Smygfarfar

Mina senaste besök i huvudstaden har varit korta och extremt effektiva. I dag gick tiden så fort att jag inte trodde mina ögon när jag tittade på klockan. Jag trodde att vi suttit och diskuterat i ungefär en och en halv timme när det hade gått fyra. Och så är det väl när man har trevligt. Sen åt vi lunch, nu är jag redan på väg hem igen.

Orsaken till mitt huvudstadsbesök den här gången var ett möte kring den nya läseboken för ettan, som jag har äran att få vara med och skriva. Läromedel, alltså. Först var jag tveksam till projektet, jag har ju så mycket annat på gång, men jag kunde inte riktigt motstå chansen att jobba med min vän Ida-Lina, som jobbar som läromedelsredaktör, och med min medförfattare Pia af Hällström, som är lärare. Och vet ni: det är så otroligt roligt! Det har visat sig att jag verkligen gillar att skriva läseböcker (också). Vi har redan hittat helt rätt illustratör för jobbet, och har dessutom förmånen att få jobba med en supertrevlig ombrytare, som jag träffade för första gången idag. Samarbetet i arbetsgruppen fungerar jättebra och eftersom vi är bra på lite olika saker är det nästan alltid någon som vet svaret på de frågor som uppstår.

Vi jobbar på i flitig takt och idag bestämde vi titeln på den nya läseboken. Den ska heta Smygfarfar. Världens bästa namn. (I vanlig ordning har jag lyckats klämma in en pensionär i berättelsen.)

Målet (som i nuläget inte verkar vara några problem alls att nå), är att boken ska komma ut lagom till nästa höst, samtidigt som den nya läroplanen för grundskolan tas i bruk. Så om du är lärare: passa på att skaffa den nya läseboken. Jag tror den kommer att bli jätterolig!

Detta är bara en uppräkning i racerfart på vad jag har gjort idag, så spretigt men roligt ser mitt liv ut för det mesta.

Denna dag har innehållit det mesta. Vanligt kontorspyssel med texter och stipendieutredningar (som tar oproportionerligt mycket tid just nu), leverans av femtio påslakan och en arabisk/finsk/svensk parlör till Retro (ett av många ställen i Jakobstad som med volontärkraft gör en jätteinsats för flyktingarna), inmundigande av uppvärmda matrester, samtal till potentiella byggfirmor, puss på en snorig dotter, två friska och en gullig man, en tågtur där jag ömsom tittade på film om prostitution i Iran, ömsom läste en bok och skrev ner idéer till ett par andra, ett besök hos min kusin Emma och nu, pyjamas och urladdade fötter i en säng på hotell Helka i Helsingfors.

Det är inte så konstigt att jag är trött.

Uppdatering på husfronten (i dubbel bemärkelse, I'm so witty)

Förra veckan kom Annemo, som ritar om vårt hus, hem till oss och presenterade de senaste ritningarna. Det blir så bra!

Vi kommer bygga ut huset! Hela TVÅ OCH EN HALV kvadratmeter, haha. Men den lilla utbyggnaden (det blir en ny farstu) löser allt trassel där man kommer in i huset, vi får en ny stor garderob och en smidigare ingång. Och så delar vi upp det största sovrummet på övre våningen i två och sätter till en dörr och gör två fönster. Vi tar ner en vägg på nedre våningen och piffar till köket litegrann. Målar och tapetserar. Det går knappast i en handvändning (för oss, vi är inte så snabba på att renovera, inte ens när vi inte gör jobbet själva misstänker jag), men det kommer bli så fint! Hurra!

Vi fick nya fasadritningar också. Och när jag tittade på dem insåg jag: varje gång jag ser bilder på vårt hus, eller ritningar av fasaderna, känns det på ett särskilt sätt. Så där som det känns när man ser en bild på nån man verkligen gillar. Jag undrar om det kan bero på att jag bodde i ett hus med liknande fasad som vår när jag var mellan 4 och 12 år. Fast det kan lika gärna ha att göra med att det här är det hus vi har bott i längst. (Är det normalt att vara så förtjust i sitt hem som jag är? Säg ja, snälla!) Här kommer tre (riktigt usla) foton av ritningarna.

Övre våningen

Nedre våningen

Fasad åt två håll

Denna helg

På fredag klockan fyra ringde Jonas och meddelade att de kommer till oss på middag och övernattning, och att de startar om 10 minuter. Yes! Vi åt pasta bolognese (en av våra Mera vego-favoriter) och tittade på Cowspiracy när barnen hade somnat. Cowspiracy var en intressant film, trots att den i princip varslade om att vi har förstört vår jord. Så i ett världsperspektiv känns livet hopplöst, fast vi råkar ha turen att ha det bra.

På lördag åkte de vidare runt lunch, men vid det laget hade vi fått en inbjudan att komma med på skogshäng med en annan familj vi gärna umgås med. Så vi fixade matsäck och körde iväg.

Alla som vistades utomhus i går vet vilket ljuvligt väder det var, åh vad vi njöt! Ni som känner mig vet att jag har lite komplex för att jag gillar att vara inne så mycket, så att verkligen njuta från hjärtat av att vara ute i skogen gjorde det hela dubbelt så bra.

Sen blev det söndag, en seg söndag. Kanske berodde dagens extrema slapphet på att helgens första halva var så suverän? På vädret? Eller på en gryende förkylning? Jag såsade runt i pyjamas till halv ett, har mest läst och försökt få barnen att reda upp sina dispyter utan min inblandning. Och Caj och jag har inte kunnat sluta prata om hur eländigt det är i världen. Vi försökte bekämpa vår nedstämdhet genom att gå ut men efter tio minuter började det ösregna. Kanske helt bra med måndag i morgon.

Volontärnätverket

I helgen, när vi försökte reda ut vem som hade vilken beredskap för de asylsökande som anlände, insåg jag två saker:
1. Det finns mycket, mycket mer beredskap inom tredje sektorn än gemene man känner till.
2. Det blir hemskt jobbigt om alla som vill hjälpa till på något sätt själva måste söka reda på informationen om vilken hjälp som behövs.

Min kompis och Campuskollega Emma hade konstaterat samma sak. Vi hade ett kort möte på måndag morgon, bestämde oss för att på eget bevåg försöka organisera något slags mötesforum för alla som vill engagera sig i våra nyanlända asylsökande. Emma ringde sin kompis Johan, som sammankallade ett gäng från tredje sektorn på möte, och på tisdag morgon klockan tio träffades vi i pingskyrkan.

Vi var över trettio personer! Hjälporganisationer, församlingar, frikyrkor, flyktingförläggningar, mathjälpsnätverk och stadens anställda var representerade. Vi förklarade vad vi hade tänkt och gick igenom alla på plats: vilka resurser som fanns och vilka behov som fanns. Angelica på flyktingförläggningen fick berätta hur situationen ser ut och vad som behövs mest.

Viljan att hjälpa är stor. Min beundran för kyrkan och andra kristna samfund växte ännu mer. De gör så himla mycket vi (som inte behöver hjälpen) inte ser. Vi upptäckte att det till exempel ordnas rätt mycket aktiviteter för kvinnor, men nästan inget för män. Och de flesta flyktingar som anländer just nu är män. Så där finns en hel del att göra.

Vissa behov löste vi tillsammans direkt, vissa saker kommer att ta längre tid att fixa. Men nu har vi i alla fall något att utgå från. Och från och med nu finns den här facebookgruppen, där man redan nu kan bli medlem om man vill veta var ens hjälp behövs. Kanske finns det hur mycket som helst att göra, kanske mindre än vi tror eftersom vi är många som delar på det. Det blir spännande att se!

Bränner broar

Även om jag, i egenskap av rätt enspråkig finlandssvensk, länge har känt mig oinsatt i den finska kulturen (helt enkelt för att jag väldigt sällan har mött den i Nykarleby), har jag sällan behövt skämmas över att vara finländare. Det börjar vara på gränsen nu. Det känns som om regeringen bränner bro efter bro till resten av Europa. Snart har vi inga vänner kvar.

Jag undrar om vår regering skulle vara lika ivrig med att åberopa Dublinfördraget ifall det var Ryssland, och inte Syrien, som var i kris. Vad skulle månne hända om det plötsligt vällde in ryska flyktingar från öst i Finland, skulle vi i enlighet med Dublinöverenskommelsen, utan att blinka, handlägga varenda asylansökan här, även om det handlade om två (eller tio) miljoner personer? Eller skulle vi kanske då behöva ödmjuka oss lite och inse att det finns en poäng i att dela på arbetet. Och då kan man också fråga sig: skulle någon faktiskt vilja hjälpa oss vid det laget? Förmodligen inte.

Den gyllene regeln är viktigare nu än nånsin.

Det börjar bli höst

Många kvällar nu har Edda tittat ut genom fönstret, i skymningen, och sagt samma sak. "Dä böja bli höst." Det börjar bli höst. Jag misstänker att hon tror att det är samma sak som att säga att det börjar bli mörkt. Och hon har ju rätt, här i landet är skillnaden inte så stor, egentligen.