Ett julrim i augusti

Eftersom min dator håller på att ge upp har jag påbörjat genomgången av, ja, allt som finns här på den. Just nu går jag igenom diverse textdokument och hittade bland annat det här desperata julrimmet som är några år gammalt. Det var ett paket till min mamma med en blandning av allt möjligt, bland annat en väska. Resten minns jag inte, så kryptiskt var rimmet. Eftersom jag tyckte det var både lite dåligt och lite roligt tänkte jag bjuda på det som fredagsskoj här på bloggen.

min hjärna, min hjärna

så envist den spjärna

som segt gammalt lim

emot detta rim

Men våldsam är plikten,

så här kommer dikten:

Min mor, du är värd

en gala med flärd

en mäktig parad

en bildkavalkad

en dikt om din storhet

en rock av kashmirget

en dotter så lärd (Maria)

en annan så tärd (jag)

en son som är böjd (Jonas, när han cyklar)

en som gör slöjd (Jakob)

sju barnbarn så vilda

tre svärbarn så milda

en make så kär

som förser oss med bär

O ja, du är värd

en luftballongsfärd                     

till land pittoreska

med picknick i väska

och goda desserter

(som ej förstör dina artärer)

du är värd mjuka tassar

och flockar med nassar

du är värd allt jag vet

Ja. Det var väl det.

Öppna paketen

snabbt som kometen

och må diktens desperation

slås ner av nån hemlig legion

i ett land långt härifron

Bristande enheter i min närmiljö

Det började med bankkortet.

Sedan har det fortsatt med min dator som inte kan bete sig, det verkar som om något med grafiken håller på att dö. Det är alltså som om bilden fryser i ett konstigt mellanskede och består av lite vadsomhelst, det räcker med att trycka på en knapp eller två så försvinner det, men inte vet jag hur länge den kommer fungera.

I dag slutade min telefon fungera. När den hade laddat ur gick den inte att ladda igen. Efter många ihärdiga försök med tre olika laddare är den nu (tillfälligt) fulladdad. Den har inte blivit säkerhetskopierad på över ett år eftersom mitt iCloud är fullt och jag inte kommer åt att rensa där eftersom jag antagligen har glömt mitt lösenord eller vad det nu var.

När jag startade hemåt från jobbet fattade jag först inte varför inte nyckeln ens gick in i låset. Sen insåg jag att jag levde i det förgångna: cykeln jag försökte låsa upp var inte min, den råkade bara stå där jag hade parkerat igår.

Och när jag kom hem satt Caj och plockade Pallo Ängelmannil, som han hade slaktat nån timme tidigare. En förbipasserande hund hade slitit sig från sin ägare, rusat in på vår gård, bitit Pallo överallt och ryckt av honom alla stjärtfjädrar, Pallo var så pass skadad efteråt att ett tillfrisknande antagligen hade varit väldigt utdraget och smärtsamt. Eftersom Pallo har visat lömska tendenser och attackerat Edda, var det inte ett hemskt svårt beslut. Men ett sorgligt.

Bra saker, så jag inte ska verka så nedslagen (det är jag inte egentligen, faktiskt):
1) Vi var på kurs i kväll för att bli vänfamilj åt syriska flyktingar som anländer till trakten i september.
2) Jag skickade in en stipendieredovisning som är över ett år försenad (förlåt Svensk-Österbottniska samfundet, I owe you!)
3) Jag ordnade upp alla mina papper (mest för att skjuta upp min stora manusomarbetning, men det är ju bra att jag var effektiv medan jag undvek den)

Bygga ut, bygga in, bygga om

I och med vårt återtåg till Jakobstad beslöt vi oss för att vi nog ska bygga ut huset. Ett rum till på övre våningen, ett rum till på nedre. Ett sovrum och ett extra vardagsrum. Som det är nu sover Caj och jag i ett rum, Lovis sover i ett genomgångsrum och Idun och Edda delar ett litet rum.

Allt med det eventuella bygget klaffar om vi vill, vi har hittat en duktig byggnadsingenjör, hon hinner ta sig an oss först i november, men om vi har bråttom lär det finnas en duktig arkitekt här i samma byggnad som jag sitter och jobbar i som eventuellt har tid. Finanserna är i skick, vi får låna mera. Jag har varit som en galopphäst på startlinjen, redo att kasta mig in i projektet med fart och fläkt så fort vi får chansen.

Men igår började vi plötsligt tänka om. 

Ska vi faktiskt ge oss in på det här? 

Vad gör vi sen när barnen flyttar hemifrån (visserligen är det mellan 7 och 10 år tills dess, men tiden går jättesnabbt numera, har ni märkt?) och vi sitter där med ett enormt hus som ekar tomt och som ska värmas upp?

Kommer vi att tycka att det är värt pengarna? Vi vet ju att sådana här projekt alltid blir dyrare än planerat.

Tänk om räntorna sticker iväg, då har vi ett mycket större lån att betala bort. 

Kan vi på något sätt bygga om och optimera de rum vi har där hemma istället för att bygga ut? 

Kan vi skala ner ännu mer på våra ägodelar, göra en ännu större satsning på smart förvaring och platsbyggda garderober, så vi ryms?

Eller kommer vi att bli galna när barnen, som bara växer och växer, bullrar in med sina vänner och saker och sånt, och de inte ryms nånstans?

Ni som har byggt, byggt om, byggt ut, vad säger ni? Är det värt det? Är processen så jobbig som jag föreställer mig? Tänker ni ibland att ni hellre hade gjort något annat för pengarna? Berätta allt, allt, allt.

Inforuta (utan ruta)

Vi bor i ett hus på 127,5 m2, totalytan är 140 m2. På övre våningen finns ett stort sovrum, ett genomgångsrum med toalett, ett sovrum till som är genomgångsrum till den lilla kallvinden som Idun hade som sovrum ett år.

På nedre plan finns en oerhört opraktisk hall (när man har tre barn och de har tusen kompisar), ett stort matrum, ett litet kök och ett vardagsrum med fönster åt tre håll. Ja och ett badrum med dusch och bastu också.

Jag har: ett kapat bankkort

Igår hände något mycket underligt. Jag berättar det åt alla, så ursäkta om du som läser det här har hört det förr. Men stoppa pressarna! Mitt bankkort blev kapat!

Så här var det: i onsdags köpte jag en flygbiljett. På torsdagen när jag skulle betala med kortet i Prisma (och hade handlat för 150€, bland annat glass och mjölk) fungerade det inte. Jag drog mig till minnes att nån från banken hade försökt få tag i mig tidigare under dagen, men aldrig ringde upp igen. Medan jag stod där i kassan och jonglerade potatisar med ena handen och Edda med den andra ringde jag (samtidigt, jag är en supermänniska, jag vet) upp banken igen och fick veta att de hade noterat skumma aktiviteter på mitt kreditkort. Någon hade handlat en flygbiljett med svenska kronor (det var ju jag). Någon hade försökt handla något annat för 8000 kronor (det var INTE jag) och någon hade försökt, men kanske misslyckats, med att använda ännu mer pengar från kontot. Så de spärrade kortet.

När jag tänkte efter hade faktiskt sky-tours sida hakat upp sig efter att jag knappat in alla koder och innan jag hade fått nån bokningsbekräftelse. Eftersom inget hände stängde jag ner sidan och började om från början, och när allt funkade som det skulle den här gången tänkte jag inte på det. Men tydligen hade någon hunnit ta sig in på mitt kort under den korta tiden.

Nu vet jag ju inte alls hur sånt här fungerar, jag är
1) överraskad över att nån robot på banken upptäckte det så snabbt och varskodde
2) förvånad över att det här faktiskt hände mig (man hör ju bara om sånt här, det händer inte ens åt nån man känner i vanliga fall).
3) tacksam över att jag inte behöver betala de falska kostnader som eventuellt dras från kortet
4) jättejätteglad över att kassörskan vid Prisma stängde kassan, väntade tills jag hade rett ut det hela och dessutom plockade i och körde ut alla varor tillbaka till sina ursprungliga platser.

Japp, trots att det här hände, eller kanske till och med lite på grund av det tänker jag mig att människan i allmänhet är god.

(och sen inser jag hur navelskådande den åsikten är i förhållande till världsläget)

Fest och flärd

Jag lever i festklänning den här helgen. Caj och jag åkte ner till Åbo igår för att vara med på Ylvas och Adrians bröllop, nu är vi på väg till Borgå för att fira Cajs brorson som blir konfirmerad. (Och sen ska vi vika in till Ikea och köpa en soffa, det är också festligt på sitt sätt, men jag byter nog om tills dess.) Det är så ofantligt enkelt att göra en sån här intensivresa utan barnen må jag säga, de har det betydligt trevligare med mina föräldrar, och vi får köra så långt vi behöver i ett svep utan kiss-och matpauser.

Och vilket FINT bröllop vi var på. Ett underbart, klokt och vackert brudpar, ett fantastiskt vigseltal av brudens moster, ljuvliga gäster, roliga och berörande uppvaktningar ... Dessutom hade vi suveränt bordssällskap av bland annat Liisa och Rabbe. Jag är så glad och tacksam över att vi fick vara med.

Vilken hit

Jag har just inlett min tredje dag i mitt nya arbetsrum. Största fördelen hittills, förutom att jag slipper packa ihop precis allt jag har haft med mig till bibban OCH ruinera mig på att äta lunch på restaurang varje dag: jag kan dra ner persiennerna och yoga på arbetstid. Yes. Nu orkar min kropp förhoppningsvis sitta länge och skriva utan att bli helt förvrängd.

She walks the walk and talks the talk

Edda går över golvet på ett underligt sätt.
Edda: Titta mamma, jag går failat!