Provpubliken

Man hade förutspått regn idag, så jag passade på att stanna inne med barnen under förmiddagen och insåg att det är precis för att vi INTE stannar inne till vardags som heminredningen stampar på stället här hos oss.

Nåja. Inredde gjorde jag inte heller idag, men jag provkörde mitt senaste manus på barnen. Det var fantastiskt roligt, de är i en så bra ålder nu för att agera bollplank. De hittade en del småmissar som jag gjort, de fick mig att inse vilka ställen som verkligen funkar och tack vare deras frågor fick jag veta vilka ställen som är otydliga. Vilka duktiga lyssnare de är! Även om det enligt Idun är "den bästa bok hon nånsin har hört på" (jag är fruktansvärt smickrad eftersom jag vet att hon inte smörar utan kan vara ganska hård när hon tycker det behövs) finns det en del arbete kvar innan jag skickar in den. Jag har till exempel rusat genom slutet, insåg jag. Och vissa svansar från tidigare versioner hänger kvar, som t.ex. att Patrik plötsligt känner en lukt som inte kommenteras desto mer.

Men hurra för att det verkligen rör sig framåt och hurra för att jag förhoppningsvis kommer klara av att nå målet att ha både antologitext och manus klara för redaktörsgenomläsning innan sommaren är slut (för enkelhetens skull räknar jag med att hela augusti är en sommarmånad, det får jag väl, va?).

Kravet

Jag blir tokig av ljudnivån i bilen nuförtiden. Det är inte klokt. Vår bil innehåller: två skolbarn som fnittrar så de tjuter åt sina interna skämt och en bebis som härmar de ljud storasystrarna utstöter med ungefär tiofaldig volym. Och så Caj och jag, som sitter som hålögda zombies i framsätet och önskar att vi snart ska vara framme.

Vi går i bilköpartankar igen (nä, vi har fortfarande inte lyckats hitta en bil vi gillat bättre än den vi har, men efter att ha letat i vågor i över ett och ett halvt år börjar det sannerligen vara hög tid att slå till, tycker jag). Ett av mina lite hemliga kriterier är att bilen ska ha en sån där plexiglasskiva som man kan dra upp mellan fram- och baksätet. Då får barnen härja runt hur mycket de vill medan Caj och jag kan ha våra intressanta samtal för oss själva i framsätet, i lugn och ro.

Hem och hem

Hå hå vad jag bloggar lite nuförtiden. Jag orkar inte. Hettan. Barnen. Tröttheten. Ni vet. Det blir säkert bättre när dagarna får lite mer struktur och ordning om ett par veckor. Fatta förresten att sommarlovet är över helt snart. Hur gick det till? Det här har kanske varit den kortaste sommaren i mitt liv.

Förra veckan åkte jag till Österbotten med barnen på tisdag, Caj anslöt sig till oss senare i veckan som den förvärvsarbetande man han numera är. Där träffade vi en hel del folk (främst släktingar), gick i Prideparaden (åh så mycket kärlek och finhet, det var verkligen en minnesvärd upplevelse. Läs förresten vad Amanda har skrivit om diskussionerna kring evenemanget, hon är så klok och vis den kvinnan att jag vill trycka upp ungefär allt hon skriver på olika skyltar som jag skulle kunna sprida över världen), simmade många fler gånger än jag sammanlagt gjort under de senaste somrarna, kalasade med Lone som fyllt två, besökte gammaldags torg med Aja, åt mycket glass och körde väldigt, väldigt mycket bil.

Och nu är vi tillbaka på Åland igen. Det är faktiskt rätt skönt att vara "hemma" (jag undrar i vilket skede jag kan ta bort citattecknen här).

Vid ett tillfälle när vi kom från Nykarleby och närmade oss det Jakobstadsavtag vi i vanliga fall skulle ta för att åka hem fick jag ett nyp i hjärtat och tänkte "åh, så fint det vore att få svänga in och åka hem nu. Parkera bilen på gården, låsa upp dörren, stiga in. Och allt skulle vara som vanligt, alla saker på sina vanliga platser och det skulle bara vara att gå in i vardagslivet igen." Det var sorgligt att tänka så, jag vet ju att det inte GÅR.

Men sen hälsade vi på våra hyresgäster som funnit sig tillrätta på ett ypperligt sätt, vi fick se deras fyra kycklingar som Lillan hade kläckt fram och det kändes verkligen på stämningen att det inte är vi som bor där nu, att vårt hem har blivit deras hem, precis som det ska vara. Och då kändes det inte lika jobbigt längre, konstigt nog.

Sneda horisonter

Jag läser nästan inga bloggar just nu. Att vara med barnen tar ungefär 95% av min vakna tid. Eller lite mindre kanske, fast det känns som 110%, så 95% är ett medeltal av upplevelse och verklighet. Det är jättesynd eftersom jag har rätt många bloggare vars liv jag noggrant brukade läsa om tidigare. Linns blogg kan jag ändå inte riktigt låta bli, och idag skrev hon ett inlägg om sneda horisonter som fick mig att tänka på den här tavlan som vi satt bredvid i en restaurang på Dominica för två år sedan.

I'm just sayin'.

Inte säker

Jag är inte säker, men det kan hända att min bok är klar. "Klar" alltså, det finns ju en risk för att jag får skriva om den många gånger och helt säkert kommer jag bearbeta den jättemycket innan den är helt färdig, men jag har lyckat skriva igenom den en gång från början till slut ett varv, och det känns sannerligen bra.

Nu ska jag låta den vila lite och sen ska jag läsa igenom den (jag vet inte vilken gång i ordningen det blir). Och så ska jag testläsa för barnen. Sen får vi se.

Magnus-Maria

I går bokade jag biljetter till operan Magnus-Maria som hade premiär här i Mariehamn i går (den drar vidare till Jakobstad nästa lördag, hett tips!) Jag och min kusin Emma ska gå på torsdag har vi tänkt. Jag är en mycket oerfaren opera-dam trots att jag tog lektioner i klassisk sång under många år. Jag är rädd att en del kommer gå mig förbi. (Jag tror emellertid att det inte kommer att gå som i Intouchables, när assistenten fick gå på opera tillsammans med sin arbetsgivare och höll på att skratta sig fördärvad när ett träd som såg ut som en broccoli plötsligt drabbades av ett aggressivt sånganfall. Det är en fruktansvärt rolig scen.) Det blir spännande. Dessutom är det min begåvade kompis Minna som har designat kostymerna, de lär vara något alldeles enastående fick jag höra från en säker källa häromdagen.

Och så är det snart Rockoff här i stan. Jag överväger starkt att gå och lyssna på Laleh på söndag.

I övrigt fortsätter vi träffa en massa folk, det är roligt! Min litt.skap.-kompis Riina kom hit med sin vän Ette i söndags, i måndags var vi på kalas (det vattnas ännu i munnen på mig när jag tänker på alla läckerheter Karin hade dukat fram) och i går kom min farbror Bossan hit tillsammans med Emma, Marc och deras barn på lite middag. Innan dess hade Lovis, Idun, Edda och jag varit på en träff med några mammor och barn i samma åldrar som vi. Och så är det simskola varje dag. Vårt sociala liv här överraskar mig varje dag. Det är nästan så vi inte hinner med annat.

Fem före färdig

Jag tror jag håller på att sluta amma. Jag är nere i en ynka amning per dygn nu, på kvällen innan Edda somnar brukar hon dricka lite. Jag har glidit ut ur amningen lika odramatiskt som med de andra två, mina döttrar tycker tydligen att det räcker med ett år. Okej. Det är riktigt okej. Men också lite vemodigt nu när det kanske (antagligen) är sista bebisen jag får amma i mitt liv. Och nu när jag skrev det så där dramatiskt blev jag nästan sorgsen för ett ögonblick. Hå hå.

I övrigt kom jag på mig själv med att tänka att det faktiskt har lättat lite, att Edda har blivit större. Hon äter själv (utan haklapp, det anstår inte en ädel dam som Edda, verkar hon tycka). Hon kan säga ganska flera ord, fattar mycket av det vi säger åt henne och har börjat dra egna gibberish-skämt som hon skrattar jättemycket åt själv. Hon är en rolig typ. Väldigt bestämd också, kanske bestämdast av alla våra barn. Hon älskar att simma (när vi är med), hon äter som en häst (exempel: när vi äter morgongröt öser vi upp fem lika stora portioner. Hon brukar äta allt), blir oerhört sårad när hennes äldre systrar stänger dörren framför hennes näsa (så klart!) gillar att kramas och gosa och är omåttligt förtjust i mig, fortfarande. Ett av hennes specialtrick är att plocka osynliga partiklar från luften och äta dem, hon tycker väldigt mycket om musik och är förfärligt fascinerad av djur, i synnerhet fåglar (hon är sin fars dotter).

Andra saker som är fem före färdiga: det är inte mycket kvar nu tills första versionen av Patrikbok nummer tre är klar. Det har jag sagt länge nu. Jag är så HIMLA dålig på att få till smarta slut. Så i värsta fall får jag kämpa med boken hur länge som helst till. Att skriva en bok följer ingen logisk mall eller enkel formel för mig. Det är precis lika svårt varje gång, men tilliten till att jag någon gång kommer att bli klar växer för varje gång. Och så håller jag på att slutputsa första versionen av min novell till vår litterärt skapande-antologi som torde komma ut om mindre än ett år om allt går som planerat. Det är ett roligt projekt. (Jag har ingen insikt i det liv jag valt att skriva om, jag hoppas det inte märks. I så fall får jag skriva om.)