Skrivdag

Fredagar är mina helarbetsdagar. Idag har jag jobbat med en text som jag började på mitt i natten förra veckan när jag inte kunde sova (det är väl så man borde jobba som skapande författare, hö hö, mitt i natten under svår insomnia). Och åh, som jag har skrivit, nu har jag lite på sju sidor på något som kanske kommer publiceras nästa vår, bara det blir tillräckligt bra. Hittills är jag inne i förälskelsestadiet och kan inte låta bli att skriva vidare fast det är fredag kväll och jag skulle kunna ägna mig åt andra saker. Som att tvätta håret. Eller packa upp, mera.

(Jag har förresten tvingats gå med på att vi har alldeles för mycket grejer i förhållande till förvaringsmöjligheterna, det går ju inte att packa upp saker om det inte finns nånstans att sätta dem. Så nu letar jag inte bara efter en soffa, utan också en eller två garderober.)

Ibland är det bara tiden som hjälper

I Jakobstad hade vi ett älskat hem, en massa tid och allt vi behövde. Höns och vänner och middagar och nätverk. Växthus och odlingspallar och mina föräldrar bara 20 minuter bort. Och alldeles tillräckligt med pengar, trots att Caj var hemma för det mesta och jag var hemma rätt mycket. Genom att pussla ihop barnbidrag, arbetslöshetsunderstöd, stipendier och föräldrapenning kände vi oss aldrig det minsta fattiga. Vi hade ju redan allt vi behövde och hade inget intresse av att skaffa mera grejer. Att leva på bidrag är förstås inte ett hållbart och långsiktigt sätt att leva, det visste vi, men det fanns inga jobb och det gick ingen nöd på oss.

Caj fick ett jobberbjudande där han äntligen fick direkt nytta av sin långa utbildning samtidigt som han får syssla med något han verkligen är intresserad av. Arbetsplatsen och människorna där har sedermera visat sig vara jättetrevliga.
Det är bra.
Barnens skola verkar fantastisk.
Det är också bra.
Men som vår kompis Karin konstaterade: alla andra utom jag (och Edda, men hon är inte så anspråksfull) har flyttat till något. Jag är den enda som bara har flyttat från. Och det är kanske därför jag nu, när tröttheten kulminerar, när jag inte har samma möjlighet att skriva när jag vill på dygnet som förr, när vi har flyttat i en hel evighet och befinner oss i ett hem med för lite möbler och för mycket saker, som jag ändå känner mig hemlös, rotlös och ensam. Det är inte Ålands fel. Allt jag har sett av Åland hittills är positivt (utom kanske sophanteringen), det är mera jag som inte har hittat min plats. Trötthet, rotlöshet och kaos gör mig till en otrevlig typ. I Jakobstad var jag ganska behaglig, inser jag nu, när jag är sur och tvär och inte som vanligt. Den här flytten tar fram mina fulaste sidor. (Kanske det finns en nytta med att konfrontera dem också?) Och jag vill ju vara snäll och fin och storsint, inte lättirriterad, tvärilsk och missnöjd.

Jag vet ju att det är så här till en början. Eftersom jag har varit med om stora flyttar tidigare vet jag precis hur hopplös hemlängtan kan vara (när jag var sjutton och flyttade till Québec grät jag till exempel flera gånger om dagen den första veckan. Jag hade ändå inga planer på att åka hem igen utan var fast inställd på att stanna tiden ut, som jag tänkt. Och det gjorde jag. Det var fantastiskt när min hemlängtan väl gav med sig. Jag vet alltså att det vänder med tiden.) Jag vet också hur länge det kan ta innan det faktiskt börjar kännas som en ny bostad är ens hem. Det är inte bara saker och möbler som ska hitta sina platser, det är nätverk som ska byggas upp (här känner jag till all lycka att vi har ett rätt bra utgångsläge), det är rutiner som ska formas (vi har till exempel fortfarande inte bestämt oss för vilken matbutik vi ska handla i, och det är ett litet men ganska viktigt beslut, tycker jag), och det är vardag som skall byggas upp. Det sistnämnda tvivlar jag på att vi lyckas med i första taget, det är sommarlov, och på sommarlovet flyger som känt alla rutiner omkring som maskrosdun. Åtminstone hos oss.

Eva citerade sin gammelmormor Hemli i en kommentar: Ibland är det bara tiden som hjälper. Jag tror förresten aldrig jag svarade på någon av kommentarerna som hörde till inlägget som Eva kommenterade, och det är synd, för just det här tyckte jag var helt fenomenalt. Om du läser det här Eva: tack! Den tanken är en tröst.

Trettiotalsboxning

Det är nu som Den Stora Tröttheten börjar sätta in. Här är fortfarande kaotiskt och vi har hållit på med den här flytten i månader redan. Edda fick ett par vaccinsprutor på ettårskollen igår och hade feber under natten (det är första gången något av barnen har reagerat alls på vaccin, så reaktionen var helt oväntad. Jag är hemskt trött eftersom hon bara sov i korta snuttar fram till sextiden.) Jag och de stora barnen har varit i luven på varandra precis hela dagen, jag har känt mig som världens bottenförälder och har antagligen fått barnen att känna sig som världens bottenbarn. Vi är inte en bra kombination just nu. Och det är ju lite besvärligt eftersom vi är utelämnade åt varandra nästan hela tiden.

Det kan hända att det finns en orsak att just den här bilden är det mest inspirerande jag har sett idag.

Trettiotalsboxning. Det är grejer det!

We're in!

Nu bor vi här. I vårt hyreshus. Barnen har stor respekt för att bo på hyra, de har bestämt sig för att hålla sitt rum städat hela tiden. Resten av huset är kaos, kaos, kaos. Igår när vi kom hem från vår Sverigeresa och gick in här var det tomt, ekande, rent och organiserat. Alla våra saker låg prydligt packade i lådor i det minsta rummet och väntade. På oss. Och på den explosionsliknande uppackning som sedermera ägde rum (här syftar jag enbart på resultatet, inte på hastigheten). Vi har förvisso packat upp en hel del, men mycket, mycket mer återstår. Besvärande många lådor är bara halvt uppackade, vilket innebär att det återstående innehållet spytts ut i jämna pölar över golvet, Edda hjälper till att organisera som vanligt, men den här gången går det i alla fall i rätt riktning eftersom allt ska rivas ut ur lådorna förr eller senare.

Det som är skönt är att vi inte har bråttom någonstans nu. Det kan vara kaos här i flera månader utan att vi egentligen behöver göra något åt saken av andra orsaker än bristande trivsel.

Bara vi får ordning här tror jag det blir fint. Det är nytt och fräscht här, innan oss har det bara bott en enda hyresgäst här i ett enda litet år, så nytt är det. Badrummen är stora och den gemensamma innergården med uppvärmd pool (som numera har ett pooltak, mitt nervösa föräldrahjärta tackar och jublar) är välvårdad och mysig. Staden ligger bara ett stenkast bort, barnen är ivriga och entusiastiska och har än så länge inte visat tecken på hemlängtan. Det enda som skaver litegrann är att det här inte är vårt alldeles eget hem på samma sätt som huset på Gammelklockarsvägen. Jag tror det är svårt att gå tillbaka till att bo på hyra när man en gång har fått pröva på att ha ett alldeles, alldeles eget hus. Jag tror också det är svårt att hitta ett ställe vi gillar lika mycket som vårt gamla, fina, gula hus. Men det betyder inte att det inte kan vara eller bli bra på andra ställen också. Här, till exempel.

Vi fortsätter att installera oss. (Och så letar vi efter en soffa också. Någon på Åland som råkar ha en överlopps, snygg bäddsoffa att sälja åt oss, kanske?)

Massor

Jag har så mycket jag vill blogga om men är trött och orkar inte i detalj redogöra för alla härliga människor vi har träffat och all god mat vi har ätit de senaste dagarna. Jag återkommer till det när jag har ett tangentbord.

Vill bara meddela att vi har det bra. Att det inte alls är så omöjligt som det låter att på egen hand kuska runt med tre barn i Sverige och få det att kännas som semester. Antingen har jag ovanligt fantastiska barn (förmodligen) eller så börjar jag få kläm på detta att vara mor (eventuellt) eller så har alla, inklusive jag själv, helt enkelt skärpt sig så att allt bara löper (sannolikt).

Nu ska jag krypa ner mellan mina snusande småtanter och sova jag med! Glad midsommar!

Dagens rama

Idag har jag kört rakt genom hela Stockholm i rusningstrafik som ensam vuxen i bilen med tre barn i baksätet, två kissnödiga och en i akut behov av ren blöja. Det tog ca en timme. Jag undrar om jag någonsin kommer klara något lika utmanande med vettet i behåll.

Jag är mycket mallig.

Ut på andra sidan!

Plötsligt känner jag mig som en vinnare! Vi har nästan klarat det nu! I morgon åker jag till Sverige med barnen och hänger med min vän Johanna och hennes familj ett par dagar, sedan joinar Caj oss för en dos midsommarfirande med min syster, svåger och mina syskonbarn i Uppsala och på söndag flyttar vi in! Detta innebär att jag snart ska somna i husvagnen för sista gången!

Dessutom är jag upplyft efter en fin kväll hos Karin och Fredrik, vi bjöds på en läcker middag igen, Emma och Marc var där och barnen hittade på en massa roligt, det är så skönt att umgås med människor man känt mer eller mindre hela livet (Emma och Karin främst, deras respektive har jag inte känt för evigt. Bara så ingen tror jag överdriver), och i vanlig ordning stack barnen iväg och lekte helt hämningslöst som de gjort varenda gång de träffats sedan vi kommit hit till Åland. Och Edda! Hon förälskade sig totalt i Emma, ville upp i hennes famn, kramade henne, pratade långa haranger med henne och var allmänt kärleksfull. En dylik tillgivenhet har hon aldrig visat någon annan än oss i familjen, knappt ens det. Och jag blev glad. Det är ju så fint att se på när ens barn verkligen gillar nån.

Jag är ganska säker på att de här stundvis kämpiga veckorna kommer få ett historiskt skimmer över sig bara efter några dagar. Jag har en märkvärdig förmåga att försköna det som är jobbigt. Det har varit jobbigt. Men det känns som en seger att vi faktiskt har bott i husvagnen hela tiden här på Åland, att det har lyckats och att vi fortfarande är vänner allihopa. Och jag har lärt mig massor om husvagnslivet, när vi åker på semester nästa gång (as in en semester som INTE är en övergång från ett liv till ett annat, eller ett mellanläge mitt i en massiv flytt) kommer jag att vara så mycket klokare beträffande vad vi ska packa, hur mycket som är smidigt att ta med, hur vi bästa organiserar alltihop. För det största problemet och irritationsmomentet har definitivt varit det evinnerliga omplacerandet av våra ägodelar, hit och dit och ut och in, alltid har något varit på fel plats och det är nästan omöjligt att uppnå något slags lugn och ordning utan att hålla på och slita i timmar först.

Nu är det inte länge kvar.
Snart är vi ute på den andra sidan.
Och fram tills dess är det mest trevliga saker som väntar.

Eddas hudvård

Detta inlägg är ett samarbete med Cosmetique

Edda fyller ett år idag! Ljuvliga unge. Vi har firat med frukost på café, kalas på en iskall strand (vi var elva personer på kalaset och det var det snabbast förberedda kalaset i vår familj nånsin: tre paket kex, en termos kaffe, två påsar chips och lite läsk. Det gick hur bra som helst, det också) och middag på en restaurang.

Förra veckan berättade jag att hon fått en hel del produkter från Mia på Cosmetique att prova på. Titta bara!

Jag brukar använda väldigt sparsamt med hudvårdsprodukter åt våra barn, oftast tycker jag det inte behövs, men när jag gör det känns det jätteviktigt att välja ekologiska produkter som barnens känsliga hud mår bra av.

Även om jag gillar The Organic Pharmacys vuxenprodukter så är mina känslor för deras bebisprodukter snäppet starkare! De är dryga, doftar gott och känns trygga att använda. Särskilt förtjust är jag i tuben med Nappy Balm som är helt fantastisk, en röd bebisrumpa är som ny följande morgon om man smörjer på lite Nappy Balm på kvällen (om du är ett fan av av Elizabeth Ardens 8 Hour Cream kommer du för övrigt att älska den här, Nappy Balm känns som en ekologisk barnvariant av 8 Hour Cream). Ett stort plus (eller minus, med tanke på klott-risken) är att Edda älskar att leka med tuberna. Jag tror hon vet att de är hennes, eller så är det något med formen, men hon blir väldigt arg om jag försöker ta dem ifrån henne. Varje gång.

Edda i badet

Just nu har vi ju inget badkar, så jag har bara packat ner hennes Nappy Balm. Men åh så jag ser fram emot att få ge Edda ett riktigt härligt, varmt bad igen, tvätta henne med den aprikosdoftade badtvålen och smörja in henne efteråt. Få saker slår en nybadad, väldoftande bebis.

Tröttman, tröttman*

Idag är det min tur att jobba heldag igen. Det går väldigt dåligt. Jag är så fruktansvärt sömnig att jag håller på att falla i koma här i den bekväma bibbastolen. Mitt skrivande går framåt och bakåt och framåt och bakåt. Mest bakåt. Just nu håller jag på att läsa igenom manuset jag jobbar med. Allt är riktigt dåligt och tråkigt utom kanske ett eller två ställen. Det är nedslående.

Något som dock inte är nedslående är min känsla för vårt blivande hus. Igår kväll fick jag hälsa på där och se det live för första gången i livet (vi slog till efter att vi sett det på video). Jag vet fortfarande inte när vi får flytta in, men jag blev så positivt överraskad av hela stället att jag är rätt ivrig på att överge husvagnslivet nu genast, till förmån för något bekvämare. Och det här blir bekvämt, vill jag lova, huset är bara ett enda år gammalt och både fint och fräscht. Kontrasten till vårt nuvarande, mycket kompakta leverne kommer vara enorm. Vår husvagn är nog inte ämnad som heltidsboende för en hel familj. Det går, men det är inte lätt.

Senast 1.7 får vi flytta in i vårt hus. Härligt. Hela bostaden var så mycket större än jag trott. Och vi har så mycket mindre saker än jag trodde (vi förvarar vårt bohag i ett tomt rum i huset, jag kikade in där också och tyckte våra materiella tillgångar är överraskande modesta och hanterliga. Hurra för det!) Som extra bonus har hyresvärdarna (vilka vi också kommer dela gård med) bytt ut poolen till en uppvärmd variant med pool-överdrag, vilket betyder att min stora skräck (att Edda skall rusa iväg och drunkna där innan jag hinner stoppa henne) dämpas mycket. Samt att jag kommer kunna bada på min egen gård utan att frysa ihjäl. Igår var det 34 grader i poolen. Mmm. Det ljuva livet börjar i juli.

*tröttma är ett ord jag vill minnas att den goda Linn Jung han instiftat. Tack för det!

O dessa tider

Ännu i söndags levde jag i tron på att vi faktiskt höll på att få rutin på husvagnsvardagen. Ack, jag misstog mig. På grund av oförutsedda händelser på jobbet fick Caj en superlång arbetsdag (närmare 14h) och Edda har varit olycklig och vinglig, hon ramlade i bibban och började blöda på näsan, Iduns stygn begränsar henne, det är kallt, myggorna har anlänt, vi har dessutom fått en myrinvasion i husvagnen, golvet är ständigt smutsigt, internet har slutat fungera, maten tog slut och vi fick äta tomatsoppa med ägg till middag (konstigt), barnen som skulle gå och lägga sig i tid ikväll var fortfarande vakna kvart över tio, alla tre. Min svada kunde fortsätta några rader till men nu måste jag nog sova för i morgon börjar allt om från början igen.

Fixartider

Vi tog husvagnen och åkte till Emma och Marc för att campa på deras gård en natt. Det var jätteroligt, dels för att sällskapet givetvis är ypperligt, dels för att det är så skönt att vistas på ställen med lite mer utrymme. (Precis när jag skrev det här suckade Caj och kommenterade vår husvagnstillvaro här är nog så otroligt lite utrymme, haha, men han tog genast tillbaka det eftersom han är hårt inställd på att det här ska fungera. Vilket det förstås gör. Bara vi utgår från att det hör till att det är lite bökigt.)

En viktig iakttagelse: varenda gång våra barn träffar sådana de är släkt med beter de sig som om de alltid har känt dem. Noll ställtid eller blygsel visar sig, de lekte med småkusinerna S och J konstant från det att vi anlände tills vi åkte vidare igen. Ja lite sov de ju emellan. Men faktiskt, det är helt okomplicerat att tussa ihop dem med alla småkusiner oavsett om de känner dem eller inte. Det verkar funka lite med många familjebekanta också).

Emma, Caj och jag (Marc var på vift) satt uppe till halv ett igår och pratade, tittade ut över vattnet och analyserade vår barn- och ungdomstids betydelse för vem vi är idag, och det gjorde inte så mycket för vår del att det blev en sen kväll eftersom barnen tog sig en sovmorgon igen och sov till halv nio! Hoppas det här blir en vana.

Mindre kul var att Idun råkade ramla på knölig asfalt idag på eftermiddagen och fick ett djupt hack i knät, så nu har hon tre stygn och livet på gröna udden komplicerades ytterligare, man ska ju gå upp och ner för en backe till toan och köket här många gånger om dagen.

I morgon börjar vecka två. Jag funderar fortfarande på att åka till Sverige i något skede och våldsgästa folk jag känner, men jag hinner aldrig fundera ut hur det ska gå till i praktiken eftersom jag fixar praktiska göromål hela tiden.

(Oj nej. Nu drabbades jag av akut trötthet. Jag måste genast gå och lägga mig. Godnatt.)

The Organic Pharmacy

Detta inlägg är ett samarbete med Cosmetique

Jag är mycket förtjust i sköna ansiktskrämer och make-up, men blir mer och mer kräsen när det kommer till kvaliteten. Jag påstår verkligen inte att jag är en påläst typ när det gäller ekokosmetika, men eftersom jag tycker det är viktigt att både miljön och huden mår bra har jag under de senaste åren köpt nästan bara ekologisk hudvård och ekosmink. Därför blev jag jätteglad när jag fick jag en påse produkter från Cosmetique att testa.

The Organic Pharmacy är ett brittiskt företag som startades av farmaceuten och homeopaten Margo Marrone.  Marrone ville framställa hudvård som är så enkel, ren och ekologisk att man till och med kan äta den (det har jag inte provat eftersom jag verkligen föredrar att ha den på huden, men om jag uppfattade saken rätt borde det vara helt möjligt).

Många företag sysslar med något som kallas green-washing, för att få sina produkter att framstå som mer ekologiska än de egentligen är. Ett exempel på detta är att det säljs betydligt mer ekologisk bomull än vad som odlas, helt enkelt för att man genom att använda kryphål, formuleringar och väldigt milda certifieringar marknadsför varor som ekologiska fast det bara är en väldigt liten andel av beståndsdelarna som är det. Vissa ekocertifieringar ges om produkterna innehåller så lite som en procent ekologiska ingredienser eller material.

The Organic Pharmacys produkter är certifierade av Soil Association, ett av de strängaste ekocertifikaten som finns, vilket garanterar att så stor andel som möjligt av ingredienserna är ekologiska. Eftersom ingrediensernas hela livscykel tas i beaktande finns det ingenstans där man kan fuska, det här är ren hudvård när den är som bäst. (En grej jag inte visste, som jag fick lära mig när jag pratade med Mia på Cosmetique är att man aldrig kan ekocertifiera o-odlade ingredienser som vatten och lera, och att detta är anledningen till att vissa produkter omöjligtvis kan innehålla hundra procentigt ekologiska ingredienser på etiketten, trots att de i praktiken är hundra procent ekologiska.)

Jag fick testa en hel del olika produkter, allt från deodorant till ansiktskräm, -olja, ögon- och läppkräm, ansiktsvatten med mera. Allra allra mest förtjust blev jag (som vanligt, jag är verkligen en ansiktskrämsjunkie) i den här ansiktskrämen som är ljuvlig. Doften är precis lagom mild, och blandar man i några droppar av den här oljan får man dessutom en mycket mer näringsrik och reparerande produkt som har gjort att mina besvär med torr hud runt ögonen har lugnat ner sig betydligt. Jag rekommenderar verkligen den här ansiktskrämen och kunde lätt använda den för evigt (om jag inte var så nyfiken på att prova andra sorter också!)

Edda fick också testa en hel drös produkter från The Organic Pharmacys baby-serie. Mer om dem i ett annat inlägg!

Halkade ut

Jag halkade ut från internet ett tag, dels för att allt tar så länge när man bor i husvagn att det inte finns tid att varken läsa eller skriva blogg numera och dels för att jag har känt mig riktigt nere och deppig de senaste två dagarna. Till all lycka har jag ändå lyckats sköta mitt moderskap ganska bra, i vanliga fall tappar jag nerverna rätt fort, men eftersom jag varit helt ensam med barnen har jag skärpt mig och varit snäll fast jag varit megatrött och ledsen. Det ger mig en liten tillfredsställelse i allt annat elände (jag har varit desto surare sen när Caj kommit hem från jobbet, tur att han är snäll och uthållig fast han också är trött).

Allt känns så underligt, ser ni. Vi har flyttat, men bara från, inte till. Vi har klämt in oss i en husvagn som är så trång att det knappt går att föreställa sig. Jag sopar golvet tio gånger om dagen, i övrigt går min tillvaro ut på att göra mat, diska, bära på Edda och flytta runt våra ägodelar så att vi ska få plats på olika ställen. Vi har inte särskilt mycket saker med oss, men utrymmet är ändå för litet. Det har regnat. Jag har tvättat kläder som aldrig torkade, matat i otaliga slantar i tvättmaskiner och torkskåp och gått många många gånger upp och ner för backen här på Gröna Udden med Edda på ena armen och en korg med mat/kläder/disk/övrigt under den andra. Eller en hink med slaskvatten. De stora barnen älskar visserligen husvagnslivet men Edda gillar det inte alls. Hon är arg för jämnan och jag kan inte ha henne i famnen så mycket som hon skulle vilja eftersom det är andra saker som ska uträttas (allt det där jag nämnde tidigare) hon står ofta och gråter hjärtskärande och kramar mina ben eller vinglar omkring på golvet, husvagnen står lite snett och hon har svårt med balansen. Vi vet fortfarande inte när vi får flytta in till vårt nya hem. Jag funderar lite på att åka bort med flickorna, kanske till Sverige en sväng, eller till och med tillbaka till Österbotten, jag vet inte. Det är ju också ett utmattande projekt, då har jag hela ansvaret dygnet runt. Tillvaron svajar.
Jag skulle föredra fast mark under fötterna.

På plussidan: Emma och Marc bjöd oss på middag igår. Det var utsökt och härligt och fint att få vara på ett trevligt ställe (med massor av utrymme!) och snälla människor. Idag sov barnen (alla tre!) jättelänge, vi vaknade halv nio (Caj hade åkt till jobbet för länge sedan då). Det är första sovmorgonen sedan Edda föddes, tror jag. Det är kanske den långa natten, eller så är det bara att jag börjar få rutin på livet här i vagnen, men allt har känts mycket lättare idag, kanske jag kommer få kläm på den här husvagnsvardagen så småningom. I morgon får jag träffa Saara som jag studerade med i Åbo förra årtiondet. Och det är min tur att jobba hela dagen! Jag har massor att skriva och vet inte hur jag ska orka koncentrera mig, men jag måste. För jag får. Äntligen.

Strike Two

Idag åkte Caj på jobb. Barnen älskar att vara här, i synnerhet Lovis och Idun är fyllda av något slags glädjerus och känner sig mycket fria och lyckliga. Ett exempel på detta var när jag kom ner från duschbyggnaden efter att ha bytt på Edda och fick syn på dem båda två, dansande på stranden i bara underbyxorna. Det var sjutton grader, visserligen soligt, men ändå inte jättehett. Fast det var ju bara jag som tyckte det, förstås. Själva njöt de.

Edda somnade, vi tog en liten promenad mot Lilla Holmen som ligger här bredvid, hittade en fantastisk klätterställning, klättrade ett tag och sen återvände vi eftersom en av oss behövde på toa (inte samma toalett som igår). De stora barnen sprang ut på stranden igen, jag fick en liten stund över för mig själv och låg på soffan och läste med dörren öppen. Sen började jag med lunchen, en tomatsoppa. Allt gick bra, Edda vaknade, soppan puttrade och jag ringde min mamma och pratade en stund. Hur det nu gick till föll locket till gasspisen plötsligt ner, knuffade till kastrullen med tomatsoppa som flög ner på vårt golv (igen) och skvätte. Överallt.

Jag blev så tagen att jag jämrade mig högljutt och sen började jag gapskratta. Så ABSURT! Jag brukar ha sånt flyt, men nu har jag varit med om två onödiga klottkatastrofer de senaste dagarna.

Jag avslutade samtalet, blev överväldigad av lättnad över att Edda inte stått i närheten av den heta tomatsoppan och torkade upp den enligt bästa förmåga, gick upp till receptionen och diskuterade tvättning (deras tvättmaskiner var inte i skick men de ordnade det under kvällen, tack och lov) och sen fick jag nöja mig med ett par ynka smörgåsar och en banan till lunch medan barnen fick lov att dela på det lilla som blivit kvar i kastrullen av soppan.

Den skrala lunchen fick jag kompensera med kvällens fantastiska middag. Och Å som jag åt. Det var förskräckligt gott. Karin och Fredrik bjöd oss på grillade åländska korvar i olika utförande, ålandspannkaka, åländsk ost, åländskt smör, ugnsgrillade nypotatisar och en massa andra åländska delikatesser. Och som jag åt. Ah. Tack! Ett ytterligare stort plus är att våra barn leker tillsammans som om de aldrig gjort annat, och det är roligt eftersom Karin och hennes syskon har lekt med mig och mina syskon ända sedan barnsben. Tredje generationens kompisar, alltså, eftersom också våra föräldrar umgås.

Bara vädret fortsätter i den här stilen kommer det gå bra så där praktiskt sett. Om det blir många regndagar vet jag däremot inte vad jag ska ta mig till med barnen. Det finns liksom inte utrymme att torka kläder här, eller så. 

Nå. En dag i taget.

kiss me, thrill me

NU är vi framme på Åland. Vilka vansinnigt intensiva veckor det har varit, vi har packat som galningar, städat som besatta och igår körde vi superfart när vi rengjorde det sista, åkte på skolavslutning, packade i husvagnen, åkte på studentkalas och därifrån vidare direkt (i feststass och allt) ner till Åbo. Vi hade försökt och misslyckats med att få biljett på morgonbåten idag, men tänkte att vi kan ställa oss i väntekö på plats. Och hör och häpna, det lyckades! Caj gick ombord via den vanliga ingången eftersom han skulle åka oavsett (han börjar jobba i morgon) och jag och tre mycket spända avkommor satt i bilen med husvagnen och väntade på beskedet. Och slutligen blev också vi, till vår stora lättnad, ombordviftade.

Under överresan hängde vi med min kusin Emma och hennes familj, de är också på Åland nu under sommaren, och försökte hålla ögonen öppna, eftersom vi kommit oss i säng först halv två igår och stigit upp klockan sex. Eller ja, barnen härjade i bollhavet. Men vi, vi var hemskt trötta.

När vi kom i land i Mariehamn kändes det som att komma till en ny värld, solen sken och fåglarna kvittrade (antar jag, jag hörde inte eftersom vi körde bil). Jag konstaterade att jag var kissnödig. Vi började med att åka hem till min barndomsvän Lopptorget-Karin och hennes familj för att lämna av lite grejer som vi snällt nog får ha hos dem tills vi bor lite större än på sex kvadrat, vilket borde bli om . Vi fick dessutom kaffe, bullar och kex och lite skönt vardagsliv en stund och det var så trevligt att jag helt glömde bort att besöka toaletten, som planerat. Det glömde alla andra också.

Vi handlade lite mat, åkte ut till Gröna Udden där vi ska bo i vår husvagn tills vår riktiga bostad blir ledig, upptäckte direkt i receptionen att Idun har två klasskompisar här eftersom deras pappa har hand om campingen (gillar skarpt). Sen tänkte vi inviga toaletten här i husvagnen eftersom tre av oss höll på att kissa på oss. Först gick Idun, sedan Lovis, sedan jag. ”Vad det är mycket kiss på golvet”, sa Idun plötsligt och till min fasa upptäckte jag att toaletten läckte. Tre jättekiss på helt fel ställe!

Förskräckelse. Det hade nämligen inte hållit sig på plats utan runnit in under den sprillans nya golvmattan (som våra snälla vänner Emmi och Anders gett oss och Caj skruvade fast så sent som i torsdags). Vi var hungriga och tröttare än nånsin förr men det första vi fick lov att göra var ändå att tömma husvagnen på allt, skruva loss den nya golvmattan och ta ut den för tvätt och torkning, tvätta hela golvet som låg under mattan och samtidigt jonglera tre barn och en middag som skulle tillredas.

Först var jag rätt knäckt, men tanken på ett toalettläckage med samma procedur mitt i natten, som hade varit alternativet om vi inte provat toan i förväg, gör att jag ändå är glad att det gick så här (nåja, glad är väl att ta i, men gladare i alla fall).