Jag försöker skriva en redaktörsruta om brödveckan. Den urartar hela tiden i bittra uttalanden om hur män (främst i Sverige) hyllas för sina framgångar i surdegsbakandets ädla konst, medan de kvinnor som av ekonomiska skäl har bakat bröd i decennier aldrig fått nån credd för sin insats.
Kanske det här inte är sant. Kanske det faktiskt är så jämställt i vårt västra grannland att männen förtjänar sitt brödberöm. Nej jag tycker naturligtvis inte att den moderna mannen skall behöva ta skit för att hans föregångare inte haft tid att delta i matlagningen. Men det är ändå märkligt att många plötsligt har hur mycket tid som helst att stå i köket (det tar ju flera dagar att baka ett bröd. ETT!) när det i långa långa tider inte funnits den minsta vilja att delta i hushållsarbetet.
Nå, nu måste jag skärpa mig, det var inte alls det här som redaktörsrutan skulle handla om, och det blir inte bra alls, bara småsint och bittert.
Jag tycker för övrigt att bitterhet är den fulaste känslan som finns. Ändå är det så lätt att hänge sig åt den, om humöret är det rätta.
Usch ja, bitter vill man inte vara. Idag klarar jag mig, för jag har fått paket av dig! Hela härligheten figurerar i min blogg. Tacktacktack!
SvaraRaderaMycket tänkvärt! Jag är/har varit mer åt det gamla kvinliga hållet-baka mycket och rationellt för att ha bröd att äta til vardags. Alltså har jag också varit lite skeptisk till sådant som tar flera dagar att göra...Genusperspektivet har jag dock aldrig reflekterat över i brödsammanhang.
SvaraRadera