Mitt nya intresse

Jag upphör inte förvånas över alla gömda skrymslen i min själ.

Först vill jag klargöra en sak: jag har aldrig varit en stor hundvän. Detta beror främst på att jag blev jagad av en kompis hund när jag var barn, hunden ville bara leka, men leken gick ut på att jaga mig över hela huset och nafsa mig överallt. Jag var skräckslagen då och under många år efteråt. Men det är inte bara det, ofta tycker jag också att hundar är för håriga och slemmiga för att jag ska vilja gosa med dem. Jag skäms lite när jag säger sånt här, jag vet att det finns en risk för att jag förolämpar nån hundägares bästa vän. Det vill jag inte alls. Och det finns jättegulliga hundar som jag gillar. Men så där i allmänhet är jag inte en stor hundvän.
Nåja.

De senaste dagarna har jag emellertid skrattat allra mest åt olika hundrelaterade inlägg i min facebookfeed. Hundar som rutschar. Katter som beter sig som hundar. Hundar som stirrar ut i fjärran och säger något i stil med "What if I never find out who's a good boy?" (ja Minna, det var du som delade den bilden och den fick mig att frusta högt och se mönstret). En hund var utklädd så den såg ut som två hundar som bar ett paket mellan sig (den bilden resulterade i ett gapskratt som fick mig att vika mig dubbel och Cajs ögon att svämma över. Jag vet. Ingen är mer förvånad än jag.)

På riktigt. Vad har hänt? När har hundar blivit det roligaste som finns?

Loopar i mitt huvud

Vår vardagstillvaro går på som vanligt (mekaniskt: hämta och lämna barn, byta blöjor, jobba, skriva, hjälpa med läxor, städa, tvätta, laga mat, plocka i och ur diskmaskin osv.) men på ett mentalt plan tycker jag allt är så konstigt och märkligt. Var vill vi bo? Hur vill vi bo? Hur vill vi att våra vardagar ska se ut? Vad är viktigt? Om vi nån gång flyttar tillbaka till Jakobstad, kommer det att kännas som vanligt eller kommer det att kännas som att rycka upp rötterna igen? Om vi flyttar nån helt annanstans om några år, kommer barnen att få fel i huvu av att hela tiden bli uppslitna ur sitt sammanhang? Om vi köper ett hus på Åland snart, hur ska vi hitta ett sånt vi vill ha? (Det enda vi kommit fram till i nuläget är att vi helst vill bo i ett hus som är minst hundra år gammalt. Och det verkar nästan omöjligt att hitta här.) Hur ska vi kunna skiljas från Staffansnäs om den dagen kommer? Varför går det så otroligt mycket mer pengar åt när man jobbar än när man är hemma utan jobb (skillnaden är verkligen enorm, tycker jag, man hinner inte alls med de billigare lösningarna utan köper sig en enklare vardag, vilket man inte alls skulle behöva om man hade mer tid)? När ska vi hinna titta på film eller bara hänga och göra ingenting? Hur hinner folk träna, lyssna på podcasts, se på teveserier och städa sina hus OCH jobba heltid och varför hinner/orkar vi inte ens packa upp våra lådor och skaffa vettiga förvaringsmöbler? Och så vidare, och så vidare, och så vidare. Sånt här går jag och tänker på om dagarna och kommer inte fram till några svar, och om jag mot förmodan gör det fortsätter jag ändå att ställa mig samma frågor gång på gång för att se om jag får ett mer tillfredsställande svar följande gång. En off-knapp till hjärnan skulle sitta fint. Går kanske att beställa på e-bay?

Dofter

På vägen hem från Sverigeresan åkte vi som sagt båt, och åker man båt i dryga två timmar tar man nästan varje gång en tur genom taxfreen, oavsett om man ska köpa nåt eller inte (jag köpte inget den här gången, inte ens godis, så mycket båt har jag åkt, ja).

Och så snubblade jag över den där parfymen som jag bytte till mig av min roomie Johanna när vi var tjugo år och bodde under takåsarna i Paris. Estee Lauders Pleasures. Jag sprutade en skvätt på min handled, sniffade lite och sögs tillbaka fjorton år i tiden, till min ungdom, till friheten och utlandet och baguetterna och kaffedofterna och alla fantastiska stunder jag delade med Johanna, Sara och Sara.

Och sen blev jag så nostalgisk plötsligt och kände mig så evigt gammal. Nu vet jag vad jag utbildade mig till, vad jag började jobba med, vem jag gifte mig med och hur många barn vi fick. Hittills, påpekar säkert någon. Och visst. Men då visste jag ingenting.

Missförstå mig inte, det är inte resultatet av tiden och valen jag sörjer -jag skulle välja precis likadant om jag levt livet en gång till och tycker verkligen från hjärteroten att jag fick det bästa av allt, men det är den där aningslösa förväntan, det där pirret i hela kroppen när man är så redo för allt, precis allt som världen har att erbjuda en och vadsomhelst kan hända, och inget har hänt, inget som ger en enda vink om vad som komma skall, som jag saknar. Den har ju sin charm den också, nämligen. Ovissheten.

Åh.

(Snälla, berätta också om era doftminnen. Vilka dofter triggar igång minnet hos er? Och hur känns det?)

Efterlysning!

Nån gång i somras fick jag ett samtal av en man som bad mig ringa honom om och när vi börjar vara beredda att sälja vårt hus. Vi har fortfarande inte bestämt oss för om vi ska sälja det eller fortsätta hyra ut det när de nuvarande hyresgästerna drar vidare i slutet av mars nästa år (eller om vi ska flytta tillbaka, det är fortfarande ett alternativ men kommer knappast att ske nästa vår). MEN JAG HITTAR INTE LAPPEN DÄR JAG SKREV NER KONTAKTUPPGIFTERNA NÅGONSTANS och jag tänker mig att de kan vara mycket bra att ha en vacker dag. Så, unge man, om du läser detta, kan du snälla skicka ett mail åt mig med ditt telefonnummer så jag får lägga in dig på listan över intresserade husköpare? Tack! (Andra som vill ha besked om försäljning när det nu än blir av kan också höra av sig, förstås)

engulapelsin(a)gmail.com är adressen.

Rutt tio och elva

När vi köpte husvagnen förra sommaren hade vi en plan: att åka på europaturné ända till sydligaste Holland för att hälsa på våra vänner Mikko och Penny som bodde där då. Vi skulle packa ihop och åka iväg direkt efter skolavslutningen och vara borta i flera veckor, hade vi tänkt. Men så fick Caj jobb och vi åkte visserligen iväg med husvagnen direkt efter skolavslutningen, men till Åland istället för Holland (de låter lite lika, i och för sig), och för två veckor sedan flyttade Mikko och Penny bort därifrån, så den planerade resan blev aldrig av.

Det fina är att Mikko, Penny, Alva och Nicola flyttade till Stockholm, vilket är supernära oss nu efter vår flytt! Så i helgen åkte vi dit på visit. De har hittat ett helt otroligt ställe att bo på, ute på en ö helt utan trafik och breda vägar. Det tar bara en kvart att ta sig in till centrala Stockholm (10 minuter med båt och 5 med tunnelbana, har jag för mig) men det är inte alls som att bo i en storstad. Om jag skulle bo i Stockholm skulle detta vara mitt idealalternativ. Så mysigt, så fint, så fridfullt och så lugnt. Och ändå så tillgängligt. Mycket inspirerande att se att man kan bo så där också i en storstad (om man jobbar superhårt med att hitta en bostad och har jättemycket tur, alltså, vilket M och P gjorde och hade).

Ännu mer än av den härliga nya boplatsen har vi förstås njutit av det fina sällskapet, alla roliga diskussioner, den goda maten och det fina vädret. Barnen har lekt nonstop (jag slutar aldrig förundras över barns förmåga att bli vänner på ett par minuter, vi kom fram på fredag kväll och nästan genast beslöt sig de tre äldsta barnen att sova tillsammans, vilket de gjorde båda nätterna. Trots att de senast träffats då de var bebisar. Gott sov de och roligt hade de.)

Vi börjar också känna oss ganska erfarna som båtresenärer: vi har sammanlagt åkt med färja (både Silja, Viking och Eckerölinjen) elva gånger i sommar. Och här kommer, hör och häpna, inte en utan TVÅ bilder. Det är extremt sällan jag kommer så långt att jag både fotar och lägger upp bilder på bloggen numera.  (Jag tror jag dånar av beundran inför min egen företagsamhet. Nu måste jag nog vila en vecka eller två)

Våra barn på väg till Tranholmen med båten Ballerina

Alla nio några minuter före vi skiljdes åt.

Skatteåterbäring

Caj: Tänk vad underligt att man blir så här glad över att få tillbaka sina egna pengar som staten har lånat av en helt gratis.

Rapport från helgen

Så där, nu har jag och Edda sovit på olika orter för första gången, i två hela (och två halva) nätter. Det gick bra, som önskat. Hon har betett sig ungefär som hon brukar och jag har betett mig ungefär som jag brukar när jag reser ensam, inklusive att jag kände mig allt annat än ensam. Redan på fredag träffade jag en massa människor, både planerat (Jenni och Jenny) och oplanerat (Heidi. Johanna, som jag hängde med på stan i flera timmar. Min gamla bekanta Tove och hennes kompis som råkade sitta på cafét jag kastade mig in i på morgonen när båten kom i hamn). Och sedan började helgens program.

Att börja på Litterärt skapande är helt klart ett av de smartare besluten i mitt liv. Jag gillar kursen så mycket. Jag trivs med gruppen, handledarna, allt är verkligen en hit. Jag lär mig så mycket och det är inspirerande att få ta del av de andras texter och tankar och dilemman. (Jag undrar också vad jag ska ta mig till sen när kursen är slut, i maj. Det kommer kännas så ensamt!). Alla som nån gång har funderat på att söka in: gör det! (Kommer ni inte in direkt: sök igen.) Det är en fantastisk kurs. Ja!! (Det där sista var alltså ett sätt att uppmärksamma att jag faktiskt håller med mig själv på den här punkten.)

Och nu, när september har tagit vid har jag tänkt inleda ett hälsosamt leverne där jag bland annat skall sova mycket, skriva mycket och ta många, långa promenader (jag gillar egentligen inte dylika, men om hösten är det ändå något ganska skönt med att vistas ute i skogen och här finns en massa härliga skogsvägar där jag kan komma fram med vagn och allt.) Jag hoppas jag lyckas med min föresats, just nu känner jag mig i alla fall inspirerad att befinna mig i någon form av psykiskt lugn, och njuta av det.