O deklaration, o deklaration

Jag har redan gjort och skickat in min företagsskattedeklaration. Den vanliga, personliga, brukar ju inte vara så invecklad. Tänkte jag. Tills jag kom på att jag säkert måste redovisa mitt arbetsstipendium på något sätt.

Jag printade ut en blankett som hade nummer 15 från vero.fi, fyllde i den summa jag fått i stipendium 2014, skrev under. Kruxet: jag har ingen aning om ifall jag har gjort rätt. Borde jag specificera något, nånstans? Vad det är för stipendium, vem som har betalat ut det och så vidare? Var i så fall, det finns ingen plats på blankett nummer 15, nämligen. Författareföreningen hade en jättedetaljerad anvisning,  där det påpekades hur viktigt det är att man hänvisar till att man är yrkeskonstnär, men när jag läste på vero.fi såg det ut som om det bara är att fylla i summan under punkten "skattefria stipendier, understöd och pris", och eftersom totalsumman understiger den summa som är gränsen för när man ska börja betala skatt (smidig mening där, författarn), borde det ju gå bra ändå.

Hoppas nån har ett jättebra svar, jättesnabbt. Maria? Mia?

Bibliotekssnark

Äntligen är min ansökan till Taike klar. Statens konstnärsstipendium alltså. Det här är första gången jag har lagt med kopior av olika recensioner mina böcker har fått, jag har liksom inte tänkt på det tidigare. (Ni som söker stipendier, brukar ni alltid sätta med sådana?)

I övrigt har mitt fantastiska skrivflow från februari och början av mars lugnat ner sig. Med andra ord har det varit lika trögt som vanligt att pressa ur mig den planerade mängden. Tur att jag har lärt mig att tvinga mig att skriva också när det inte går lika bra. Men det är långt ifrån lika roligt, jag har bara lust att lägga mig ner och sova hela tiden då det är så här, men det går ju inte, för då blir det ingen bok (ja och så sitter jag ju på bibban, tvivlar på att de övriga biblioteksbesökarna skulle uppskatta en snarkande trebarnsmamma hängande över ett skrivbord). Tur att jag vet var jag är på väg i historien i alla fall.

Drömmar om rymden

Jag har obehag för rymden. Vilket jag kan medge att är lite konstigt, med tanke på att jag i princip bor i rymden. Mitt obehag beror antagligen på att rymden är så ofattbart stor och otillgänglig. Det beror också på att det sätts så mycket resurser på att utforska rymden, resurser som jag tycker man kunde använda till andra saker som biståndshjälp och miljöräddning. (Fast nu var det ju inte världsekonomi det här skulle handla om, utan om rymden, ja.)

Jag har sällan mardrömmar. Men de senaste åren har jag flera gånger drömt om sci-fi-aktiga rymdfärder, inte alls så där som rymdfärder är på riktigt, med stora, vrålande raketer och vita dräkter. Nej, i samtliga drömmar har man tagit sig till andra planeter med något som påminner mycket om vanliga flygplan. Ändå har jag hela tiden känt på mig att det är mycket farligare och att sträckorna är mycket längre, under resorna har jag varit fylld av ett ständigt obehag och en krypande rädsla. Det här är inte normalt. Vad som helst kan hända. Jag borde ha stannat på jorden. Ungefär.

I natt for jag till en annan planet igen. Farkosten gick egentligen till en planet som Jorden hade goda förbindelser med, men av nån anledning hade jag (och några till, minns inte vilka) planerat att hoppa av tidigare. Jag var orolig för hur det skulle gå till, det snöade och jag visste inte ens om jag var tvungen att hoppa av i farten eller om de skulle landa ordentligt. Slutligen visade det sig att de landade så grundligt att det inte var några problem alls att ge sig iväg. Det var bara var att se van ut, klä på sig ytterkläderna (det var väldigt kallt där) och självsäkert traska ut via en bred landgång av metall, som från ett bildäck på en båt, ungefär. Ingen kollade nånting, farkosten flög iväg och vi var framme. För jag var inte den enda som smet i land, vi var tre eller fem personer, har jag för mig.

Vi hade hamnat i en stad. Tillsammans med en annan av flyktingarna slank jag in i en restaurang, eller ett café, det låg på andra våningen i ett gammalt trähus. Jag visste inte riktigt hur jag skulle gå vidare nu då jag äntligen hade lyckats ta mig i land. Innerst inne hade jag kanske trott att det inte skulle gå. Jag tog långsamt av mig jackan, sedan koftan. Jag hade inga pengar, men försökte se ut som om jag hade alla avsikter i världen att köpa en kopp te. Jag skulle bara klä av mig först.

Jag tittade ut genom fönstren som immade av värmen från en kakelugn som dundrade en bit bort. Ganska mycket folk rörde sig på gatan. Efter en stund upptäckte jag uniformerade, uttryckslösa människor patrullera mellan alla vanliga medborgare. Jag visste att de hade fått korn på oss, de illegala flyktingarna.

När de kom in genom dörren till caféet fick de syn på oss direkt. Jag och den andra flyktingen (är nästan helt säker på att det var en bekant från mitt verkliga liv, men jag har ingen aning om vem) blev inklämda i en skrubb av en kvinna som stirrade dött framför sig medan hon försökte få oss att läsa upp ord från ett papper, för att bevisa att vi hade något där att göra. Orden var skrivna med ett annat alfabet och jag hade ingen aning om hur jag skulle klara mig ur den här situationen. Personen bredvid mig kunde tydligen tyda bokstäverna, jag härmade henne men mumlade och sluddrade så det inte skulle höras att jag inte riktigt behärskade språket på planeten. Slutligen frågade vakten vad jag gjorde. Jag svarade ärligt att jag var kulturarbetare, och då var det plötsligt inga problem längre att jag tagit mig in i landet, eller in i den världen. Sen vaknade jag.

(Slutsats: min tilltro till kulturarbetarens makt är tydligen väldigt stark, åtminstone på ett undermedvetet plan. Eller så tänker jag mig bara att det är mycket lättare att vara kulturarbetare på andra planeter.)

Kulturchocken

Dagtid brukar Edda och jag gå till öppna förskolan åtminstone ett par dagar i veckan. Det är roligt. Där finns en massa trevliga människor.

En av dem som jag har umgåtts med mest av alla heter Sara. Hon är ålänning sedan sju år tillbaka, men kommer ursprungligen från Sverige. Idag avslöjade hon en jätteintressant kulturskillnad mellan Sverige och Finland som är helt omöjlig att gissa sig till om man inte har bott i det ena landet och sedan flyttar till det andra.

Nämligen. I Sverige, om någon hälsar på hos hos en för första gången och tar en liten tur i hemmet, skulle man aldrig komma på tanken att inkludera sovrummet i husesynen. På sin höjd kan man lämna sovrumsdörren på glänt och vifta lite förstrött "där är sovrummet", innan man raskt går vidare. Sen lämnar man det ämnet. Det skulle inte komma på fråga att bjuda in gästerna i kammaren för att se sig runt. Det är för privat.

Jag blev alldeles till mig, både av förvåning och iver. Det här hade jag aldrig anat! Hon berättade också att hon själv är betydligt obekvämare med att gå in i andras sovrum än med att andra tar sig in i hennes sovrum, så starkt rotad är känslan av rätt och fel beteende i den här frågan. Jag undrade naturligtvis hur hon upplevde det första gången hon hälsade på hemma hos oss, då jag inte bara drog runt henne i hela huset utan till och med uppehöll mig, henne och våra barn i mitt och Cajs sovrum en lång stund eftersom jag hade en maskin tvätt att hänga upp. "Tja", sa hon. "Först var jag lite obekväm, men när det visade sig att vi hade en mission där kändes det helt okej."

Jag undrar hur många gånger jag har trampat i klaveret. Jag tvekar aldrig inför att stövla in i nåns sovrum under en husvisning. Jag är inte det minsta obekväm med att nån kommer in i vårt sovrum heller, för den delen, Caj och jag valde ju till och med att sova i ett genomgångsrum under flera år. Nemas problemas. Å andra sidan har jag inte gått runt i särskilt många hus i Sverige, så kanske jag inte har gjort bort mig totalt. Och nu slipper jag det, när jag bär på den här värdefulla vetskapen!

En annan sak vi kom att tala om är badrumsskåp. Inte så att jag tycker att man tvångsmässigt ska gå och snoka i någon annans badrumsskåp nej, men om till exempel toapappret är slut och jag inte ser en ny rulle ligga framme skulle jag utan tvekan öppna skåpen och kolla om det finns en ny rulle där. Detta är också ett stort no-no i Sverige. I badrumsskåpet ska man kunna förvara sina allra hemligaste hemligheter.

Jag tycker sådant här är o-er-hört spännande att upptäcka. För en sådan här känsla för vad som passar sig och vad som inte passar sig är jättesvår att uppfatta på avstånd, via teveprogram eller filmer.

Sara lyfte förstås fram att hon ingalunda talar för alla svenskar när hon berättar om den här skillnaden, men en annan av våra kompisar hade iakttagit exakt samma beteende när hon fick besök av en svensk kvinna, som var totalt ointresserad av att gå in i sovrummet under husesynen, och Marc Levengood lär ha noterat samma beteende i någon krönika.

Visste ni om den här skillnaden?

Sockerfri kladdkaka

När jag hör ordet "sockerfri" tänker jag på smaklösa karameller med en massa underliga sötningsmedel. Den här kakan är verkligen inte sån.

Receptet delade min gamla kompis Magdalena (eller Getabocken, som jag av nån anledning kallar henne, minns inte riktigt varför) med sig av här på bloggen för ett par månader sedan. Igår provade jag, den var väldigt lättlagad, men nästa gång jag gör den tänker jag grädda den 15-20 minuter istället för 10 som det står i ursprungsreceptet, den var nästan lite för kladdig för min smak. I övrigt: en total hit! Verkligen supergott! Prova!

Kladdkaka utan socker och mjöl


3 ägg
10 dadlar
2 dl mandelmjöl
1 dl kokosflingor
5 msk kakao
1/2 dl kokosolja
1 msk honung
1 tsk vaniljpulver
1 tsk bakpulver
En nypa salt

Hur gör du?

Sätt ugnen på 175 grader. Mixa dadlar och kokos i en matberedare eller i en Vita-Mix (det gjorde vi – funkar hur bra som helst). Häll i mandelmjöl, kakao, vaniljpulver, bakpulver och salt och mixa lite till, eller blanda för hand. Det funkar inte så bra att hälla det i Vita-Mixen. Smält kokosoljan och häll ner i smeten tillsammans med honung och ägg. Se till att det är en jämn smet.

Smörj en form med kokosolja – jag använde en som var ungefär 20 cm i diameter– och pudra över kokosflingor. Häll smeten i formen och grädda i ugnen i 10 minuter, den är fortfarande rejält kletig när du tar ut den. Ställ formen i kylen minst en timme innan servering.

Servera med vispad ekologisk vispgrädde eller vispad kokosgrädde om du är laktosintolerant eller inte äter mejeriprodukter.

Källa: (studerandehandikapp)
http://www.ledgenomexempel.se/den-basta-kladdkakan-nagonsin-utan-socker-och-mjol/

Receptslaven

När jag studerade fuskade jag som bara vad när jag gjorde mat. Jag ville inte köpa konstiga matvaror som bara skulle användas en gång. En ädel tanke förstås, men å andra sidan resulterade det i att all mat jag gjorde smakade ungefär likadant. Och det var rätt trist.

Därför avgav jag i något skede ett nyårslöfte: att sluta fuska med ingredienser i olika recept. Som så ofta när jag ställer in mig på något går det inte på en gång, men efter ett år eller två, rentav tre, hade jag blivit mycket bättre på att göra god mat enligt recept. Så till den milda grad att jag idag är helt beroende av receptböcker.

Fast jag i andra sammanhang tycker mig vara en ganska påhittig typ tycker jag det är så oerhört skönt med recept där det står exakta anvisningar (det bästa är om till och med salt- och pepparmängden är angiven, så jag inte behöver improvisera alls!). Vissa kokboksförfattare är så pålitliga att jag vet att deras recept levererar (hm, var det inte nån här som hade just det ordet som rys-ord?), det är bara att bläddra fram till något som ser gott ut och kocka loss. Varje vecka när jag planerar maten sitter jag och tittar i våra receptböcker, väljer ut sånt som jag har lust att laga, eller sånt som ser gott ut, eller sånt som jag vet att är gott, och skriver en lista. Parallellt med detta gör jag upp en inköpslista, jag är så fruktansvärt organiserad att min lärare i huslig ekonomi skulle skratta av lycka. Sen handlar nån av oss och sen behöver man inte bekymra sig om matplaneringen på en hel vecka. Det är världens bästa system.

Jag tycker vi äter väldigt god mat här hos oss. Och jag tar absolut inte äran för den godheten, det handlar ju om att jag, eller vi, är bra på att läsa innantill, duktiga på att följa instruktioner, lydiga små slavar.

Tanken har emellertid slagit mig några gånger: kanske jag borde börja träna mig på att komma på egna recept och inte förlita mig så på sånt som andra har hittat på. Kanske jag borde bli bättre på att improvisera?

Fast å andra sidan: varför det? Det finns ju en massa bra recept och det är jätteinspirerande att prova på nya saker som jag vet att jag aldrig skulle komma på själv. Man kan ju faktiskt inte kräva av sig själv att man jämt ska vara påhittig och ivrig och hurtig och på topp.

Använder ni recept? Vilka böcker är era favoriter i så fall? Och om ni inte använder recept: hurudan mat lagar ni riktigt?

Höstkatalogen!

Schildts & Söderströms höstkatalog har kommit! Åh så många spännande böcker att se fram emot. Titta bara!

En värld full av liv

Redan för flera veckor sedan fixade vi biljetter till projektet En värld full av liv, som har spelat för fulla hus på Alandica här i Mariehamn hela helgen. I kväll var det vår tur att gå på show.

Lovis och Idun och jag var mycket taggade. Vi hade förberett oss genom att titta på filmen Lejonkungen, som konserten baserar sig på, och barnen har lyssnat på musiken så mycket att jag har hört Simbas röst i öronen till och med om nätterna. Och det var jättebra att göra sig redo på det här sättet, det är så väldigt mycket roligare att ta del av en föreställning om man vet lite om berättelsen och känner igen musiken. Barnen är i precis rätt ålder för den här typen av underhållning. Jag med, förresten.

Och om om våra förväntningar uppfylldes! Kören var enorm och dansant, scenografin och dräkterna var jättesnygga och musiken var fantastisk! Början var så mäktig att jag satt med gråten i halsen (ja, jag är en känslig typ) och jag hade lust att sjunga med i de flesta låtarna, men jag höll mig. En bonus var koreografierna som gjorde allting mycket mer levande. Det är synd att vi var på den sista åländska föreställningen, annars hade jag verkligen rekommenderat att alla här på ön skaffar sig biljetter direkt.

Men jag har goda nyheter! Hela showen kommer till Jakobstad om en vecka, till Runebergssalen. Det ordnas buss från Vasa om man är hågad men inte orkar köra fram och tillbaka på en kväll (bussen stannar längs vägen så man kan hoppa på i Kvevlax, Vörå, Oravais, Munsala och Nykarleby också). Barnkören är delvis från Karleby (leds av Heidi Storbacka) och solisterna i Österbotten heter Emelie Sund, Sören Lillkung, Jessica Riippa, Otto, Ella och Mikael Svarvar, Astrid Stenberg och Joel Forsbacka. Jag är därför helt säker på att kvaliteten på sången är precis lika strålande som här i Mariehamn.

Nilla, som är ledare för Öppna förskolan där Edda och jag brukar hänga om dagarna, sköter om biljettförsäljningen och bad hälsa att det fortfarande finns biljetter kvar (här finns mer info om var man kan skaffa dem).

(Detta inlägg är delvis ett samarbete med Ålands projektkör, delvis ett samarbete med min stora kärlek för överdådiga föreställningar som får ögonen att tåras.)

Mariehamns litteraturdagar

Åh, en så rolig helg det har varit. Redan i torsdags började Mariehamns litteraturdagar med ett evenemang för åländska författare på restaurang Indigo. Där fick jag medverka eftersom jag numera får räkna mig till den eminenta skaran. Och efter att min insats var avklarad fick jag bara njuta av allt annat program.

Sedan fredag eftermiddag känns det som om jag nästan har bott på bibban. Det gör jag i och för sig annars också på helgerna, men den här gången satt jag inte och skrev för mig själv i ett hörn utan fick prata och umgås med en massa vänner och lyssna på intressanta författarsamtal. Så roligt med evenemang som passar en perfekt. Ah!

I dag fortsätter visserligen programmet, men Edda är krasslig och klängig, det här är andra helgen i rad jag är borta i princip hela tiden, och i kväll ska Idun, Lovis och jag på En värld full av liv, så jag känner att det nog är bäst för oss alla nu att jag håller mig hemma. (Det enda jag verkligen stör mig på att jag missar idag är Marias predikan under den litterära högmässan, i övrigt känner jag nog att jag har fått ut maximalt av litteraturdagarna.)

Ni som missade litteraturdagarna i år: kom nästa år i stället. Ni kommer nog inte att ångra er.

Dagens outfit

Här kommer den! Som ni har längtat!

Dagens outfit består av
- en rosa underklänning som jag var väldigt arg när jag köpte
- en blommig klänning som jag har hittat på rea på Indiska tillsammans med min kära svägerska Saija
- en svart trikåkofta som jag införskaffade i sällskap av en mycket kär vän som heter Jenni.
- på fötterna har jag ett par trasiga yllesockor
- håret är samlat i nacken i en ytterst elegant och Selma Lagerlöfsk knut.

Min bestämda hållning i kombination med mitt klämkäcka leende och mitt konstlade vänstra ben som ser ut att vara på väg att bege sig ut i världen med yster spänst ger åskådaren intrycket av att världen väntar på mig. Det gör den förmodligen. Det är bara det att jag inte har tid att upptäcka den nu, jag har nämligen en säng som väntar på mig. Ah!

Dagens outfit! Ja!

Två chockerande nyheter!

Precis när allt var som enformigast och jag skulle gå och lägga mig för jag vet inte vilken kväll i ordningen (om jag inte skulle älska att sova skulle jag säkert tycka det var trist att man måste göra det varje natt) hände två roliga saker.

1. Caj lyckades mot alla odds hitta tre svetsglas som han någon gång i tiden har fått av sin far. Kan ni förstå? Av alla de saker som vi a) rensade bort b) valde att lämna kvar i Jakobstad hade vi ändå inte gjort oss av med dessa tre svetsglas. Så länge molnen håller sig borta i morgon kommer solförmörkelsen att bli ett sant nöje, man kan inte bli bättre förberedd än så här.

(På riktigt, jag har peppat så evigt för den här solförmörkelsen, faktiskt så pass att jag av misstag spred ett rykte i Överesse skola förra veckan (jag var där på skolbesök) att den inträffade just då, fredagen den 13. Jag blev våldsamt besviken när jag insåg att jag hade fel. Men nu är jag glad igen då svetsglasen är funna och jag får titta på förmörkelsen med barnen. Jag tror jag och Edda ska gå och möta Idun till skolan (hon slutar tolv) för då har Lovis också rast, så kan vi spana tillsammans alla fyra.)

2. Charlotte gav mig tipset att ta en "dagens outfit" för att liva upp bloggen (obs. detta kan inte göras särskilt ofta i mitt fall eftersom jag oftast har samma kläder på mig för jämnan. Tror inte jag vet om någon som har så få plagg som jag, och som dessutom bara använder en fjärdedel av dem så där regelbundet.) Dagens outfit ska få ett alldeles eget inlägg. Så det verkar som om mitt liv i själva verket är väldigt härligt och äventyrligt.

Ett livstecken

Nej, det är inte så att mitt liv är så rafflande att jag inte har tid att tänka på att blogga. Tvärtom. Mitt liv ser så identiskt ut de flesta dagarna att jag helt enkelt inte kommer på en enda intressant sak jag kan dela med mig av.

Jag tänker på samma saker, städar samma golv, tjatar om samma kläder och böcker som strösslas ut överallt, tvättar, viker, smutsar ner och samlar ihop samma gamla paltor som vanligt. Kokar samma maträtter, skriver på samma dator, läser visserligen nya böcker hela tiden, men samma gamla ögon använder jag till det också. Det känns nästan intressantare att vara tyst än att skriva något, då kan ni i alla fall föreställa er att jag håller på med något väldigt spännande (tyvärr spräckte jag den bubblan nu.)

Jag kan i alla fall avslöja att jag och min bästis (Caj alltså) har haft en intressant diskussion om avund. Nån gång ska jag blogga om avund, det är ett mycket intressant ämne. Och en annan diskussion om vad vi har lärt oss av livet (det var jag som initierade den bara för att själv få dela med mig av mina visdomar, höhö. Dessvärre upptäckte jag att min lista var skrämmande kort.)

I kväll har jag gjort min insats under Mariehamns litteraturdagar. Jag höll en tio minuter lång presentation på litteraturföreningens författarkväll om varför jag skriver barnböcker och om vilka böcker jag har skrivit. I efterhand känns det som om jag utelämnade en massa tankar om barnlitteratur, vilket jag givetvis också gjorde (det skulle vara sorgligt om ens tankar kring det man jobbar med kunde presenteras uttömmande på tio minuter). Litteraturdagarna fortsätter i morgon och jag ser fram emot att bara få luta mig tillbaka och lyssna på alla smarta, begåvade författare som ska uppträda. Det är lyxigt att bara kunna cykla hem sen när jag behöver en paus.

Nu ska jag äta lite yoghurt och gå och lägga mig. Over and out.

Gör egen play doh

Varje förmiddag hör det till rutinen att Edda ber mig ta fram vår vaxduk så hon kan måla/rita eller leka med peijou, som hon säger. Play Doh, alltså. Under sportlovet försökte jag mig på att göra Play doh enligt ett recept jag hittade på nätet. Det var en total flopp. Men häromdagen, när jag öppnade en receptbok, flög en lapp ut. En lapp med ett play doh-recept som jag VET att är bra, eftersom jag gjorde det flera gången när stora barnen var små. Så i dag rörde jag ihop en halv sats (på fem minuter, det går på riktigt jättesnabbt) för att ersätta den smuliga, halvtorkade köpis-play doh:n vi hade i skåpet. Nu vill jag dela med mig av receptet så ingen annan får för sig att begå samma misstag som jag gjorde för några veckor sedan. Kör igång!

Play Doh
(den här satsen blir stor, jag halverade den, det blev ändå mycket)

5 dl vetemjöl
2 dl salt
1,5 msk olja
2 tsk citronsyra
5 dl kokande vatten
karamellfärg

Blanda alla torra ingredienser i en skål och alla våta i en annan. Rör därefter ihop innehållet i skålarna med varandra tills du har en sammanhängande massa som släpper från kanten. Låt svalna lite innan du kör ner händerna i degen så du inte bränner dig. Klart!

"Oosa syyyta"

I morse när Caj skulle gå ner från övre våningen stack han in armen och släckte lampan i toan i farten. Han besvarades av en liten röst som ropade "buu" ur mörkret, med ödesdiger, mörk stämma. När han tände lampan igen fick han syn på Edda, som hade bänkat sig mitt på golvet med en bok (En dag med Moa och Marcus) och en kopp vatten. Edda, som skrämde honom, istället för att själv tycka det var läskigt med mörkret.

Jag säger det varje dag nuförtiden: det är så oerhört mycket roligare nu när Edda är över ett och ett halvt. Allt har förändrats till det bättre.

Hon sover. Hon skämtar. Hon kan förklara var hon har ont, att hon vill dricka, att hon inte vill bli lyft, matad, påklädd. Hon kan gräla på sina äldre syskon (Oosa, syyyta, ropar hon och sticker upp ett argt litet pekfinger i luften, trots att Lovis inte har rört en fena och därför inte kan förväntas sluta med något.) Hon pratar plötsligt mycket, och i långa meningar. Vissa ord har hon inte bara lärt sig förstå, hon har dessutom förvrängt dem och lärt oss sin nya variant, så vi ska fatta vad hon menar när hon säger dem.

Här, en kort ordlista:

Didun-Idun

Osa-Lovis

kimma-springa

asa-pyamas

pesa-spela

öcka-mjölk

siin-apelsin

aja-halare

Hon är dessutom extremt artig för tillfället, säger "kan jag få" om hon vill ha något (det här har inte kommit gratis, vi har på riktigt tränat henne typ i ett år, haha) och "ja tack" när man frågar om hon vill ha något.

Jag har sagt det förr, och jag säger det igen: jag är så glad över att vi kommit förbi det som både Caj och jag har tyckt att har varit mest utmanande med föräldraskapet, de första 18 månaderna. Nu blir det bara bättre. (Och det bästa av allt är att vi faktiskt vet hur vi fungerar som föräldrar nu på ett helt annat sätt än vi gjorde första gången. Förstås. Vi vet att vi alla gånger föredrar de utmaningar barn mellan 2 och 9 ger oss, framom långa nätter utan sömn, med ledsna bebisar som helst vill bli burna när vi själva håller på att gå under av trötthet.)

Sjukförsäkringar

I dag på öppna förskolan kom vi att prata om sjukförsäkringar. Vi har privata olycksfallsförsäkringar åt alla i familjen, men inga sjukförsäkringar, eftersom vi har resonerat som så, att vi, om vi blir sjuka, borde få statlig vård. Men ett par av dem jag pratade med menade att det nog vore väldigt väldigt bra att ha en privat sjukförsäkring också.

Jag vet inte. Jag inser förstås fördelarna med en privat försäkring, man får expertråd på en gång ifall det är något som verkar vara fel. Å andra sidan kan jag lugnt säga att vi hittills i livet har fått allt vi har behövt från den kommunala vården, och att vi antagligen skulle ha lagt ut väldigt pengar på ingenting eftersom vi har råkat vara sällsynt friska. Det här är naturligtvis ingen garanti för att vi kommer må tipptopp i framtiden också. Men även om vi blir sjuka har jag inget emot att anlita den kommunala sjukvården, som enligt våra erfarenheter har varit både välfungerande och bra. Ifall fler och fler söker sig till den privata sektorn märks inte det verkliga behovet av vård och man kanske börjar skära ner ännu mer (eller är det bara jag som inbillar mig att det kunde fungera så?).

Om jag skulle skaffa en privat sjukförsäkring åt mig skulle det antagligen bli svindyrt för att jag är så pass gammal vid det här laget, och för att jag har kronisk magkatarr, något som sjukförsäkringen säkert inte skulle täcka då den har funnits redan innan försäkrandet.

Hur resonerar ni i den här frågan? Har ni privat sjukförsäkring? Har ni inte? Har det känts som om det har varit värt pengarna? Är ni missnöjda med den statliga vården, eller varför har ni valt att tilläggsförsäkra?

Sol och vår

Edda sover. Solen skiner, det känns som vår. Jag postade just ett jättetjockt kuvert. På torsdag ska jag flyga till Kronoby, göra en blixtvisit i Esse och sedan är det dags för Litterärt skapande igen (näst sista gången, det känns hemskt att det snart är slut).

När jag kom hem från postpromenaden och hade parkerat vagnen i skuggan gick jag in och gjorde jag programmet för dag 14 på den här utmaningen som jag håller på med. Rekommenderas. Jag tror att youtubeyoga är det enda som kan få mig att sköta om min kropp just nu.

Vi hittade för övrigt världens gulligaste hus som är till uthyrning, men fick inte ens komma på visning (inte än, i alla fall, vår familj är så stor att mäklaren tvivlade på att ägarna ansåg oss vara lämpliga hyresgäster). Äsch! Jag som hade en så stark känsla av att vi kunde ha trivts ypperligt där. Det ligger bara ett halvt kvarter från vår nuvarande bostad (föreställ er hur enkelt det skulle vara att flytta!), har visserligen bara två sovrum, men mycket större totalyta. Nåja, vi lider ingen nöd här heller. Snart är det sommar och vi kan börja bada i poolen här på gården i stället (vi har världens mest skyddade innergård, så det är varmt och skönt där redan.) Snö har vi inte haft på länge. Hur är det på andra ställen i landet?

Vad mera då? Fastan går helt okej, det jag har svårast med är att hålla mig borta från facebook på dagarna (jag tog bort appen från telefonen, vilket gjorde det betydligt enklare. Messenger behöll jag dock, de meddelanden jag får där hör ofta ihop med jobbuppdrag, så dem kan jag inte ignorera ens dagtid), att vara utan godis och bullar går bra (jag har haft paus i fastan vissa söndagar, det får man ju, men märker att det är mycket jobbigare på måndag sen igen).

Här utnyttjar jag skamlöst mitt barn för att framstå som lite intressantare

Eftersom förra inlägget var jättetråkigt på många sätt tänkte jag bjuda på lite instagramklipp på Edda, som plötsligt kan allt möjligt.

Här kan ni se när hon opereras av sina äldre systrar.

Här kan ni se när hon svarar på hur gamla resten av av familjemedlemmarna är.

Här kan ni titta på när hon sjunger Lille katt.

Och till er som redan följer mig på instagram (@engulapelsin, förstås) och följaktligen redan har sett dessa klipp kan jag bara säga: ursäkta. Jag blir verkligen inte roligare än så här, särskilt inte idag.

Den återkommande stressen

Efter att helt ha fått kasta mig in i mitt nya manusprojekt under februari börjar andra saker småningom pocka på igen. Jag har flera författarbesök inbokade (jag kommer träffa fjorton eller femton grupper) inom en månad, dessutom är det dags för Litterärt skapande om en dryg vecka, och veckan därpå börjar Mariehamns litteraturdagar, där jag också ska hålla en kort presentation.

Så gott som varje gång före jag ska uppträda nånstans kommer jag till ett skede där känslan av att jag inte alls vet vad jag sysslar med nästan får mig att kippa efter andan. Och varje gång löser det sig i tid.

Just nu är jag precis i det där stadiet. Vad ska jag berätta? Vad vill de höra? Vad kan jag säga som gör att de faktiskt tycker det är trevligt och givande att ha mig på besök?

Varje gång hittills har jag gjort ett ganska grundligt förberedelsearbete, skrivit upp vad jag ska säga och tänkt att nu, NU kan jag använda ungefär samma anteckningar varje gång. Men det går aldrig. Det händer alltid saker som gör att jag inte kan göra lika som sist (exempelvis har jag skrivit dubbelt så många böcker den här gången som jag hade skrivit förra gången). Så det är bara att titta på de gamla pappren och skriva nya. Bara att sätta igång... (fast inte nu. Nu ska jag sova.)

Amanda, Amanda

I dag tycker jag ni ska gå in på Amandas blogg och läsa det här, till exempel. Hon skriver så bra, och jag håller med om allt. Klok kvinna med sunda och förnuftiga och kärleksfulla värderingar. Jag beundrar henne!

Ett nytt ordspråk

Barnen städade undan lite lego innan de gick och lade sig. Lovis gjorde sig illa på något sätt, men konstaterade direkt efter att ha meddelat detta: "städning går före smärta", och fortsatte ordna tills hon var klar.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga.

Jag kan ju inte lämna er oinformerade om resultatet

Edda sov hela tiden! Allt gick som smort! Vi hann till och med hem före stora barnen kom hem från skolan. Färgen blev fin och endast fem centimeter hår försvann.

Jag pratar alltså om mitt besök hos frissan. Jag kväver hela tiden en impuls att ursäkta mig för att jag pratar om mitt hår, som om det nu vore något att intressera sig för. Å andra sidan vet jag precis hur ivrig jag blir varje gång Amanda skriver om sitt hår, så vad vet jag, kanske ni är som jag?

Något bildbevis orkar jag däremot inte bjuda på. Ni får ta mig på orden när jag säger att det blev bra.

Den stora hårdagen

Jag har gjort något som har potential att bli en stor flopp: jag har bokat frissatid i morgon mellan 12.30 och 14.30. Jag ska både klippa och färga håret. Det som gör att detta eventuellt är ett dumt tilltag är att jag är ensam med Edda. Jag har emellertid planerat att hon ska sova då (utanför frissans skyltfönster), det brukar hon göra precis den här tiden (hemma, dock). Hoppas alltså på en extremt vanlig dag, så där beträffande Eddas dagssömn. I övrigt hoppas jag förstås på att det ska bli spektakulärt.

Sist jag var till samma frissa såg jag ut så här efteråt:

bild från Saxofönens facebookfeed

Frissan testade en ny locktång på mig som jag flera gånger efteråt har varit frestad att investera i, men jag har låtit bli, dels för att den är så dyr, dels för att jag har på känn att den inte skulle sälla sig till den här listan. ("Mamma, varför har du ALLTID knåka", brukar mina äldre barn fråga, ofta.)

Det här är länge sedan. Nästan ett halvt år. Och så här ser mitt hår ut nu. Långt (det är över ett år sedan jag klippte det, senast färgade jag det bara) och jätteslitet i topparna. Många olika nyanser på grund av utväxt och nästan ingen färg kvar i resten av håret heller. Det kan inte bli så mycket sämre.

Jag har tänkt klippa bort allt som är nött och färga det riktigt rött. I övrigt fortsätter jag väl som förr, bara att knåkan är lite rödare.