Hej Hopp Fader Allan
På klostret var det ganska enformigt. Fader Bengt, den skelögde, vaknade samma tid varje morgon, utförde samma ritualer varje mässa och åt samma bröd varje afton. Dag ut och dag in. Nej, ÅR ut och år in är kanske mer korrekt.
Så kom den dagen då Raals, den gamle luffaren, kom hem från fjärran land, passerade förbi klostret för att få sitt sedvanliga mål mat och ... som gåva hade med sig det häftigaste fader Bengt någonsin smakat på: kaffe. Han visste ännu inte att det var en syndens dryck, men det skulle han snart bli varse. Raals kokade och donade i köket och fader Bengts ögon vindade mer än vanligt då han kände aromerna från den läckra dekokten. Och snart var tiden inne. Han tog sig en klunk av den heta drycken, en klunk till, ännu en och som en pil flög han upp och började springa runt i klostret. Hej hej fader Sven! ropade han, Hej där Broder Ture! Rutten gick snabbare och snabbare och hans små utrop blev framförda i ett alltmer upptrissat tempo. GoddagbroderAlve! HejhoppfaderAllan! Det sista lät så innerligen lustigt att han inte kunde annat än lägga sig ner på golvet och gapskratta. Tårarna flödade, så här munter hade han inte känt sig på år och dar.
Fader Allan, den högste av dem alla, lät Fader Bengt omedelbart sluta som munk. Han bannlyste dessutom kaffedrycken.
Fader Bengt, eller Kaffe-bengan som han så småningom började kallas, lät sig inte bekommas av sin nya situation. Han började genast dra runt längs landsvägarna med Raals istället. Varje dag började de med en kopp kaffe. Och varje kopp kaffe skålades in med ordet "Hejhoppfaderallan".
Så kom den dagen då Raals, den gamle luffaren, kom hem från fjärran land, passerade förbi klostret för att få sitt sedvanliga mål mat och ... som gåva hade med sig det häftigaste fader Bengt någonsin smakat på: kaffe. Han visste ännu inte att det var en syndens dryck, men det skulle han snart bli varse. Raals kokade och donade i köket och fader Bengts ögon vindade mer än vanligt då han kände aromerna från den läckra dekokten. Och snart var tiden inne. Han tog sig en klunk av den heta drycken, en klunk till, ännu en och som en pil flög han upp och började springa runt i klostret. Hej hej fader Sven! ropade han, Hej där Broder Ture! Rutten gick snabbare och snabbare och hans små utrop blev framförda i ett alltmer upptrissat tempo. GoddagbroderAlve! HejhoppfaderAllan! Det sista lät så innerligen lustigt att han inte kunde annat än lägga sig ner på golvet och gapskratta. Tårarna flödade, så här munter hade han inte känt sig på år och dar.
Fader Allan, den högste av dem alla, lät Fader Bengt omedelbart sluta som munk. Han bannlyste dessutom kaffedrycken.
Fader Bengt, eller Kaffe-bengan som han så småningom började kallas, lät sig inte bekommas av sin nya situation. Han började genast dra runt längs landsvägarna med Raals istället. Varje dag började de med en kopp kaffe. Och varje kopp kaffe skålades in med ordet "Hejhoppfaderallan".
Vilken jätterolig och bra text! Kanske det är så där pigg du också brukar bli av kaffe?
SvaraRadera