30. En grej jag är himla bra på

(Ja det är INTE att gå och lägga mig i tid, det är då säkert. Se nu. Här sitter jag igen.)

Okej. Jag är himla bra på att komma på idéer. Inte alltid superba idéer, men många. MÅNGA. Hur många som helst. De tar aldrig slut. Jag är helt hämningslös. Min hjärna sprutar ut idéer dygnet runt, saker jag vill göra, tillverka, skriva, åtgärda, uppleva, säga, sjunga, se och så vidare. Jag tänker för det mesta på olika idéer jag har. Jag försöker också vara ganska okritisk till alla mina idéer i själva brainstormingstadiet, för genom att tänka seriöst på de mest galna påhitten kan man verkligen komma på häftiga grejer, har jag märkt under livets lopp.

Sån här har jag varit sedan jag var barn, har jag för mig. Det är väldigt praktiskt med tanke på att jag är författare och formgivare. Idéerna är nämligen grunden till allt mitt arbete. Jag har valt helt rätt bransch.

29. Hepp! Dagens middagstips

Det skulle nog vara det här receptet som var det första jag testade ur min nya kokbok Bonniers Vegetariska kokbok.

Det tar jättelänge att göra (om man som jag tänker "äh, vi har ju pastamaskin, färska lasagneplattor är ju bara att svänga ihop... sen tar det ändå jättemycket längre än man tänkt sig) men är mycket läckert och absolut värt besväret. Och tar man färska lasagneplattor från ett paket blir det säkert (nästan) lika gott och går mycket fortare. Alla i familjen gillade detta.

Men här alltså (i sedvanlig lättja orkar jag inte skriva av utan fotar istället. Det är jag (eller du, Penny?) som har skrivit in en kommentar, jag gör det alltid för att minnas vilka recept jag skall återkomma till):

Ps. Eva, jag ber om att få återkomma, eventuellt med en hel serie frukostrecept! Eller åtminstone ett inlägg. Jag går som sagt igång på frukostar. Kanske jag skulle utmana mig själv och komma på tio olika? Eller sju? Vi får se. Stay tuned! (Och säg gärna till om du har nån afrikansk ingrediens du vill ha med så kan jag försöka peta in den, förutsatt att jag känner till den).

Ett eget hus!

Idag har två saker hänt. Jag har skickat in mitt tredje manus (igen, i och för sig, och det är ju redan antaget, men i alla fall är den här redigeringsgenomgången äntligen slutförd.) Och: Jag har köpt ett eget litet hus! 

Eftersom jag jobbat hemma de senaste åren (utom när jag jobbade på After Eight, förstås) och eftersom familjen blivit större medan huset inte blivit det och eftersom det börjar bli rätt besvärligt och påfrestande att sitta och jobba i ett genomgångsrum och eftersom det känns ganska fräckt att jag med mitt tryckbord, mina tyghögar och mina pyssellager lägger beslag på något som kunde bli ett sovrum och eftersom min karriär av allt att döma fortsätter att vara spretig och utan arbetsgivare och det därför är mycket sannolikt att jag kommer att fortsätta jobba hemma...

... har jag köpt en gammal sädesbod som vi skall plocka upp, isolera och inreda till ett alldeles eget arbetshus åt mig. Vilka "vi" är det som skall bygga, undrar du kanske. Det undrar jag också. Det här kommer att bli ett mycket intressant projekt. Det är ju inte som om vi i likhet med gemene österbottning är vana att smälla upp hus/uthus/garage när vi behöver dem. Vi (och här vet jag exakt vilka "vi" jag menar) känner oss ganska tafatta inför den här typen av processer. Några gånger i veckan brukar vi upprepa orden "ja, det är ju alltid enklast att inte göra nånting" åt varandra, av olika orsaker konstaterade vi just. **

Men nu har jag slagit till istället för att vela mig fram till ett ingenting. Jag är lite rädd, lite nervös, lite matt och mycket uppspelt. Själva processen tills allt är klart är inget jag ser fram emot, men målet, alltså en ljus, luftig och fräsch och EGEN ateljé, är så lockande att jag är beredd att ge mig in i äventyret ändå. Hur vi skall komma dit återstår att se. Jag kommer förmodligen att rapportera om alla motgångar och framsteg.

Men ja. Är den inte söt? Kommer jag inte att trivas bra här? (Föreställ er att ni innanför dörren möts av luft, ljus, vita väggar, fräschör, ordning, reda, inspiration, ljusinsläpp genom stora spröjsade fönster osv. Det gör jag! Och jag känner på mig att jag och Pinterest kommer att uppleva ett uppsving i vårt förhållande i och med det här.)

** För Cajs del handlar uttrycket om att påminna sig om att en del besvärliga företag är värda ansträngningen när man kommer i mål, annars kan man lika gärna sätta sig ner på en stol och stirra resten av livet. För min del är det en påminnelse om att det faktiskt är väldigt skönt att göra ingenting eftersom jag nästan alltid tycker jag borde göra nånting. Att vi ser olika på uttrycket är en fem minuter gammal upptäckt, det var väldigt lustigt. För jag har alltid trott att vi har menat exakt samma sak.

Hjälp!

Fort, innan kl 12: vilken färg ska grinden till trappan ha? Vi håller på att göra en grind till övre våningen, just nu är den röd men det ser fel ut och inte alls så snyggt som jag hade tänkt mig (det är mest nyansen som är ful). Väggarna är vita på sidorna och väggen rakt fram är grå, trappan är också grå och en dörr till höger är grå. Vitt och grått är utgångsläget, alltså. Jag tänker mig gult (fast då läste jag på Lisa Bjärbos blogg att det krävs hundra varv när man målar gult och jag har dåligt tålamod) eller kanske grått (men jag gillar ju FÄRG så enbart grått och vitt krockar med min uppfattning om mig själv) eller svart (där igen, lite väl dystert) eller en ljus, behaglig och vårig grön, kanske? Kom med tips och motivera gärna, jag köper ju vadsomhelst bara ni lyckas sälja in det tillräckligt snyggt.

Tanten betraktar världen eller Jantelagens nya form

Jag har funderat på ungdomars sätt att hantera komplimanger numera. När jag går in på någon yngre bekants facebookkonto och ser att hon har fått en komplimang för sitt utseende (ja, det här har jag observerat uteslutande hos flickor eller unga kvinnor) står det ofta så här.

bekants kompis A: Å, fiina du
ung bekant: Du e fiin
bekants kompis B: Vackra A
ung bekant: Du e!
bekants kompis C: Snyggo!
ung bekant: Du e snygg C!

Kan man inte bara säga tack? Måste man skjuta ifrån sig komplimangen genom en reflexmässig komplimang tillbaka? Det är visserligen fint att sprida god stämning, men det känns inte särskilt äkta när varenda komplimang bollas tillbaka med en identisk utsaga.

Det här är en ny variant av jantelagen, vill jag påstå. Man kan liksom inte bara säga "tack, nu blev jag glad" utan måste genast styra bort fokus från sig själv, fast man förstås uppskattar komplimangen. Men det känns så ytligt. Det blir till slut så att man kan ge komplimanger åt ungdomar bara för att få en själv (fast å andra sidan tvivlar jag på att jag skulle få tillbaka ett "ååå du e fiiin" om jag skrev en komplimang under en ung bekants fb-profilbild. Jag är ju för gammal för den jargongen. Och efter detta inlägg har jag minsann slagit sista spiken i den kistan, för alltid. Haha).

27. Om jag blev tvingad (under pistolhot) att spela i ett band…

Nå, inte behövs det pistoler här inte. Jag har varit med i flera (varje band hade noll eller ett eller högst två uppträdanden var) och sjungit, men jag tror inte att jag har spelat i ett band nånsin.

Jag är lite för osäker för att spela i ett band på riktigt nu i denna mogna ålder då allt ska göras så proffsigt, men om jag spelade något skulle det förmodligen vara gitarr, för det kan jag tillräckligt bra för att kompa (mig själv i alla fall).

Jag kan inte alla sådana där sånger som man "ska" kunna, vilket gör att jag sällan kan spela tillsammans med nån annan. Jag kan bara skumma sånger jag har hittat på själv eller gamla, sorgsna sånger av t.ex. Suzanne Vega. På det sättet skulle det ju passa rätt bra att jag spelade i ett band. Då kunde vi öva först.

(Kuriosa: på sexan spelade jag tvärflöjt i en termin. Det tog kanske tio år av vårt förhållande innan Caj råkade få reda på det av en slump. Jag var jätteglad över att kunna överraska honom med något. Det händer inte särskilt ofta numera. Vi tänker väldigt lika numera och associerar identiskt flera gånger om dagen. Idag försökte jag ta våra delade hjärnor till nya höjder genom att telepatiskt försöka få honom köpa Mars åt mig i butiken. Tyvärr har vi en del att jobba på där. Han kom hem med chips.)

O-eoner av tid

Jag kom på det av en slump när jag såg att det var den 27e. Hmm, tänkte jag, är det nån som fyller idag? Sen slog det mig:

Idag har Caj och jag varit förlovade i nio år. Nio! Det är länge. Men inte för länge, som tur är.

Vårt liv just nu går ut på att laga mat, väcka barn, diska, tvätta kläder, städa, sköta bebis och ordna andra hushållsrelaterade evenemang (typ bastukväll, det händer kanske fyra gånger i året). Vi funderade på vad vi kunde göra för att förhöja vår livsglädje lite grann.

"Kanske jag skulle börja springa maraton?" sa Caj, och fortsatte efter en sekunds överläggning. "Det är bara det att det är helt meningslöst. Och inte är det roligt heller."

Haha.

Jag tror nog vi får välja något annat. (Något annat att göra där mellan halv åtta när barnen somnar, och nio, då VI egentligen borde gå och lägga oss för att orka stiga upp fem med Edda. Den där en och en halva timmen är så full av möjligheter. Vi kunde kanske börja med en ny extremsport? Läsa ett eller två språk? Varför inte starta ett till företag? Det är ju eoner av tid. Eoner, säger jag.)