För några veckor sedan läste jag ut
Peppes Livet & Barnet. En välskriven och personlig men på sina ställen lätt upprörade bok. Jag har också läst flera inlägg på diverse bloggar samt kolumner i tidningar som berört samma ämne. Trots att jag ogärna är en tyckare, allt är ju ändå så relativt, känner jag att det blivit dags för mig att försvara de mjuka värdena.
Jag upplever att många anser att dagens hemmafruar är lite dumma som inte fattar att använda sin fulla potential utan istället väljer ett osjälvständigt liv som familjeslavar, alternativt ett oförtjänt lyxliv där de är helt beroende av makens välvilja och inkomster.
I vårt fall är hemmavarandet ett sätt att få en drägligare vardag. Det är ett medvetet val och inte ett resultat av att vi idealiserar eller har fastnat i gamla, förlegade könsroller, som många verkar tro. Det som talar emot de traditionella könsrollerna i vårt fall är förstås att Caj också varit hemma en stor del av tiden (och han får många gånger förklara varför han inte, i egenskap av man, har satsat mer på karriären. Också det är ju orättvist.) Att välja att vara hemma och sköta barn och hushåll är tydligen inte rumsrent. Bättre är att någon utomstående, allra helst en välbetald professionell städare, sköter underhållet hemma. Att vara sönderarbetad, sjukt stressad och ha magkatarr är däremot kosher. Och det här tycker jag att är helt knäppt.
Det finns många, många andra sätt att rättfärdiga sin existens och förverkliga sig själv än att jobba häcken av sig. Många andra sätt. Visst måste man jobba för att få in en inkomst, men jag tycker det känns förlegat och ekologiskt ohållbart att prioritera konsumtion i så hög grad att det krävs två heltidsinkomster för att hålla projektet familjen flytande.
Istället för att både Caj och jag har heltidsjobb och rusar omkring utan att hinna träffas, utan tid för barnen och utan att alls hinna vistas i vårt hem så mycket som vi vill, har en av oss alltid (i tur och ordning, i jämställdhetens namn) sett till att vara hemma, antingen hela dagarna eller största delen av dem. Det är lite smålyxigt, javisst. Men också ett sätt att bromsa upp en galet hektisk tillvaro där man förväntas göra allt samtidigt: jobba heltid, göra karriär, bygga hus, resa, tillbringa kvalitetstid med barnen, ha en fin bil och så vidare. Vi orkar inte. För oss har det inte varit ett svårt val, att jobba och shoppa är inte det vi helst gör. Genom att dra ner på levnadsstandarden gällande prylar har vi råd med att inte båda heltidsjobbar. Istället satsar vi mera på tid tillsammans, tid att pyssla i huset (som i mitt fall också innebär att baka cupcakes, något som verkar vara en stötesten för många) och tid att göra annat än jobba, sova och sköta hushåll. Just nu är Caj arbetssökande och jag jobbar deltid, och vi får det hela att gå runt ändå, utan arv eller yttre finansiärer. Det handlar om att prioritera.
Alla prioriterar olika och jag har rätt att välja hemmafrulivet utan att behöva bli betraktad som bakåtsträvande, osjälvständig eller dum. Jag tycker det är stor skillnad på att välja att satsa på att vara hemma med barnen för att man vill och på att bli placerad i hemmafrufacket för att man måste.
Det bekymrar mig lite att allt i slutändan handlar om pengar. Det är pengarna som är makten och pengarna som markerar vem som har övertaget. Det bekymrar mig också att världen har blivit så individualistiskt. Det är strängt förbjudet att vara beroende av andra. Man står sig själv närmst. Alla skall ha helt egen ekonomi så att det inte märks någonstans ifall man blir sviken, lämnad, övergiven.
Varför är det så fult och gammaldags med mjuka värderingar? Inte var det väl för att alla skulle bli som sextiotalets hårda män som man kämpade på barrikaderna på sjuttiotalet, utan snarare för att alla skulle ha friheten att välja själva? Ibland får jag en känsla av att slutresultatet inte blev som man hoppats. Idag idealiseras fortsättningsvis de värden som traditionellt hört till männens värld (karriär och pengar) medan det traditionellt kvinnliga (omhändertagandet) förlöjligas och slutar räknas. Enda skillnaden är att allt fler kvinnor sällat sig till dem som ser ner på dem som de anser vara svagare.
Jag vill slutligen citera en bekant som nyligen skrev en kolumn i samma ämne. "Jag sitter hellre på ålderdomshemmet och är bitter över att jag är fattig än bitter över att jag tillbringade för lite tid med mina barn" ungefär. Så sant, så sant.
