Ända sedan jag har varit liten har jag gärna skrivit. Jag tycker om att fantisera och att berätta i skrift. En av mina första uppsatser på första klass hette Claonen Ebba och var åtta sidor lång. Jag älskade friskrivning i skolan. Det beror kanske på följande: när jag pratar är jag oredig och förklarar ofta saker för ingående, gör dem onödigt invecklade, men när jag skriver (i synnerhet på dator) får jag ofta sagt det jag behöver på ett mycket tydligare sätt.
Men våndan innan jag skall börja skriva är alltid likadan. Den har kanske till och med blivit värre med åren. Jag vet inte varför. Nu jobbar jag dessutom på tidning och spottar ur mig flera texter i veckan, så vid det här laget borde jag veta att det lyckas, varje gång. För det mesta är jag ganska snabb men lider jag av skrivkramp -det tar sig i så fall uttryck i att jag inte är nöjd med något jag skriver- blir det också en text till sist, alltid.
Roligast men svårast tycker jag det är om jag får hitta på allting och skriva precis som jag vill (som i Patrik och Pensionärsmakten) enklast är det att skriva artiklar, för där handlar det mest om att återge någon annans berättelse, samt om teknik: att reda upp i råddiga anteckningar och göra det viktigaste tillgängligt för läsaren. Det är också roligt, men på ett annat sätt.
Det bästa med att skriva tycker jag kanske ändå är att ingen har utbildat mig i konsten. Nej det finns inom mig. Självklart har jag fått hjälp genom åren i form av feedback på texter, under skoltiden slank nog en hel del livsnödvändiga skrivtips också in, men ändå.
Att skriva känns som något som är mitt. Just mitt sätt att skriva är mitt.
jag älskade också friskrivning! (och gör det väl egentligen ännu; därför dyker det upp så många listor på min blogg!)
SvaraRaderanär jag skriver (skönlitterärt) är det som ett flöde som lever sitt get liv. det är fantastiskt och spännande. ju mindre jag tänker, desto bättre blir det.
sen att skriva journalistiskt, tja, det är en annan sak. och där drabbas jag minsann av skrivkramp också. och akut uttråkningssyndrom. det känns mera som att göra en läxa.
Har du kvar dina häften? Jag har kvar några, det är jätteroligt att läsa nu i efterhand.
SvaraRaderaJag ser verkligen fram emot att läsa din bok!
Och jo, trots att det finns ett givet system för att skriva artiklar och materialet redan är insamlat när man skall skriva känns det ibland som en läxa. Men en ganska rolig en, sen när man kommer igång.
Åh det skulla kunna vara jag själv som skrivit detta inlägg. Exakt så där känner jag också.
SvaraRaderaUnderbart att läsa om andras skrivande och både känna igen sig och se skillnaden.
SvaraRaderaJag har också tyckt om att skriva sedan jag var barn, men det var först i vuxen ålder jag så småningom började ta till mig att jag var en skrivande människa. Nu har jag kommit till det där stadiet där jag försöker sporra mig själv att skriva så mycket som möjligt, i alla möjliga formner, bara för att hålla skrivandet i trim och utveckla det.
Minns första sommaren när jag jobbade som journalist på heltid och lärde mig av med skräcken för det tomma dokumentet. Eller: jag lärde mig hur jag ska hantera den - genom att skriva. Man kan alltid intala sig att det man skriver kan skrivas om senare - men i mitt fall vet jag egentligen att jag skriver ganska färdig text från början. Det är bara den där tröskeln att sätta igång som kan få mig att våndas, och det gäller nog egentligen alla typer av texter, oavsett om det är nyhetsartiklar, recensioner, personporträtt, skönlitterära texter, kolumner eller mer genomtänkta och planerade blogginlägg.
(Där tror jag annars att bloggandet gör det lättare - ju mer man vänjer sig vid att sätta igång omedelbart, desto bättre, och bloggar inbjuder ju verkligen till det.)