Även i natt har vi vakat i omgångar, Edda, jag, Caj. Tröttheten äter långsamt upp mig inifrån, jag orkar inte göra nästan någonting, inte skriva, nästan inte ens läsa. Edda vaknade vid ett, somnade om efter att jag ammat henne i min sömnyrsel, vaknade igen vid fyra och sen var vi vakna, hon till sextiden, jag lyckades somna om kanske sju eller så. Och lite före åtta började dagen för alla barnen. Ganska dåligt koncept det här med sömnlöshet och vaken bebis, i synnerhet när dessa två komponenter går lite i otakt så jag aldrig får sova.
Och det där behovet av egentid återkom med en smäll så fort Edda föddes. Ju mer intensivt jag är behövd av en liten person, desto större behov får jag av egentid. Jag hade nästan glömt bort hur viktiga de är, de där timmarna mellan att barnet/n har somnat och att jag själv går till sängs. För oavsett hur trött jag är, är det guld att inte behöva känna sig behövd en stund. Och även om det inte händer något speciellt är det fest. Ikväll såg vi på tre avsnitt av Modern Family och åt chokladkaka och glass. Det var alldeles underbart.
För att inte vittra sönder föreställer jag mig den där första morgonen (den kommer nån gång, kanske först om fem år, eller sex eller sju, förhoppningsvis tidigare) när vi alla fem sover tills vi vaknar av oss själva. Jag blir nästan gråtmild när jag tänker på att hur det kommer att kännas.
Idag hände annars en lustig grej. Jag frågade Edda "var är pappa?" varpå hon viskade "dää" och tittade på Caj. Hon lyckades inte upprepa bedriften, men både Caj och jag gick i taket av fröjd. Jag tycker hon är ett sällsynt skarpsint barn, precis som de andra två. Hon skrattade hjärtligt när jag bräkte som ett får och sen lät morrade hon åt mig och jag låtsades bli rädd. Jag föreställer mig att vi kan upprepa den här charaden många gånger tills den blir en liten sketch.
(Lovis lärde sig vid en väldigt tidig ålder att titta strängt på folk under sänkta ögonbryn. Det var uppskattat av alla, även av henne själv. Små barn har också humor. Det är så kul när man kommer underfund med den.)
Styrka, Malin. Jag vet hur förfärdligt det där är. Just sömnlöshet i kombination med icke-sovande barn. När jag riktigt drar mig till minnes hur Es första två år var får jag djup och svår ångest. Jag skulle ha gjort snart sagt vad som helst för att få sova. Det blir bättre, även om det känns som en evighet tills dess.
SvaraRaderaJa huj .Tröttheten blir så ofrånkomligt. Så fruktansvärt förhärskande. Låt den leka kung så kanske den lämnar dej ifred. Kramisar.
RaderaJa, det är som sagt tur att det inte är första barnet det här, för i så fall skulle mitt lidande vara mycket större (allt var så mycket svårare och evigare med första upplevelsen av att vara förälder). Tack både Maria och Minna för era peppande ord. kram!
RaderaAck. Ack. Ack.
SvaraRaderaDu vet ju redan att jag vet hur det där är. Jag vill ändå på något sätt förmedla empati.
Klappar dig lite försiktigt på din sajberspejsaxel och tänker att det kanske är bra att du sänker förväntningarna på dig själv till ett minimum just nu. Det har vänt kanske redan om en månad. Förträng dina tankar om alla stordåd du ska göra tills dess. Om du bara kan. Snela.
Ja, just fick jag en tre timmars sovmorgon. Så precis i denna stund känns allt lite mer okej! Kram
Raderaoj det är så jobbigt det där när man inte får sova ordentligt - man känner sig nästan inte som sig själv! eller så har åtminstone jag gjort (tills vi äntligen delade på oss med sovrummen så jag får sova). Kram på dej, hang in there!
SvaraRaderaKlokt att dela på sig. Det gör vi också vissa nätter. Den som sover bekvämast (i sängen alltså) får också bli väckt av Edda. Den som sover lite obekvämare (på soffan) får sova. Kosmisk rättvisa. Kram!
RaderaHej! Jag tycker om att läsa din blogg, Malin, kanske just för att du är så ärlig och inte förskönar ert liv och så kan man känna igen sig i det du beskriver. Jag upplever precis detsamma ifrågan om att behöva egen tid då man är behövd av en liten hela tiden, men jag hade aldrig kunnat uttrycka det så bra som du!
SvaraRaderaDet där med sömnbrist och trötthet börjar jag tyvärr också känna igen här. Man måste bara tänka att det kommer inte alltid att vara så. Allt går i perioder. Men visst är det tungt! Jag funderade senast inatt om jag skulle sluta amma och övergå till ersättning, så kunde pappan mata ett pass på natten. Jag som alltid tyckt att det är viktigt att amma länge om det bara går.
Tack för dina fina och uppmuntrande ord, Jessika! Att minnas att det går över är en tröst, men just precis då det är som värst hjälper det inte så mycket. Jag har slutat nattamma, men vet inte var jag ska dra gränsen för när morgonen börjar. Jag menar bagare, t.ex., stiger ju upp jättetidigt, vid fyra eller tre. Tänk om hon tänker som en bagare? Vem är jag då att neka henne frukost? Hehe.
RaderaJag kommer ihåg hur jag ammat och sedan låtit babyn ligga på mage på min mage för att få ut luften (för trött för att orka lyfta upp ungen till rapning...). Och så har jag ALLTID somnat medan jag väntat på att babyn skulle rapa. Och när jag sedan vaknat har babyn fortfarande legat på mage på min mage, och DÅ har jag blivit så ARG på mig själv för att de på rådgivnignen REKOMMENDERAR att babysar sover på RYGG!
SvaraRaderaMen när man är så förbannat trött... Men det blir bättre! =) Fast det kan ju ta några år förstås... Lyckat till, håll ut.
Både Lovis och Idun somnade jämt i vår säng, på min mage ofta, och det har jag inte haft så mycket problem med, för man känner ju om de slutar andas, tänker jag mig. Men Edda är så otroligt sprattlig, det går inte att sova med henne, hon far runt, klättrar, smäller ihop sitt huvud med mitt, kniper och klöser mig överallt (utan onda avsikter, hon vill säkert bara känna på mitt skinn) och det driver mig till vansinne, så med henne är risken lite att hon somnar. Jag ska försöka hålla ut! Tack! :)
Radera