttade in. Ett år senare hittade vi huset vi bor i nu och flyttade till Jakobstad, men Purmo gillar vi fortfarande skarpt.


Om vi inte hade fått barn tror jag inte att det hade varit lika självklart att flytta till Österbotten genast, så som vi gjorde. Så småningom hade vi antagligen sökt oss hitåt, men det kan hända att vi hade bott utomlands nån period först. Även om vi trivs här och gång på gång kommer fram till att vi bor optimalt fungerar vi ofta på andra ställen man kunde bo på. Och vem vet, kanske vi lämnar Österbotten nån period än i livet? Just nu är barnen så hemkära att vi nog hålls här, men man vet aldrig...

Frågestund

Nu är det dags för en frågestund. Du får fråga precis vad som helst, men jag lovar inte att svara på vad som helst. Om jag inte får en enda fråga blir det pinsamt. Då kanske jag frågar något av mig själv, anonymt.

(Och nu tror ni säkert att alla anonyma som ställer frågor i själva verket är jag själv. Nu har jag grävt min egen grav. Ack och ve.)

Ask away!

Alla muttrade

I barnens julkalenderpåse idag stod det"skriva sagor" på lappen. Idun och jag höll till på övre våningen och Caj och Lovis på nedre. Barnen dikterade och vi skrev och sedan fick texterna fungera som godnattsagor. Mycket lyckat, rekommenderas varmt, och kan göras redan med mycket små barn eftersom de bara behöver berätta och inte skriva själva.

Lovis berättelse blev två sidor lång och handlade om en bil som hette Jungefära (fantastiskt namn) och som kunde prata. Och där fanns en mening som på något sätt var så genialisk, jag undrar om hon märkte det själv:
"Människor buffade på Jungefära och de skiftnycklade honom och alla muttrade." Haha. Jag vet inte om hon menade muttra i betydelsen mumla surt eller installera muttrar, men det spelar inte så stor roll, båda funkar.

Danielle och jag

När jag var yngre (i tidiga tonåren) tyckte jag om Danielle Steel. Allt hon skrev var ju så romantiskt. Kärleken mellan huvudpersonerna var så oövervinnerlig. Och alla var så snygga. Efter en tid hittade jag nya litterära marker att bryta och Danielle föll i glömska.

Ända tills för en tid sedan då Amanda och jag kom in på ämnet Danielle Steel och beslöt oss för att undersöka om vår ungdomliga förtjusning i denna kulspruteproducent till författare fortfarande fanns inom oss. Jag lånade romanen Solnedgång över Saint-Tropez (mitt val av bok kunde kanske ha baserat sig på något annat än att det råkade vara den tunnaste Danielle Steel-boken som fanns inne på bibban just då) och läste den förra veckan.

Innan jag berättar mera om boken måste jag lyfta fram hur oerhört produktiv Danielle Steel faktiskt är. Hon har till dags dato, baserat på Wikipedias information, skrivit 86 romaner, 15 barnböcker och 3 faktaböcker. Inte mindre än 25 av hennes romaner har filmatiserats.

Dessvärre fick jag redan på första sidan konstatera att min personliga utveckling se senaste 18 åren har gått i en annan riktning än Danielles. Låt mig citera:
"Han var sextio år, en stilig man som såg yngre ut än han var, och året dessförinnan hade han övertalat Diana (alltså frun, min anm.) att låta operera sina ögonlock. Han visste att hon skulle känna sig bättre till mods om hon gjorde det. Och han hade haft rätt."
Trots att jag inte visste om jag skulle skratta eller få kväljningar av just den här passagen kämpade jag vidare.

Boken handlar om tre par i sextioårsålden som har varit vänner i många decennier och som beslutar sig för att göra en gemensam resa till Frankrike. Men innan de kommer sig iväg dör ena kvinnan i en plötslig hjärtattack (hon var anmärkningsvärt nog den som var fulast av de tre damerna. Eller som Danielle valde att uttrycka det: hon hade kraftig benstomme och var ingen klassisk skönhet. Däremot hade hon förstås andra drag som gjorde henne nästan lika värdefull som de övriga. Fast inte så värdefull att hon fick leva boken igenom), hennes man blir förtvivlad men träffar nästan omedelbart en 18 år yngre kvinnlig skådespelare (underskön, förstås) som de övriga kvinnorna i sällskapet har väldigt svårt att acceptera eftersom de tror att hon är en lycksökerska. Hon visar sig emellertid vara fullkomlig och fungerar som katalysator för att lösa alla de andras problem. Hon gör till och med en Heimlich-manöver på en av gubbarna när han har fått en korvbit i halsen och räddar livet på honom.

Snubben som gillade unga ögonlock (han är för övrigt förlossningsläkare) inleder och avslutar en affär med en trettio år yngre kvinna och hans fru har svårt att komma över det, men som i ett trollslag löser sig också detta när de kommer till Saint Tropez. Inte direkt, men innan boken tar slut kan de "skratta tillsammans som förr."

Den tredje frun i sällskapet (hon som varken är död eller bedragen) är fransyska. Hon är allt som man som fransk kvinna förväntas vara. En vandrande kliché. Liten till växten, mörkhårig, före detta ballerina, oerhört eldigt och passionerat temperament har hon och när hon skall gå och handla bröd kommer hon tillbaka med en baguette under armen (HAHA!). Hennes enda, stora motgång i livet, utöver att få sin likaså eldiga mor att komma överens med sin make (alla i den familjen grälar konstant, men tycker om varandra innerst inne. Väldigt långt inne, tror jag, deras beteende vittnar inte om att de skulle gilla varann särskilt) är att hon inte har kunnat bli gravid, trots att hon längtar efter barn. Hennes man vill inte adoptera. Men genom att åka till Saint-Tropez blir hon slutligen havande, vid en ålder av 48 år.




Ja, allt slutar lyckligt. För lyckligt. Det finns inte en enda lös tråd kvar i slutet av boken. Det känns tyvärr för konstruerat för att övertyga mig.

Så där tekniskt sett är jag överraskad över att en som har skrivit 84 romaner inte är bättre på det än hon är. Hennes beskrivningar, som är väldigt långa och repetitiva, avslutas ofta med ett par meningar som sammanfattar och förklarar det hon just har beskrivit. Det gör med andra ord inget om man inte är väldigt koncentrerad hela tiden. Man missar inget eftersom det både gestaltas och skrivs rakt ut.

Sedan är jag också negativt överraskad över hur stort fokus som ligger på utseendet. I en bok har man ju alla möjligheter att laborera med alla möjliga personlighetsdrag, just för att texten inte är en visuell upplevelse i första hand. Men texten svämmar ändå över av detaljerade beskrivningar av superlativt vackra människor som nästan verkar osannolika. Alla som är äldre än trettio ser unga ut för sin ålder (anar jag en ålderskris, Danielle?) och är slanka med klassiska, vackra drag. Männen är stiliga, kvinnorna undersköna. Det finns inget intressant där, tycker jag.

Okej. Nu tröttnar till och med jag på att det här blogginlägget blev så långt. Men till den som hävdar att alla romantiska böcker är lika usla kan jag bara säga att det inte är sant. Det är stor skillnad på kvaliteten i böcker med kärlekstema. Jag anser mig fortfarande gilla en hel del chick lit och romantiska böcker. Men Danielle Steel kommer jag knappast att läsa igen.

Referatet

Igår fick jag hela tiden rätta mig i tanken eftersom jag trodde det var söndag. Den här dagen känns extra på något vis. På ett bra vis, alltså.

Caj steg upp tidigt eftersom han skulle på älgjakt med en kompis. Barnen och jag kom också igång, mycket tack vare att jag inte öppnat en enda bok idag (för gör jag det så stannar allt för min del). Nu har vi bakat pepparkakor, tvättat kläder, gjort makaronilåda och fnittrat åt fantasier om att våra äldsta släktingar utövar extremsporter och hur man skulle se ut om man fick större ögon för varje blåbär man åt. Jag har väldigt roliga barn.

Nu skall vi gå ut och skotta snö, hämta ved och leta fram en röd och vit matta från skjulet som jag tänker sätta i köket. Sen blir det glögg och nybakade pepparkakor framför brasan och sen skall vi gå i bastu (barnen har tänkt rulla sig i snön). Det låter inte bara som om vi har en idyllisk dag, vi har faktiskt det. Hoppas det håller i sig. Det tror jag nog.

Hjärtat vilar aldrig

Idag är det min födelsedag. Min och Fosterlandets. Jag fyller 33 år. Finland fyller 95. Om jag gör något riktigt storartat inom de kommande fem åren kanske jag skulle kunna få gå på presidentbal när Finland fyller 100 och jag fyller 38. Det vore fint.

Familjen sjöng upp mig, jag fick frukost på säng och presenter så det stod härliga till. Av Caj fick jag Alfapet. Hurra! Det har jag velat ha länge. Nu kan jag spela Wordfeud öga mot öga med folk, till och med då elen har tagit slut i världen. Av Idun fick jag en katt som hon vikt och ritat av papper, samt en fin teckning. Av Lovis fick jag också teckningar och en dikt som hon har skrivit. Hon har aldrig förr skrivit någon dikt, så jag blev både förvånad och glad. Så här lät den.

Hjärtat vilar aldrig
Hjärtat kommer från kärleken
Vilar inte

Hon sa att det också är en sångtext, och man får sjunga vilken melodi man vill till den.

Hjärtat vilar aldrig. Så fint. Och så sant.

Ah, eld

Se. Varmt, skönt och mysigt. Jag älskar att elda!

Idag på biblioteket valde Idun bland annat att låna en diktbok som heter Andas, Finnas, Leva livet. Hon har läst i den hela kvällen. Ganska korta dikter med få ord och korta rader passar hennes läsförmåga alldeles utmärkt. Hon tycker jättemycket om den och läser valda delar högt. Och det är på något sätt så fördomsfritt och sött att ge sig i kast med poesi när man är fem år att jag bara smälter.

Efter dagens skrivpass befinner jag mig plötsligt nästan i slutet av manuset. Fantastiskt. Jag vet ju att det är oerhört mycket jobb kvar men när en berättelse har en början, en mitt och ett slut har man ändå kommit en bra bit på väg. Jag är glad!

Edit

Jag som trodde att ett bibbabesök räckte. Hah! När Lovis öppnade dagens påse och läste lappen suckade hon djupt. "Jag hade velat göra något roligare..." Sa hon vemodigt. Hmpf.

Skickat från min iPad

Frukost på säng

Vi har en julkalender med aktivitetslappar i, som vanligt. Hittills har barnen fått lördagsgodis, löfte om att vi gör en pepparkaksdeg och igår fick de varsin frukost-på-säng-biljett som måste lösas in före julen. De utnyttjade förmånen redan idag. Igår planerade de att Lovis skulle stiga upp mitt i natten och väcka Idun så att de båda skulle sova i Lovis säng och få äta morgonmålet tillsammans där. "Okej" sa vi, jag var säker på att de skulle sova sig igenom hela natten. Men se där hade jag fel. Klockan 03.15 hörde jag små steg och sedan lite prat och fnitter. Jag gick in i Lovis rum där jag hittade två sömnrufsiga döttrar under täcket och blev tvungen att meddela att det är länge kvar till morgonen och att de måste sova mera. Så då somnade de, tätt sammanpressade i Lovis 60 cm breda säng och sov där ända till strax före sju, då de ropade i kör "NÄR KAN VI FÅ MORGONMÅL PÅ SÄNG?"

På menyn stod limpa med ost och paprika, varm glögg i pipmugg (de älskar att dricka ur bebimuggar, haha), banan, päron och var sitt litet snapsglas med yoghurt. Och det här gick så smidigt att alla vann på det.

På dagens lapp står det att vi skall fara till bibban. Man kan sätta vad som helst i den där almanackan, de blir lika glada varje gång. Bara för att det står på en lapp och ligger i julkalendern är det extra kul.

Vårkatalogen är här!

Titta! Förlagets vårkatalog har kommit ut. Och om ni orkar bläddra ända fram till sidan 34-35 får ni bekanta er med Irene och sedelsugen som kommer ut i april. Hurra! Det skall bli så skönt att få ställa den bredvid dess föregångare i bokhyllan. Och provköra den på barnen, förstås. Det har jag inte gjort än. Upplevelsen är inte komplett utan Joannas bilder, och helheten har jag inte sett än (men de bilder jag har sett har fått mig att fnissa av förtjusning. Hon är fantastisk.)

Andra spännande böcker levererar SpetsfabriksSara (Jungersten), Skrifva-Mia (Franck) och Hannele Mikaela Taivassalo (jag har ju en svaghet för vampyrer), samt Malin Kivelä och Linda Bondestam som har gjort en barnbok jag tror jag kommer att storgilla: Bröderna Pixon och TV:ns hemtrevliga sken.

Nu skall jag gå ner och fira med en skiva nybakad limpa från Hufvudstadsbladets jättegamla bakbok. Eller receptet är alltså därifrån. Jag skall inte hyvla av en gammal, intorkad limpskiva ur boken. Hö hö.

Fredens krig

Idun: vi leker piratskepp!

Lovis: Ja!

De ställer sig mitt emot varandra och börjar fäkta vilt och ganska okontrollerat i luften framför sig utan att nudda i varandra.

Idun (flämtar): Vi var på olika lag. Vem vann?

Lovis: Jag.

Idun: och jag! För vi var på samma lag.

Lovis: Ja!

Julstämning

Igår köpte vi kött av en ekobonde vi känner. Kossan hette Cheryl, har levt och verkat ungefär tio kilometer härifrån och har haft ett gott liv. Nu har vi fem kilo köttfärs i frysen. Det känns riktigt bra.

Vi gjorde en gemensam beställning med våra vänner A och M. Här agerar A köttmästare med ett frejdigt sinnelag.

I kväll gjorde vi kebab på en del av köttet, bakade pitabröd och bjöd mina föräldrar på middag. Det var gott och trevligt och kravlöst, ett alldeles perfekt sätt att tillbringa lillajulafton.

Och nog är det mysigt när stjärnorna lyser i fönstret, elden sprakar i spisen och Frank Sinatra mumlar i vardagsrummet. Jag har julstämning! Hoppas det håller i sig ända till jul. Det brukar göra det. För det händer så mycket roligt: först är det lillajul, sedan advent, sen fyller jag, så blir det Lucia och sedan börjar julfirandet på allvar. Roligheterna flockas, släkten samlas och jag njuter. 

Min mamma och Idun. Idun hade julklänning, dagen till ära

Min pappa och Lovis i matchande färger.

Caj med julkalendern i bakgrunden

Det som syns i förgrunden på sista bilden ser kanske lite äckligt ut, men det var supergott. Det var vår efterrätt Sticky Toffee Pudding som är ett slags dadelmuffins indränkta i kolasås. Vi åt dem med glass. Receptet kommer från Vinterns söta av systrarna Eisenmann. Rekommenderas.

Gör som ni vill

Ibland känns det som om det lever kvar nån föreställning om att folk kvinnor tar jättemycket stress över onödigheter inför julen för att vara andra till lags. Gör ni det?

Jag gillar julen, men ställer inte till med julgodistillverkning eller julbak för att någon annan skall tycka att jag är duktig, och jag tror egentligen inte heller att det är särskilt många som funkar så. Eller är det?

Den enda julstressen jag nån gång kan skymta beror på att jag skulle vilja ha det på ett visst sätt, men att jag inte orkar fixa det. Men inte stressar jag för att nån annan skulle skämmas om jag inte skurar listerna eller panerar en skinka eller binder en krans. Eller för att min familj skulle tycka att det på något sätt hänger på mig att det blir jul här i huset. Om jag stressar beror det bara på att min vilja inte sammanfaller med den tid och ork jag har till förfogande. Det beror inte på att jag skulle känna att jag inte duger.

Det är helt okej att fira julen utan pynt och med färdigmat. Eller inte alls. Men det är lika okej att frossa i julförberedelserna, att njuta av julmusiken och pyntet och av att ställa i ordning. Det behöver inte vara något slags duktighetsbevis för omvärlden, utan kan bero på en förkärlek för julmys, helt enkelt. Och det måste ju också få vara okej.

Så mitt tips inför december: Gör som ni vill!

Julpyssel

För en vecka sedan var det dags för det årliga julpysslet. Jag bloggade aldrig om det, men det gjorde Aja. Här får ni se lite bilder.

Jag åstadkom en jättekonstig pappersgrej som Aja hade mönstret till, men inga instruktioner. Den blev så ful att jag tror den hamnade i skräpkorgen sen. Haha. Jag skar också ut fyra väggar med fönster i kartong. Jag hade en liten tanke om att bygga det till något slags hus, men eftersom jag inte hade något fint papper med mig att klä in det i strandade projektet. Därefter övergick jag till att enbart prata och äta, och det var jag mycket bättre på. Pysselmässigt var det alltså en flopp för min del, men socialt en stor framgång, för som vanligt hade vi väldigt trevligt.

Imorgon är det lillajul. Mamma och pappa skall komma hit på mat. Jag har tänkt att vi skall pynta lite ännu idag. Vi brukar inte ha särskilt mycket pynt, men ett par stjärnor brukar vi i alla fall hänga upp så här till första advent. Och sen när julgranen kommer på plats om några veckor, då blir det julstämning.

Så här såg det ut förra julen

Kläder en annan dag

Jag har varit inne precis hela dagen. Jag har skrivit två kapitel och sytt tre dynvar. Jag har bakat paj och kokat gröt och planerat matlista för nästa vecka. Och nu skall vi just börja städa huset.

Men jag har fortfarande pyjamas på mig. Och nu börjar det vara lönlöst att klä på sig. Det är ju en ny dag i morgon. Jag satsar på kläder då istället.

Jag skriver för barn

Via Christas blogg kom jag in på den här sidan, där man kan testa läsbarhetsindexet i sina texter. Alltså hur invecklat man skriver. "LIX är baserat på medeltalet ord per mening och andelen långa ord (ord med fler än 6 bokstäver) uttryckt i procent" står det på sidan.

Jag provkörde både min blogg och mitt pågående manus. Svaret? "Textens läsbarhetsindex är 27, vilket innebär att den klassificeras som mycket lättläst, barnböcker"

Beträffande manuset är jag glad och lättad, det är nämligen en barnbok jag skriver, och jag har varit orolig för att jag skriver för invecklat. I det tidigare fallet är jag dock något konfunderad. Skriver jag alltid för barn, egentligen?

Är ni bekanta med det här?

Våra tuppar

Caj gjorde ett litet fotocollage över en av våra fyra tuppars utveckling sedan kläckningen. Ganska intressant att se hur snabbt det går. (Klicka på bilden så ser ni tydligt!)

Från kyckling till tupp

Lilla Grisen är vår största, men inte mäktigaste, tupp. De andra tupparna i vår flock heter Kvack (han är liten och ettrig och gal tyvärr ganska desperat och fult), Isak (han går också under namnet "hunden" eftersom han har ett mycket märkligt galande) samt Lodun, som just har stigit ur kycklinggarderoben och avslöjat sig som tupp genom att... just det. Gala. De slåss lyckligtvis inte, men gal i kapp för att visa att de minsann är stora och mäktiga, och småningom kommer vi att bli tvungna att göra oss av med några av dem eftersom vi har för många. Vi har inte valt vilken av dem som skall få bli kvar i hönsgården. Alla har sina fördelar. Lilla Grisen är stor och snygg, Isak hör till en ras som lägger gröna ägg, det gör att hans presumtiva kycklingar kan bli grönvärpare (vilket jag gillar, vi får bara bruna ägg för tillfället eftersom Prillan och Malin ruggar), Kvack är redan mäktigast i hönshuset. Loduns tuppegenskaper vet vi inte så mycket om än eftersom han är så ung, men säkert har han något som talar för honom, han också. Svåra, men nödvändiga val.

April, april

Hemligheten bakom att komma vidare i ett manus är uppenbarligen att gå tillbaka och radera. Ju mer som stryks, desto bättre. (Eller i mitt fall: flytta textmassorna till "bortklippt"-foldern. Förstöra helt vågar jag inte ifall jag behöver använda mig av någon detalj.) Det borde jag ha lärt mig efter förra gången.

Idag har jag således kapat sex kapitel, plockat in en ondsint karaktär och kom därefter igång igen. Hoppas det håller i sig. Åtminstone blev boken intressantare för mig att skriva.


För en tid sedan fick jag förresten veta att min och Joannas nya bok (inte den här alltså, utan fortsättningen på Patrik och Pensionärsmakten) utkommer i april. Det känns som om det är länge tills. Men jag vet att det kommer att gå snabbt. Det brukar göra det vid min ålder.

Payday del 2

Lovis är besatt av städerskor. Både hon och Idun har byggt om sina dockvagnar till städvagnar, fyllt dem med trasor och tvålar och wcpapper och traskar omkring här hemma och ordnar olika saker. En av städerskorna på skolan är Lovis största idol, i några dagar nu har hon gett rapporter på vad städerskan i fråga har gjort. (M är jättesnäll! Idag fick vi till och med känna på ett tvålpaket i hennes städvagn!)

När Idun och jag kom hem från Iduns dans ikväll hade Lovis diskat allt jobbigt i hela köket (sånt där som andra antagligen diskar undan direkt, men som i vår sunk-odling ofta kan ligga i flera dagar innan det försvinner). ALLT jobbigt hade hon diskat undan. Och jag kan plötsligt förstå hennes indignation över att jag ibland antyder att hennes städerskeroll bara är en lek. Det är det bevisligen inte. Inte när Caj och jag slipper diska i verkligheten.

Den försummade antagonisten

Maria har gjort det, Jenny och Mia likaså. Deltagit i NaNoWriMo, National Novel Writing Month. Och de har bara sprutat ur sig text. Så otroligt produktiva har de varit. Jag är imponerad och vill inte känna avund, men lite avundsjuk är jag tyvärr på deras självdisciplin och ord. Jag vill också vara så där bra!

Själv har jag nämligen inte skrivit nästan alls. Jag som hade så god fart i oktober. Jag vet precis vilket problemet är. Det är så att jag nu, 19 kapitel in i berättelsen, har insett att jag saknar antagonist. Det finns visserligen några bifigurer som rör om i händelseförloppet, men de är alldeles för svaga och ointressanta för att göra berättelsen tillräckligt spännande. Det här betyder att jag borde ändra handlingen rätt mycket, skriva in en mycket farligare antagonist och skriva om en massa text... och det är så grått ute och jag orkar bara inte. I stället skjuter jag upp problemet och gör annat, jag läser, jag latar mig och tänker på annat. Jag spelar Wordfeud och sover. Jag skriver inte alls.

För att ytterligare förhala min litterära produktion städade jag av tryckbordet idag och tryckte lite grejer till julförsäljningen. Det var ju bra på sitt sätt. Men nån bok blir det inte av att trycka tyg.

Drömmen om att ta plats

När jag vaknade första gången i morse (innan överraskningsfrukosten) var det mitt i en dröm:

Jag stod och pratade högljutt med en kompis i en allmän toalett och fick en tillrättavisande blick av en okänd tant.
Hon: du kunde kanske ta och sänka volymen lite (varpå hon drog sig bakåt, in mot väggen, som om hon skämdes för att hon yttrat sig)
Jag: Man skall ta plats! Annars vet man inte att man finns. Alla får ta plats. Också du.
Och tanten såg så rädd ut. Så rädd för att bli sedd.

Jag vet inte vad drömmen betyder, antagligen ingenting, men den var mycket intressant. Speciellt för att jag sällan brukar uppmana rädda tanter att ta plats. Kanske jag borde börja?

Payday

När barnen var små och vi var trötta kändes det ofta ganska arbetsamt att ha familj. Även om vi älskade våra barn hutlöst mycket höll allt servande på att ta knäcken på oss. Det är bara ett år och fyra månader mellan Lovis och Idun, så de var små och hjälplösa samtidigt. Dessutom flyttade vi in i vårt första, egna hus strax före Idun kom ut, så vi var minst sagt slutkörda.

Men vet ni, det vände. Numera kan vi ta en tupplur vid behov trots att barnen är hemma, jag kan läsa i många timmar utan att nån klagar (antagligen blir jag avbruten med jämna mellanrum, men det är småpotatis jämfört med att hela tiden vara tvungen att vakta två små människor). Barnen stiger inte  upp i ottan varje morgon, och om gör de det kan vi ofta sova vidare. Livet med en fem- och en sexåring innehåller visserligen en del duster och hetsiga diskussioner, men på det hela taget är livet verkligen markant lättare än det var för fem år sedan.

Idag kom ytterligare en vändpunkt. Barnen steg upp på egen hand, klädde på sig, lekte snällt och gick sedan ner för att ställa till med en överraskning medan vi aningslöst slumrade vidare i vår sköna säng. Strax efter klockan nio kom de varsamt vandrande tillbaka uppför trappan, stolta som tuppar, bärande på en dukad frukostbricka och sjöng "Har den äran" för oss. "Vi tänkte att ni skulle kunna äta i sängen så orkar ni sova lite till", sa Lovis, som hade skurit bröd åt oss. Idun hade blandat oboy i våra fina, engelska koppar. Jag fick alltså börja dagen med att bli överraskad och överlycklig. Och eftersom jag hade telefonen bredvid sängen fotade jag dem så klart. Se vad stolta de är!

Så till alla trötta föräldrar med småbarn: Det vänder. Det blir till och med ultralyxigt ibland. Och kärleken i att få frukost på säng av sina egna barn gör att det smakar hundra gånger bättre än vilken hotellfrukost som helst.

Världens bästa barn

Kreativitet

I morse kom barnen på den fina idén att tillverka nya tossor åt sig av pappret från en gammal telefonkatalog medan de väntade på att vi skulle orka masa oss ur sängen.

Saker jag inte begriper

• Varför vissa firmor (och presidentkandidater) numera försöker skaffa nya kunder genom att påpeka hur dåliga andra är istället för hur bra de själva är.
• Varför Amanda inte är nominerad i kategorin årets bäst skrivna blogg. Eller varför hon är nominerad i den ännu icke uppfunna kategorin årets visaste blogg.
• Sambandet mellan hög levnadsstandard och eländigt klimat. Är det förstnämnda en muta för att vi skall stå ut med det sistnämnda? Jag tror det.
• Varför jag varje år ser lika mycket fram emot vårt årliga julpyssel utan att ändå någonsin på förhand ha en endaste idé till vad jag skall pyssla med. (Jag längtar till fredag! Och tills jag kommer på en idé!)
• Varför barnens insomnande nästan alltid sammanfaller med ett sötsug. Så här har det varit de senaste 6,5 åren.

Vad finns det som du inte begriper?

Hon vet vad vi tycker

Lovis: Mamma, jag VET en sak som ni tycker.
Jag: Vadå? (stålsätter mig för att hon har kommit på någon illa dold och icke önskvärd värdering som vi går och bär på)
Lovis: Ni tycker att jag inte behöver ändra på mig för att ni skall tycka om mig. Jag vet att ni tycker det.


Gissa om jag blev lättad. Och lycklig över att hon fattat det. Skön känsla.

Wordfeud

Wordfeud. Vissa motståndare blir jag helt matt av för att de är så fruktansvärt skickliga. Och vissa ger mig utmaningar jag inte sett maken till tidigare. Jonna råkade (eller "råkade"?) bjuda in mig till en match... på tyska. Jag läste visserligen tyska i gymnasiet, men för mig innebär inte vår duell en intellektuell utmaning utan är snarare en serie desperata försök att få ut bokstäverna, vilka som helst, vart som helst, och jag har ingen aning om vad orden jag slutligen lyckas få igenom  betyder. Till all lycka är min trevliga motståndares senaste tyskaerfarenhet en grundkurs på ÅA för tio år sedan, jag tror vi är lika desperata båda två.

Jag är lättad varje gång det blir Jonnas tur igen. Jag är också lättad över att hon inte valde ryska.

Ovanligt mycket tid

Jag somnade först halv två i natt och var rätt mör i morse när barnen skulle till dagis, men Caj skötte det mesta och jag gick och lade mig igen och sov tills Lovis kom hem från förskolan vid tolv. Sicken lyx!

Idun och jag åkte till sjukhuset för att ta blodprov, hon var fruktansvärt duktig och satt blickstilla trots att hon var rädd. Sen fick hon ett fint plåster som hon helst vill ha på i tre dagar. Och det får hon. Och sen bakade vi semlor och åt och jag kände mig som hemma igen eftersom jag är det. Jag har fortfarande inte packat upp, men det gör inget, för just nu har jag ovanligt mycket tid eftersom alla deadlines infaller först om flera veckor. Då blir det kanske bråttom. Då, men inte än.

Just nu i London

Lunch på Ray's jazz café och en 70% säkerhet (helt subjektiv) att jag får sova i min egen säng i natt. Har checkat in online och skrivit ut mitt boardingkort så allt känns rätt lugnt.

Konkursrisk och afternoon tea

Den här dagen har varit riktigt, riktigt bra. Vi har gått nästan överallt, London är förvånansvärt tillgängligt också till fots. Det känns i benen att vi har tillryggalagt många kilometer, men vi har sett massor.

Vi började med att promenera i Regent's Park. Solen sken och en massa rosor blommade fortfarande. Det är lätt att begripa varför Londons parker är så berömda och jag kan inte låta bli att tänka på hur härligt det skulle vara om jag fick komma tillbaka under varmare och grönare omständigheter. Vi råkade promenera rakt in i en löptävling, det var lustigt. Jag blev helt utmattad av farten och mängden människor som svepte förbi oss på den lilla stigen trots att jag själv vandrade i maklig takt.

Regent's Park

Därefter blev det dags för Primrose Hill, som bjöd på ännu mer sol, en del fransmän, en hel hög skällande hundar och en fin utsikt över London.

Primrose Hill

Vi gick vidare via en rolig kanal, åt lunch på Camden Lock Market och tog sedan bussen ner till China Town och Leicester Square för att gå på bio. Och ÅH vad jag är nöjd att vi gick! Dels var stolarna oerhört sköna (bara det!) och filmen, the Perks och Being a Wallflower, var suverän. Ibland fungerar inte filmatiseringar av bra böcker, men den här gången gick det över förväntan. Skådespelarna var så rätt för sina roller och eftersom den handlade om ett av mina (och Cajs) favoritteman: udda vänskaper, var den perfekt.

En av portarna in till China Town. Röd och fin.

Klockan fem hade vi stämt träff med Jonna och Johan för att dricka afternoon tea på Bea's of Bloomsbury och oj vilken fest. Fantastiskt. Små baguetter, scones med sylt och clotted cream, cupcakes, brownies, blondies och maränger. Jag är fortfarande mätt.

Jag kom bara nästan ihåg att fota bakverken. De flesta hade vi redan slukat.

Jag, Johan och Jonna på afternoon tea (Johanna fotograferade oss)

Vi tillbringade ett par synnerligen trevliga timmar på caféet och eftersom vi råkar bo på ett hotell som bara ligger ett par hundra meter från J&Js hem kikade vi in där på hemvägen och fick se hur fint de bodde. (Nina: Jonna hälsar tillbaka!)



Sedan över till en sämre nyhet beträffande min hemresa:
SAS, som jag borde flyga hem med i morgon, håller på med avgörande förhandlingsmöten och kommer eventuellt att gå i konkurs ännu i dag. Och då vet jag inte hur och när jag skall ta mig hem. Jag kan ju inte påverka hur det går så jag försöker hålla mig lugn och tänker att det nog slutar väl hur det än går, men eftersom jag är inställd på att få återförenas med min fina familj i morgon vill jag ogärna leva i spänning. Håll tummarna för att jag får komma hem i morgon som planerat!

Status: bentrött

Vi började dagen med att äta hotellets English Breakfast. Bönor i tomatsås, ägg, stekt skinka och en konstig korv. Läcker apelsinjuice, rostat bröd med marmelad och smör, kaffe eller te.

Att ta fotografier när jag är på resa är sällan lyckat. Det jag upplever och ser känns oftast platt och meningslöst på bild, och att fota intressanta människor, som jag kanske helst tittar på, känns aningen påfluget. Vi har sett en massa intressant idag och jag har inte bild på nästan någonting. Haha.

Ett fint träd i tre färger. Men hur intressant är det att se på bild?

Idag har vi gått. Gått och gått. Vi har besökt en hel del butiker, och jag har återigen konstaterat att mitt intresse för att skaffa mig flera saker blir mindre för varje år. Och när jag möter människor fullastade med kassar och väskor från olika klädkedjor tänker jag igen på fabrikerna som spottar ut nya saker dygnet runt, och så mår jag lite dåligt över konsumtionens själlöshet. Samtidigt är det skönt att gå omkring på Oxford street där shoppinghysterin pulserar i varje hörn och inse att jag inte längtar efter att shoppa. Jag känner inte att jag behöver en massa saker fast jag ser dem. Hoppas det håller i sig, det är lättare att inte påverkas när man inte ständigt utsätts för shoppingrelaterade impulser.

En fullpackad Oxford Street

Bäst har jag gillat att åka buss och gå omkring på ställen som inte är helt fulla med folk. Vi skaffade var sitt Oyster Card som gjort att vi har åkt massor med buss, bland annat till Notting Hill för att luncha på Books for Cooks, där vi satt länge och njöt av maten och de urläckra bakverken som vi beställde. Jag hittade några intressanta kokböcker som var roliga att bläddra i. Av misstag gick vi in på Portobello Road, och det var hemskt bara för att det var så fruktansvärt fullpackat med folk. Vi försökte nästla oss ut därifrån så fort vi bara kunde. Det gick långsamt.

Sedan promenerade vi igenom Hyde Park, såg några nyfikna ekorrar och försökte föreviga oss framför vattendraget som flöt igenom där. (På två av bilderna Johanna tog av mig såg jag mycket stel och fånig ut, på den tredje skrattar jag skamset över mitt tillrättalagda leende på de tidigare bilderna.)

Jag och Hyde Park. En romantisk komedi i tre delar.

I morgon skall vi besöka Camden Town samt träffa min gamla kör- och Eckerölinjenkollega Jonna som bor i London numera. Det blir roligt. Om vi orkar och hinner skall vi också gå på bio på kvällen och titta på the Perks of Being a Wallflower, jag läste boken tidigare i år och gillade den massor.

Kort rapport

Vi är i framme. Resan gick bra men jag är så trött att jag bara orkar meddela att vi är på plats och har skoj och har ätit läcker mat och besökt Tate modern och åkt dubbeldäckare. Jag återkommer en annan dag när jag inte har varit vaken över 20h på raken!