24 april 2012

Om komplimanger

Charlotte, vars blogg jag nyligen börjat läsa, hade bloggat om ett intressant ämne idag, det här med komplimanger. Hennes blogginlägg var en reaktion på det här, som Lady Dahmer hade skrivit.

Kontentan av Lady Dahmers inlägg är att man förstör för sina barn genom att ge dem komplimanger för deras utseende, eftersom man på det sättet bekräftar att utseendet är något väldigt viktigt. Charlotte kontrar med att skriva bland annat så här: "... finns () förvisso ett problem i utseendefixering, men att utseendet är det första en människa lägger märke till hos en annan människa är knappast något vi kommer ifrån."


I vanliga fall tycker jag Lady Dahmer har många smarta och fina åsikter. Men jag, i likhet med Charlotte, tror inte att lösningen på den kvinnliga utseendefixeringen är att man skall sluta ge komplimanger åt varandra.


Lady Dahmer skriver: "Jag blir så frustrerad över att jag anses vara extrem för att jag inte vill ge mina ungar komplimanger och över att många inte verkar förstå innebörden av det. Ingen verkar se sambandet; det är det här som händer."

Visst finns det ett samband. Men att kategoriskt sluta ge komplimanger för utseende eller kläder kan ju faktiskt ha en annan effekt. Oavsett om man vill eller inte blir man utsatt för omvärldens utseendefixering. Vad händer då om man bara får omvärldens definition på vad som gör en människa fin, om man aldrig aldrig under hela sin uppväxt får höra att ens mamma och pappa tycker att man är fin, vacker och underbar. Hur påverkar det självkänslan, undrar jag. Nej, utseendet är inte det viktigaste. Men att låtsas som om det inte finns kan säkert bidra till att man inte känner sig sedd...

Läs kommentarerna på det här inlägget, ett bevis på hur förödande och långtgående effekter tanklösa veckotidningsartiklar kan ha på den kvinnliga självkänslan. (Läs också de 161 kommentarerna, eller i alla fall några av dem. Det är helt otroligt!) Det kan ibland vara väldigt trevligt att göra sig snygg och känna sig fin. Och att få höra att man är vacker. Både för flickor och för pojkar.

Det finns dessutom flera komplimangrestriktioner därute. Det finns en annan skola som påvisar riskerna med att säga åt ett barn att hon eller han är duktig, eftersom det fokuserar så mycket på prestationen. Då kan man få prestationsångest, bli en "duktig flicka". (Jag har en känsla av att de här komplimangrestriktionerna handlar mer om flickor än om pojkar.) Det är inte heller bra. Man skall alltså varken få höra att man är duktig eller fin. Vad finns kvar att uppmuntra? Ens prestationer och ens val av kläder är ju också en del av den man är.
Jag delar frikostigt ut komplimanger, både till vuxna och barn. Det ingen vits med att hålla inne med det man tänker om det kan göra någon glad. Och jag tänker inte lämna mina egna barn utanför mitt komplimangregn bara för att de kan börja sätta vikt vid sitt utseende eller vid sina prestationer. Det kommer de att göra ändå. Och då är det bra om det att de är fina och duktiga, att de är alldeles tillräckligt fina och duktiga, sitter i ryggmärgen.

26 kommentarer:

  1. Jag håller helt med! Helt och hållet!

    Vi kan aldrig kapsla in barnen och skydda dem från omvärlden, men vi kan göra dem starka nog att klara av den. Och barn med inre styrka kommer att förändra världen i framtiden!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så är det!

      Mycket intressant inlägg om skönhetsidealen genom tiderna. Alla ni som inte läst det: läs det!

      Radera
  2. ÅÅ vad jag gillar det här inlägget!
    Positiv feedback var det ju? Inte sant, och Mia Törnblom som tränar folk i kärlek säger att Give it ! Det är föräldrarnas och alla människors uppgift, tycker jag, att älska, beundra och berömma där det finns minsta lilla orsak- av kärlek och hopp om att det må bära en människa genom allt skit hon/han ska möta.
    Tids nog lär man sej jante-lagen och hur svårt det kan bli om man är bra på nånting. Detta tangerar det jag skrev om på min blogg om avundsjukan.
    Avund är nånting som frodas när det är snålt med kärlek och bekräftelse.
    OCH ja, det är viktigt att vara mångsidig i sitt beröm (Inte alltid bara utseendet som poängteras)och jämlik. Och rättvis. Alla barn och vuxna vill höra att de är älskade och uppskattade. På nytt och om igen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Precis som någon kommenterade på Charlottes blogg: i Finland har man aldrig varit särskilt frikostig med beröm och uppmuntran, och få har så dåligt självförtroende och hyser så mycket självförakt som finländaren. Jantelagen bara förstör och den skall man kämpa emot med näbbar och klor.

      Radera
  3. Jag har också hört att om man ger sina barn beröm blir de odrägliga och tror att de kan vad som helst! Stolta och näsvisa blir de. Usch!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Avsaknad av beröm tror jag leder till självföraktande människor som lär sig att det bästa sättet att känna sig värdefull är att leta reda på andras svagheter. Sorgligt.

      Radera
  4. Tack för ett nödvändigt inlägg i debatten! Har precis gått och grunnat på de här grejerna de senaste dagarna. Hur skall vi kunna stärka våra barns självkänsla och ge dem en positiv bild av sig själva om vi inte kan säga att de är vackra, de finaste vi har och duktiga på det ena och andra. Precis som du, så undrar jag då, vad blir kvar? Själv älskar jag att få komplimanger och försöker också dela ut sådana frikostigt. Vem vill inte bli uppmuntrad, peppad och bekräftad för den man är ELLER när man ansträngt sig och presterat något?

    SvaraRadera
    Svar
    1. hur ska vi stärka barns självkänsla? Genom att SE dem. Inte värdera det de gör eller hur de ser ut.

      Radera
    2. Men att uppmärksamma positivt beteende är ju också ett sätt att värdera det de gör: "vad bra att du plockade upp ditt lego så ryms vi bättre in i rummet" (även om man inte säger det högt jämförs städandet med när barnet inte plockar upp i rummet). Det ligger en värdering i det också.

      Radera
  5. Jag är väl ett levande exempel på en uppväxt utan komplimanger, det ansågs att man inte ska göra sig till och att komplimanger bara föder fram hög näshållning.
    Istället kunde jag ofta höra att jag var "av den stadigare sorten" och att mina fötter "verkligen höll mig gåendes på jorden".

    Ännu idag kan jag få riktigt ont i magen då jag tänker på hur låga tankar jag hade om mig själv från ca 7års ålder o fram till 20. Jag ansåg mig själv vara rund, ful och ganska betydelselös. Inte bra på någonting speciellt, ingen sport, inte musik, inte skolan...nä, det enda jag var bra på var att ta hand om yngre.

    Idag, som 30 åring har förståndet kommit ikapp o jag fattar ju att det inte är något fel på mig (fast detdär med stora fötter....det har jag svårt att komma över). Men Gud nåde den som kommer och säger att jag inte ska ge komplimanger, uppmuntran och ännu mera komplimanger till mina egna barn.... Jag vill ju att de ska veta att de är det finaste som på denna jord vandrat i mina ögon!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Alla barn behöver höra att de är fina! Tur att man får heja på sina ungar numera.

      Radera
  6. Ja, alltså jag skrev faktiskt ett inlägg om ämnet för någon dag sedan också. Håller nog med dig. Uppmuntran och komplimanger är viktiga och bra. Det jag försöker påminna mig om är att inte alltid i första hand kommentera utseendet utan hellre deras egenskaper. Fast det är ju jättesvårt om det inte är barn man känner så nära - utseendet syns ju på utsidan och ligger närmast till hands.

    Men i alla fall, jag tror det är viktigt med medvetenhet om "genusfallgroparna" så att inte ens komplimanger fastnar i könsrollerna och blir så ensidiga.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag letade fram ditt inlägg, bra skrivet. Det är absolut viktigt med medvetenhet, men jag tror man kan falla i andra diket om man blir för nitisk.

      Radera
  7. Precis som Anonym här tidigare är jag uppvuxen utan att få komplimanger för mitt utseende. Möjligen kunde jag få höra att mina kläder var fina, nån gång, men det var oftare så att jag fick höra att kläder inte passade för jag "var ju lite rund om baken" (jag var en storlek 38 i högstadiet och gymnasiet, men jag trodde att jag var fet). Jag fick höra att jag ska koncentrera mig på att vara trevlig och snäll, för jag har ju inte utseendet för mig.

    Jag blev minsann inte högfärdig, så därvidlag lyckades ju uppfostran. Men jag tror att jag hade mått mycket bättre av att ibland få höra att jag var fin och söt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det tror jag också alla mår bra av att få höra.

      Radera
  8. Tack Malin, du säger det så bra och så ärligt! Jag håller helt med och tycker det är bra att du säger det högt så att alla (nå, åtminstone alla som läser din blogg) hör! :) Vi ska inte panta på känslor, särskilt inte på de som har med kärlek och glädje att göra. De sprids som ringar på vattnet och vad är väl bättre än det. Ha en bra dag, du fina Malin!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Man ska inte panta på känslor, det håller jag med om! Ha en bra dag du med, Fin-Maria! Kram

      Radera
  9. Barn vill bli sedda,inte värderade. Att bekräfta barnet stärker självkänslan men bekräfta gör man bäst utan att lägga i värderingar. Barn behöver bli sedda som de är och inte bara för vad de gör eller för hur de ser ut, men tyvärr faller många in i det här bedömande sättet att tala till barn.

    Jag förstår ju givetvis att de som ger mina/sina barn komplimanger inte gör det för att de vill nåt ont. Det gör ingen som ger komplimanger. Man menar väl men det blir fel. Speciellt med små barn som väldigt gärna vill vara till lags och gärna vill få bekräftelse, oavsett vilken sort det är.

    Jag ser småflickor (för det är flickor som får flest komplimanger för sina utseenden och kläder) som putar med magar och bröst och verkligen fiskar efter att få höra hur fina de är, flickor som gråter för att de har fula kläder eller fel färg. Flickor som gråter för att de är tjocka, har korta ben eller ful frisyr. Och flickor som oroar sig för att inte vara fina nog.

    Och så ser jag min dotter som verkligen inte har fattat ett skit av allt det där och då tänker jag att GUD vad jag hoppas hon får vara oskyldig ett litet tag till. Bara så pass länge att hon hinner njuta av att vara barn och framförallt så hon hinner utveckla en stabil självkänsla som inte är beroende av att hennes yttre ser ut på ett speciellt sätt.


    --- slutligen så undrar du vad som finns kvar att uppmuntra? Jag hänvisar till detta inlägg där jag ingående förklarar hur jag bemöter mina barn, UTAN att nånsin säga att de är duktiga eller fina: http://ladydahmer.alltforforaldrar.se/2011/may/utkast-maj-12-2011-1.html

    SvaraRadera
    Svar
    1. Många goda tips du hade där i din länk tyckte jag, men jag undrar vad du riktigt menar med att "Barn behöver bli sedda som de är och inte bara för vad de gör ...". Det man gör är ju en mycket viktig del av vad man är för en person, eller hur?

      Sen tycker jag inte att det är nåt fel på att säga att t.ex. en teckning är fin om jag tycker att den är det. De flesta teckningar är intressanta men det är väl inget fel på att säga att jag tycker en teckning är vacker att se på också? Du skrev att man kan säga så här: "Jag tycker jättemycket om den! Ska vi hänga den på väggen?" Är det inte samma sak som att säga att man tycker den är fin?

      Radera
    2. Det är en bra lista du har gjort med fina och handfasta råd och jag tror du har rätt i att man visar mer engagemang genom att prata om det som visas upp istället för att slentrianmässigt säga att det är fint.

      Men du säger ju emot dig själv när du säger att man inte skall uppmuntra barn för vad de GÖR utan för vad de ÄR. Utseendet är ju i allra högsta grad medfött, alltså inte en prestation, inte något som man gör. Utan något som man är. Om man hårdrar tycker jag att människan består av just de två delarna: det man gör och det man är. Och om man inte får kommentera varken det ena eller det andra finns det inget kvar att ge en direkt komplimang för.

      Ens värderingar skiner igenom i allt man säger till sina barn, tror jag, oavsett vilka ord man använder. Jag hävdar att positiv uppmärksamhet, så länge den är ärligt menad och inte bara kastas ut slentrianmässigt, alltid är bra. Det är superviktigt att visa att det finns många saker som är MYCKET viktigare än att se ut på något visst sätt. Att visa att fint kan betyda olika saker för olika människor.

      Men när Lovis och Idun kommer gående, iklädda lager på lager med fantasifulla utklädningskläder och är jättestolta över sina kreationer säger jag absolut att de är fina, för det tycker jag att de är, och att de gärna får höra. Och sen kan vi prata om hur de har gjort och vad de har tänkt, och det är väl i allra högsta grad att se barnen? Det ena behöver väl inte utesluta det andra?

      Radera
    3. Malin - precis så! Ens värderingar skiner nog igenom i allt man säger och gör, barn är sluga och suger in alla miner och gester, inte bara ord. Och tyvärr är man inte ensam om att påverka sina barns sätt att tänka - fast man hur mycket som helst skulle koncentrera sig på att signalera det ena med det andra är det helhetsintrycket av världen som formar barnen. Smart är att hjälpa barnen se världen och förhålla sig till den som den är.

      Radera
  10. Intressant! Positiv feedback är nog viktigt tror jag. Men samtidigt måste man nog vara lite aktsamt med hur många "Så fin du är" och "Så stark du är" man slänger ur sig. Eller jag menar att man nog kanske inte alltid ens själv märker att man, även som genusmedveten person, också ibland trampar i klaveret. Men nog är det väl bra att man får bekräftelse för sitt utseende också? Utseendet ska ju inte vara en "issue" eller någonting man egentligen ska behöva bry sig så mycket om. Men man kommer inte ifrån det att utseendet är en del av vem man är, ens en liten del. Hmm, svårt. Men fina tips för "alternativa" komplimanger som LD har.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tänker mig att både pojkar och flickor behöver höra att de är fina och starka. Det kan ju bli lika stor issue av utseendet om man ALDRIG kommenterar det som om man ALLTID kommenterar det.

      Lagom är bäst. (Fast mycket positiv feedback och uppmuntran är ännu bättre. Fler komplimanger till folket!)

      Radera
    2. Mm, precis. Alltid och aldrig är svåra saker att balansera. Hear, hear, mera komplimanger och positiv feedback! :)

      Radera
  11. Du är så sanslöst klok!

    SvaraRadera