Nu sitter jag -förhoppningsvis för sista gången- och rättar mitt manus. NU börjar det kännas trögt och jobbigt. Och för första gången känner jag att lite av mitt tonfall, mitt sätt att skriva, går förlorat när ett ord byts ut här, ett där, för att nutidens barn kanske inte förstår dem. Många underbara ord kommer att glömmas bort om man inte skriver ner dem, tycker jag. "Inte så snabb i påkarna" till exempel. Måste strykas. Jag vet inte. Kanske jag får vara med bestämd nästa gång. Allt det här är så nytt för mig och själva berättelsen förändras inte, så jag har gett med mig ganska lättvindigt hittills.
Andra skribenter lär ha svårt att släppa sina texter, svårt att veta när de är klara. Inte jag. Far och flyg, tack och hej, tänker jag. Men visst. Jag är en håsapelle av rang. Varför skulle det vara annorlunda nu?
ja. om man tänker på morfar prosten, så fanns det nog massor med svåra ord i den boken som man inte förstod, men som man ändå - eller just därför - förälskade sig i och fick en trevlig känsla för. de måste finnas, inte vara för många, men finnas, här och där.
SvaraRaderakram hanna k
I second that. Fast det vet ju både du, H, och du, M, att jag gör utan att jag säger det. Vissa barn finner glädje i att gå och smaka på obekanta ord. Hoppas att det finns något kvar för dem också i slutversionen.
SvaraRaderaÅ andra sidan får man kanske komma ihåg att det är lättare att skriva och göra precis som man vill när man redan är etablerad, det är kanske inte alltid så enkelt att vara stursk när man är ny...