26 januari 2013

43

Jag anfölls just av ett överraskande vemod när jag öppnade två brev, det ena innehållande ett meddelande om att Lovis börjar ettan i höst, det andra en förskoleverksamhetsanmälningsblankett till Idun.

Det är tur att vi får en bebis. Våra andra barn har ju blivit så stora! (om tio år när jag läser det här kommer jag förmodligen att skratta rått åt att jag tyckte de var stora nu. Men det gör jag verkligen.)

Lovis har för övrigt drabbats av diktfeber. Hon fick en anteckningsbok av sin gudfar i torsdags och har skaldat flitigt sedan dess. Vi räknade alstren i morse. 43 stycken hade hon hunnit med då, och fler har det blivit sedan dess. Idun håller sig till att läsa dikter från en bok (Andas, finnas, leva livet heter den) som vi har lånat och lånat om från bibban i tre omgångar vid det här laget. Hon har (vilket sammanträffande!) stavat sig igenom alla dikter fram till sidan 43.

Vilket tal var det som var svaret på frågan om livets mening nu igen? Jag minns inte, faktiskt. Men om det var 43 blir jag nästan lite hänförd.

8 kommentarer:

  1. Det var 42, vill jag minnas.

    HK

    SvaraRadera
  2. Jepp, 42! Men fint med diktande döttrar!

    SvaraRadera
  3. Hanna och Jessi: Äsch då. Så nära, men ändå så fel :)

    SvaraRadera
  4. Det finns en ganska äcklig spansk likör som heter Quaranta y tres, men den intresserar sig dina barn knappast för.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hah! Jag tror faktiskt jag har en dammig flaska i skåpet, om det inte var för mitt välsignade tillstånd kanske jag hade tolkat detta återkommande tal som en vink om en drink.

      Radera
  5. Vilket långt ord du har på rad 3! :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag vet! Är det inte häftigt hur långa ord det blir när man låter bli att särskriva? Nordöstersjökustartilleriflygpansspaningssimulatoranläggningssystemdiskussionsinläggningsförberedelsearbeten, t.ex. Eller hur det nu var.

      Radera
  6. Men även om det var 42 - tänk, 43: livets mening och lite till!

    SvaraRadera