Det är ju därför!

Åh! Jag har sånt flyt just nu att det inte är sant. Jag har tagit upp ett manus jag påbörjade i somras och kan nästan inte sluta, det är så spännande. Det är första gången på länge som jag verkligen känner en sprudlade och sprittande iver inför det jag skriver. Mycket oftare är det trögt och tungt, och fast jag ibland kan se att det jag har skrivit har sina kvaliteter har vägen dit inte alltid varit enkel.

Men nu. Det är så otroligt roligt att skriva. Bara i dag har jag bearbetat hela texten från början och skrivit tre nya kapitel. (Det är jättemycket för att vara jag) Och jag ska inte sluta ännu (bibban stänger om trekvart, så jag hinner kanske bli klar med ännu ett kapitel innan jag går hem).

Nu minns jag. Det är ju på grund av den här känslan jag älskar att skriva.

Struntmän

En gång när jag var barn och tittade på teve råkade jag se ett program om folk som gjorde farliga saker på film. Programmet var på engelska, men var textat. På den tiden läste jag också snabbt och ibland slarvigt. Genom hela programmet trodde jag att personerna hette STRUNTmän, och att de tog sådana jobb som ingen annan ville ha eftersom det var en gemensam, samhällelig överenskommelse att struntmännen var rätt värdelösa.

Jag minns inte i vilket skede jag insåg att jag hade läst fel, men det tog väldigt många år innan jag kunde tycka att stuntmän faktiskt utförde ett riktigt och respektabelt jobb.

First impressions last.

(Det sistnämnda, slår det mig nu, är ju slutet på en Axe-slogan "because first impressions last",  som det också tog länge för mig att förstå mig på. Jag översatte nämligen ordet "last" till "sist" och begrep inte alls vad de försökte få fram. Att de första intrycken... hamnade sist? Det här har dock också klarnat med åren. Det är intressant att bli äldre. Världen öppnar sig.)

Äntligen

Äntligen är Caj hemma igen! Det är första gången på år som vi varit ifrån varandra så här mycket. (Jag: natten till fredag-natten till måndag, Caj: på jobb från tidig morgon på måndag, hemma i en timme, sedan arbetsresa till Hesa må eftermiddag-to morgon, därefter direkt på jobb och hemma igen först idag på eftermiddagen.)

I alla fall är det ju ett mycket gott tecken hur mycket vi (eller jag, egentligen ska jag ju inte lägga ord i hans mun här på bloggen, men han verkar nog glad han också. Tycker jag) längtar efter att få vara tillsammans. Det är ett bevis på att man har gift sig med rätt typ. Inte för att jag har tvivlat på det, i och för sig.

Från att i en vecka har varit en vuxen för lite har vi plötsligt ett barn mer än vi brukar ha. Min brorsdotter Tova kom hitresande med sin morfar (som är på arbetsresa) för att hänga med kusinerna i ett och ett halvt dygn. Jätteroligt. Hon är hemskt modig, tycker jag, som kommer resande till Åland utan sin familj för att bo med oss.

Det har varit full fart hela dagen. Hon har varit med mig och Edda till öppna förskolan, när Lovis och Idun kom hem från skolan har de lekt prinsessor och byggt raketer av gamla mjölkpaket, överblivna påskrisfjädrar och gammalt paketpapper. De har tittat på film och ätit popcorn, hört på sagor och druckit smoothies. Nu sover de gott, Tova och Idun på en tjock och bred luftmadrass och Lovis (som helst vill ligga som ett stort x i sängen) i en sin egen, utdragna säng i ett annat hörn av rummet. Och Edda med oss. Som vanligt.

All is well.

Halsbrännan

Jag har ont i nacken (bär tydligen Edda med mitt hals- och nackparti) och hittade en tub med mystiskt elixir i medicinskåpet. Nåt slags liniment. Nu känns det som om jag har en halsduk av brännässlor. Kanske bäst att somna jättefort. Godnatt!

Blöjor

När vi hörde till Ekorosks område kändes det helt okej att använda engångsblöjor. De sorterades nämligen i den svarta påsen, vilket innebar att de förvandlades till biogas. Vi testade lite tygblöjor på Lovis och Idun, men de var inte särskilt bra, trots att vi köpt sådana som hörde till de bästa som fanns då. Vi körde med skalblöjor och inlägg. På Idun, när hon var riktigt liten, använde vi vanliga bomullstrasor i yllebyxor, det funkade bäst. Men bara medan hon var riktigt liten. Och vi fick liksom aldrig in snitsen.

Eftersom en i min närmsta krest i någon livscykelanalys dessutom hört att beredningen av bomull är väldigt miljöskadlig var vi inte ens helt säkra på att tygblöjor var ett bättre alternativ, nu då vi ändå inte skapade ett berg av oåtervinningsbara sopor.

Här på Åland hör vi till ett husbolag som sorterar allt som deponi. Också blöjor. Och nu känns det riktigt hemskt varje gång jag tänker på vilket sopberg vi producerar i och med att Edda använder engångsblöjor.

Jag vet hemskt lite om tygblöjor och med tanke på hur mycket annat jag inte heller hinner med nu känns det nästan oöverkomligt att dels hitta en lämplig uppsättning tygblöjor i rätt storlek, dels sätta mig in i användningen av dem.

Kom med goda råd. Snälla.

Sov i nattens gräshoppssång/ ljuvt i farmors skokartong/ Liksom solen krupit hop/ i sin mjuka mullvadsgrop/ somnar du

Min syster och min svåger gav mig Stella Parlands och Linda Bondestams bok Katastrofer och strofer om slummer och stoj till julklapp när den just hade kommit ut. I drygt tio år har jag haft boken i min ägo. Jag tycker om den, mycket, både texterna och illustrationerna. Det är något underbart lekfullt och frisläppt och snudd på galet i både texterna och bilderna.

Dikter om öden och döden, som Stella skrev tillsammans med sin kusin Annika Sandelin några år tidigare, hade jag den stora ynnesten att få se live i Åbo medan jag studerade. Den är fortfarande min främsta poesiupplevelse, jag tror jag aldrig har varit så känslomässigt engagerad i poesi som den gången. Jag skrattade tills jag fick kramp samtidigt som jag nästan dog av beundran över deras briljans. Åh. Och nu när jag kollade upp om boken alls finns att fås längre såg och kom jag ihåg det här, som står på Sets hemsida: "I stället för en förteckning på utgivna böcker – detta var nämligen bådas debut – meddelar författarna sina kommande verk. Sålunda får vi veta att Stella Parland år 2008 planerar att ge ut ”En bils död” och följande år ”Lyrik och andra paranojor”, medan Annika Sandelin planerar storverket ”Traktorparaden (band I – XIII)” åren 2010-2030 och sina memoarer ”Okunskap och fördärv” år 2063."

Det känns nästan fräckt att jag som inte ens kände Stella Parland personligen ändå är så bedrövad av hennes död. Mitt facebook-flöde har brusat av hennes dikter idag. Men jag beundrar hennes alster kolossalt. Och att hon aldrig kommer kunna skriva igen får mig på riktigt att gråta.

Hummelvisa

Lilla, lilla älsklingshumla
natten kom
den natten kom
mossan blomma och granbarren mumla
fönstret ditt stod på glänt
natten kom
den natten som
alla vindar för dig hade vänt

Vart tusende år kanske det sker
att galaxernas sång når ända hit ner
och får dig att minnas att allt kunde vara
så mycket större och vackrare bara
du vågade flyga dit upp där du tror
att bara de stora och mäktiga bor

Tvåskiftes-

De nätter jag transporteras från och till Åland sover jag i två pass. Lite som en bebis (inte ens av våra då alltså, utan en som sover som man hoppas). Intressant. Jag ska just inleda nattens andra pass, det första bestod av två timmar. Inte illa, inte illa alls.

Jag är alltså hemma igen. Kom just. Det har varit ett alldeles ypperligt och mycket inspirerande veckoslut, än en gång. Jag hade ynnesten att sova hos Ylva och Adrian, fick hänga och skriva och prata med mina littskapskolleger, träffa min goda och eviga vän Jenni, ha textsamtal med Mikaela, fick bevis på att Liisa inte bara är en fiktiv internetfigur utan faktiskt existerar på riktigt och är precis så trevlig som jag har föreställt mig, jag fick prata bokutgivning och annat viktigt med Martina, jag fick äta sushi och gå på bio i mitt eget uppskattade sällskap. Den här helgen har haft typ allt. Och precis som Ellen skriver överväger också jag att på något sätt smuggla in mig också nästa gång Litterärt skapande går av stapeln. Hennes plan var plastikoperation och namnbyte, jag har inte riktigt planerat hur jag ska gå tillväga. Funderar på nån form av naturtrogen ansiktsmask (det verkar billigare och mindre smärtsamt). Pseudonym är förstås en bra idé, också.

Jag känner mig mycket vederkvickt (men har på känn att jag också är trött, nu ska jag sluta blogga och börja sova istället).

Caj tar över flängandet i morgon, han ska på arbetsresa till huvudstaden och det är min tur att vara ensamstående i några dagar. Bara att dra efter andan och dyka in i den nya veckan, med andra ord. Jag hoppas lite på att jag har blivit en snällare och mer tålmodig mor efter en helg på avstånd, men befarar att min inre frid kanske dämpas något när väckarklockan ringer om fem timmar. Vi får se. Jag håller er uppdaterade, för jag förstår att ni är väldigt intresserade av mina potentiella humörsvängningar. Vem skulle inte vara det? Jag bara undrar.