26 juni 2014

Ibland är det bara tiden som hjälper

I Jakobstad hade vi ett älskat hem, en massa tid och allt vi behövde. Höns och vänner och middagar och nätverk. Växthus och odlingspallar och mina föräldrar bara 20 minuter bort. Och alldeles tillräckligt med pengar, trots att Caj var hemma för det mesta och jag var hemma rätt mycket. Genom att pussla ihop barnbidrag, arbetslöshetsunderstöd, stipendier och föräldrapenning kände vi oss aldrig det minsta fattiga. Vi hade ju redan allt vi behövde och hade inget intresse av att skaffa mera grejer. Att leva på bidrag är förstås inte ett hållbart och långsiktigt sätt att leva, det visste vi, men det fanns inga jobb och det gick ingen nöd på oss.

Caj fick ett jobberbjudande där han äntligen fick direkt nytta av sin långa utbildning samtidigt som han får syssla med något han verkligen är intresserad av. Arbetsplatsen och människorna där har sedermera visat sig vara jättetrevliga.
Det är bra.
Barnens skola verkar fantastisk.
Det är också bra.
Men som vår kompis Karin konstaterade: alla andra utom jag (och Edda, men hon är inte så anspråksfull) har flyttat till något. Jag är den enda som bara har flyttat från. Och det är kanske därför jag nu, när tröttheten kulminerar, när jag inte har samma möjlighet att skriva när jag vill på dygnet som förr, när vi har flyttat i en hel evighet och befinner oss i ett hem med för lite möbler och för mycket saker, som jag ändå känner mig hemlös, rotlös och ensam. Det är inte Ålands fel. Allt jag har sett av Åland hittills är positivt (utom kanske sophanteringen), det är mera jag som inte har hittat min plats. Trötthet, rotlöshet och kaos gör mig till en otrevlig typ. I Jakobstad var jag ganska behaglig, inser jag nu, när jag är sur och tvär och inte som vanligt. Den här flytten tar fram mina fulaste sidor. (Kanske det finns en nytta med att konfrontera dem också?) Och jag vill ju vara snäll och fin och storsint, inte lättirriterad, tvärilsk och missnöjd.

Jag vet ju att det är så här till en början. Eftersom jag har varit med om stora flyttar tidigare vet jag precis hur hopplös hemlängtan kan vara (när jag var sjutton och flyttade till Québec grät jag till exempel flera gånger om dagen den första veckan. Jag hade ändå inga planer på att åka hem igen utan var fast inställd på att stanna tiden ut, som jag tänkt. Och det gjorde jag. Det var fantastiskt när min hemlängtan väl gav med sig. Jag vet alltså att det vänder med tiden.) Jag vet också hur länge det kan ta innan det faktiskt börjar kännas som en ny bostad är ens hem. Det är inte bara saker och möbler som ska hitta sina platser, det är nätverk som ska byggas upp (här känner jag till all lycka att vi har ett rätt bra utgångsläge), det är rutiner som ska formas (vi har till exempel fortfarande inte bestämt oss för vilken matbutik vi ska handla i, och det är ett litet men ganska viktigt beslut, tycker jag), och det är vardag som skall byggas upp. Det sistnämnda tvivlar jag på att vi lyckas med i första taget, det är sommarlov, och på sommarlovet flyger som känt alla rutiner omkring som maskrosdun. Åtminstone hos oss.

Eva citerade sin gammelmormor Hemli i en kommentar: Ibland är det bara tiden som hjälper. Jag tror förresten aldrig jag svarade på någon av kommentarerna som hörde till inlägget som Eva kommenterade, och det är synd, för just det här tyckte jag var helt fenomenalt. Om du läser det här Eva: tack! Den tanken är en tröst.

14 kommentarer:

  1. Oj, jag förstår dig så bra! Jag har ju flyttat många gånger och nästan alltid p.g.a. min mans jobb. T.ex. till Vasa flyttade vi så att jag hade sagt till honom att han inte får åka till intervjun. Så jag var ganska bitter att han blev vald till Vasa och inte till Uleåborg eller Rovaniemi. MEN det böev så att jag trivdes med att bo i Vasa väldigt BRA. Och sen när jag fick en tjänst där, tog det bra 5 dagar att han fick en kyrkoherdetjänst i Träskända och jag visste ingenting om min framtid i Södra-Finland. Men nu tycker jag efter 7 år i Träskända att den här orten är den bästa i mitt liv. Jag har aldrig haft så fina och många vänner som jag har nu. Men det tog nog åtminstone 3 år innan jag började känna mig hemma här därför att jag jobbar i Hesa. Allt ordnar sig, men det tar nog tid ♥ Om du vill, kan jag skicka min bok till dig. Skicka bara din adress som FB-meddelande.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, jag kan verkligen förstå din vånda över flyttbeskedet från Vasa precis när du fått tjänst. Tur att det blev så bra som det blev! kram!

      Radera
  2. Man borde aldrig säga så här, men jag vet exakt hur du känner det. Vi flyttade utomlands för tre år sedan och alla andra i familjen hade ett sammanhang de flyttade till, utom jag. Dessutom funderade jag så mycket på att barnen skulle ha det bra, att jag totalt glömde bort mig själv och att jag inte hade något att komma till. Tiden, den hjälper. Allt gick superbra bara vardagen kom igång, skolorna och min mans jobb började och jag hittade en massa sammanhang att höra till. Nu ska vi snart flytta tillbaka och bara tanken skrämmer ännu mer än då vi kom hit. Vi skall tillbaka till det som var tryggt och bra, nu är det tryggt och bra här och många år har gått och både vi och hemorten och familjen och vänner och allt har vuxit under åren. Men med tålamod och tid och förståelse för en själv och alla andra, så går det säkert bra.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad roligt att du skriver att du gått igenom samma sak! Det känns på något sätt fint att veta att vi är flera. Jag tänker också att saker och ting känns bättre sen när skolorna kommer igång och vi får rutin på vardagen, för det har vi INTE nu.

      Lycka till med flytten hem igen, det kommer säkert att gå bra det också, bara ni ger det tid! Många varma hälsningar!

      Radera
  3. Malin, du din starkis! Jag hittar mej själv i varje ord i ditt inlägg och ändå har jag aldig flyttat på det sättet som du gjort. Att du redan fixade hela husvagnsbiten är otroligt, och att det nu känns svårt när det skulle kännas så bra, är helt klart. Hoppas ni packat med såna grejer som hjälper att göra hemmet mera ditt och så kan du hoppeligen försvinna i ditt skrivande eller pysslande för att hitta en hel Malin igen. Jag fnissar ibland över hur vi satt på hållplatsen på Fredriksgatan mitt i natten och tjattrade som två hjärteväns-tanter fast vi träffats samma kväll. Ingen får saker så rättvänt som du och med så underbar välvilja!

    Vi kommer att landa i Mariehamn fredag om en vecka. Jag satte en kompis-request via fb, om vi kan byta telefonnummer den vägen? Vi är i Mariehamn fredag - lördag och sen på västra sidan en natt till innan vi styr norrut. Hoppas vi kan ses!

    Kram ännu!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja men NI som flyttade så jättemycket här i fjol (visst var det då?) Jag kan tänka mig att du vet vad jag går igenom. Puh. Det blir jätteroligt att ses nästa vecka! Ni är megavälkomna! KRAM

      Radera
  4. Konstigt skulle det vara om jättestora förändringar bara flöt förbi, friktionsfritt. Jag tror absolut du är nåt på spåren då du säger att det också är bra att konfronteras med sitt mindre goda jag, always once in a while. Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är ju egentligen helt KLART att stora yttre förändringar kräver stora inre förändringar. Så är det ju. Men det skulle vara skönt om det var en jättetrevlig och smärtfri upplevelse bara för att det är så bekvämt att ha det bra. Haha. Kram!

      Radera
  5. Men vad bra att gammelmormor Helmis kloka ord kunde ge lite tröst! Hon visste nog vad hon pratade om när hon kom hem till någon som just fött ett barn och sa de visdomsord som gått i arv i generationer: "nå, bara daga sku gaa nu". När mamma gav mig hennes ord i arv så sa hon det eftertänksamt, ganska sakta och stilla. Jag tänker mig Helmi hemma hos en nyförlöst, sägande det i just den tonen. Empatiskt, ganska sakta och stillsamt (fast det vet jag inte, kanske hon i verkligheten högg tag i vardagssysslor och diskberg och klädtvätt hurtigt och effektivt!). Ibland är det bara tid som hjälper. Klok kvinna, kloka ord.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Klok kvinna, kloka ord. Du brås på henne, tror jag!

      Radera
  6. Varma tankar,.. Det blir bättre...😃

    SvaraRadera
  7. Om jag får leka rekommendationsleken: gräv i arkivet till Rebecka Åhlunds wordpressblogg. De flyttade hela familjen från Sthlm till London pga nå mannens fancy filmjobb, hon skriver ungdomsböcker, barnen bytte skolspråk och miste släkt och vänner och så skriver hon ärligt om allt det och allt nytt och bra de fått. Mycket coola bilder och gammal hiphop.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja du får mycket gärna leka rekommendationsleken! Tack, jag kände inte till hennes blogg från förr, jag skall rota i arkivet när jag hinner! Det är kanske precis det jag behöver. TACK!

      Radera