6 juli 2014

En som drunknar skriker inte

Det är en fin dag. Jag har två av mina kusiner på besök, den ena har sin flickvän med sig, solen gassar och allt är så skönt och somrigt. Fem barn badar i poolen, vi är fem vuxna som tittar på. Alla i varsin solstol precis vid kanten. Edda strosar omkring och pratar, bär på en bok, petar på blommor.

Det behövs bara en ögonblick. En sekund då ingen av oss råkar ha blicken på poolen och barnen. Och sen kommer följande sekund, när mina ögon igen söker sig till vattnet och ett larm slår på i min hjärna. Något, någon som på inga villkor får vara i vattnet ligger där och flyter. Alldeles stilla. Alldeles tyst. En blommig solhatt, en ljus skjorta.
"Edda" ropar jag, och Caj och jag dyker i på en gång.

"Är hon död, hon är väl inte död?" En skräckslagen storasyster trampar vatten vid poolkanten med gråten i halsen.

Nej, Edda drar efter andan på en gång. Hon hostar inte ens upp vatten, så snabbt får vi upp henne. Drypande står vi några andetag senare på trädäcket med en bebis som gråter, kanske för att hon plötsligt inte längre har det varmt och skönt, kanske för att det har hänt något hon inte förstår och det går för fort.

Vi pustar ut. Vi fick ju upp henne genast. Min ena kusin berättar att hon reagerade på plumset när Edda föll i och såg henne samtidigt som jag ropade, Caj hann inte ens ta in bilden av henne i vattnet när jag ropade eftersom han störtade i för att fiska upp henne på en gång. Som sagt, hon hostade inte ens upp vatten. I duschen är hon helt som vanligt och verkar inte känna obehag ens för vatten på huvudet.

Men i min hjärna dyker bilden av en alldeles orörlig bebiskropp på fel ställe upp, gång på gång, nu när barnen sover och jag hinner känna efter. Att vi inte ens såg att hon föll i skrämmer mig. Hade vi sett att hon var på väg mot kanten, till och med om vi råkat titta när hon föll, hade det känts lite bättre, inbillar jag mig. Men det gjorde vi inte. Ingen av oss fem. Så snabbt gick det. Så snabbt kan det gå.

Jag är innerligt tacksam över att det inte gick värre än så här. Och jag är så djupt bedrövad när jag tänker på alla de föräldrar som inte hunnit fram, där tiden har gått precis så mycket att det är för sent. Det är frågan om väldigt små marginaler. Vi var på rätt sida idag. Jag hoppas att vi aldrig behöver komma närmare gränsen än så här.

30 kommentarer:

  1. Vet exakt vad du menar. Den känslan, fyy. Adam föll i Syd Afrika, trädgårdsmästare drog upp honom. Jag vet inte om jag reagerade på att han föll i eller trädgårdsmästaren som blixtsnabbt hoppa i, det är hemskt, tänk om, tänk om malde i huvudet länge, lite ännu då jag tänker på det. Adam fick heller inte ens en kallsup, så snabbt var han uppe men jag vet inte om jag reagerat ifall trädgårdsmästaren inte sprungit...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Usch att du också har behövt uppleva den känslan! Tur att det gick bra för Adam också! Och tur att det finns skyddsänglar, synliga och osynliga så ofta när det gäller barnen. (Men inte alltid, så det gäller verkligen att inte ta något för givet, känner jag)

      Radera
  2. Vill uppmärksamma alla som läser det här på sekundär drunkning. Där föräldrar pustar ut efter en liknande händelse, som tror man sluppit undan med blotta förskräckelsen, som nattar sitt barn som aldrig vaknar mer. Har att göra med blodkropparna och lungorna. Barn är så känsliga. Om barn blir slöa ska de genast på undersökning för snabb vård. Detta trots att de första timmarna verkar helt ok. Detta känner inte föräldrar till. Därför vill jag informera.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det här behöver inte gälla er om ni fick upp henne så snabbt, men barn andas in vatten och små kroppar är känsliga. Det är hemskt att allt sker så snabbt, handlar om sekunder. Kram till er! Var tacksamma ni sökte henne med blicken så snabbt i stället för att anklaga er.

      Radera
    2. Jag blev riktigt skraj när jag läste det här, jag kände INTE till sekundär drunkning. Men vi följde noga med Edda och hon var vaken och ledsen halva natten (nåt trauma fick hon säkert) och idag har hon varit trött men levande. Bra att du berättade i alla fall! Tack!

      Radera
  3. Ja usch ja! så snabbt det kan gå illa! för en tid sedan satt våran lilla 2 åring på sin trampatraktor å vinkade åt sin Far som satt i sin Stora traktor! sekunderna senare var det inte mycket till trampatraktor kvar! då liten hunnit parkera Tack och Lov "parkera" bakom Pappas stora hjul! Imårgon får vi fira våran 3 åring! (tänker att det ibland e lite bra att bli ordentligt skraj!). Skönt att allt slutade lyckligt för lilla Edda!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, fy vilken mardröm med traktorn! Jag är glad att allt gick bra för er också. Men visst får man hjärtat i halsgropen!

      Radera
  4. Vad bra att du uppmärksammar det här med din dramatiska och personliga berättelse, som minsann fångar uppmärksamheten... Usch, jag får riktigt ont i magen av att tänka på det. Vad hemskt för er, och vilken tur ni hade ändå!
    En som vi känner som bor i Sydafrika hade inte lika stor tur, så deras unge drunknade, och det gick fort... Såg nån statistik över USA, o det är större risk att ett barn drunknar i en pool än att det dör av misstag av ett vapen, o ändå är folk mer rädda för vapen. Så det är jättebra att det uppmärksammas.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej men åh så oerhört tragiskt för era vänner i sydafrika! Det måste vara en av de värsta sakerna att leva med, för trots att man alltid gör det man kan är man helt maktlös när olyckan är framme. Vi kommer nog fortsätta vara på helspänn med poolen i fortsättningen också, antagligen ännu mer än tidigare.

      Radera
  5. Usch vad obehagligt för er, och TUR att allt gick bra!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Verkligen. Min tacksamhet vet inga gränser!

      Radera
  6. Usch usch vi har varit med om en hemsk situation med Mandi för ett par år sedan. Då fick jag springa ut i vattnet med kläderna på. Hon for liksom runt med simringen så att benen blev ovanför ytan, och kom förstås inte ut ur ringen utan blev där sprattlande, ibland fick hon med kraftansträngning överkroppen ovanför vattenytan för att hinna kippa efter andan usch usch det var hemskt... Fick också se det om och om igen många kvällar och nätter, då den synen inte ville lämna mig i fred. Efter det har våra barn inte lekt med simringar mera.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej men stackars Mandi. Och dig! Jag har också ett hemskt minne av att jag räddat min syster som fastnat med armarna i en simring och huvudet under vattnet, vet inte ens om hon själv hann inse att hon inte skulle ha sluppit upp utan hjälp innan jag högg tag i henne (det är mitt secret moment of heroics). Många gånger har jag funderat på det i efterhand. Hur lätt det kan gå snett.

      Radera
  7. Lilla lilla Edda. Det där var svårt att läsa.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Som tur hade berättelsen ett lyckligt slut. Annars vet jag inte om jag hade klarat av att skriva...

      Radera
  8. Vilken hemskt obehaglig upplevelse för er alla. Och en sån lycka att det ändå slutade bra! Det är nog bra att läsa en påminnelse över hur fort det kan gå..

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag hade nog aldrig fattat innan HUR lätt det faktiskt går. Det är lätt att överskatta sin förmåga...

      Radera
  9. Usch, att läsa om den här hemska upplevelsen ger mig både kalla kårar och tårar i ögonen. Jag är glad att det slutade lyckligt och hoppas tillsammans med er att ni inte behöver uppleva detta en gång till.

    SvaraRadera
  10. Tack och lov slutade det väl! Är så tacksam med er för änglavakt!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är verkligen inget man önskar nån ska behöva uppleva. Och som sagt: jag tänker så mycket på dem som varit med om detta, men på värsta, tänkbara sätt. Livet är så skört. Det är, och så plötsligt... är det inte längre.

      Radera
  11. Hemska hemska saker!!! Det värsta tänkbara scenariot! Som tur nog slutade lyckligt utan ens dessvärre vattenskräck. Kan så känna den där känslan när du såg henne i vattnet. Ååh, stackars dej! Kramar dit.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kram och tack för din medkänsla. Och HU, ja det var nog något av det värsta... Usch!

      Radera
  12. Mitt hjärta skrumpnar av att läsa detta. Vi som tyckte vi var så pro i lördags, hemska hemska tanke. Skrämselhickan känns ända här. Kram på er alla! Vi hade en strandincident som slutade i hemsk vattenskräck för vår yngre när hon var som Edda. Inte alls lika skrämsligt, men det räckte för år av vattenskräck.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nå det är ju PRECIS det: jag tyckte ju också att vi hela tiden har haft allt under full kontroll. Vilket vi bevisligen inte hade. Jag vågar inte släppa henne med blicken numera när vi är ute och pooltaket är öppet.

      Tur att vattenskräcken för den drabbade i er familj gick över! Det har jag ju sett med mina egna ögon :) KRAM till dig!

      Radera
  13. Tack för att du fick upp ögonen för hur snabbt det kan gå! Har tänkt så mycket på detta efter att jag läst din text. Är det okej att dela detta inlägg på FB?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Absolut ät det okej! Man kan inte påminna om farorna med drunkning för många gånger!

      Radera
  14. Är så glad att allt gick bra med Edda! Tacksamhet är ett stort ord nu! Kram från Lotta (och Eddie)

    SvaraRadera
  15. Fy då så obehagligt för alla! Detta var verkligen en tankeställare och påminnelse om att vara ännu mera alert då barnen leker i, vid och med vatten. Skönt att det gick bra för lilla Edda!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Med tanke på att en liten en kan drunkna redan i fem centimeter djupt vatten är det nog ALLTID bra att vara vaksam. Det är för farligt att leva...

      Radera