Två listor med två punkter

Vi firade midsommar på Åland! Äntligen fick de stora barnen två drömmar uppfyllda:
1. Att åka till Åland i sommar.
2. Att bli överraskade med en resa. Allt var planerat mer än en månad innan vi skulle åka, men de fick nyheten dagen innan resan inleddes och blev överlyckliga. Om vi överraskar dem fler gånger ska vi kanske dra ut på det ännu mer. Typ "sätt er i bilen, nu åker vi till Paris".

Vädret var uselt, men det gjorde inte ett dugg, av två anledningar:
1. Vi var ändå mest måna om att träffa våra vänner, och det kunde vi göra både ute och inne. Vi umgicks i en bra sjuttonpersonerskonstellation de två hela dagar vi var där, och däremellan i lite mindre grupper. Tänk så fint att vi ALLA fick vänner där som vi vill träffa.
2. Nu när vi är tillbaka här och solen skiner igen, och det är varmt och skönt, känns det som om vi har rest söderut, till ett VARMARE ställe, istället för tvärtom.

I dag sov vi (eller några av oss) otroligt länge. Caj steg visserligen upp och åkte på jobb, men vi andra tog en megalång sovmorgon. Jag vaknade 10:47 av att Edda just hade vaknat, Lovis vaknade klockan 11 och Idun väckte jag halv 12. Det här hade jag aldrig, aldrig trott för några år sedan.

Det här innebär också att det fortfarande känns som lunchtid, trots att klockan är halv sex. Inte mig emot. Jag flätade just ihop en spaljé och planterade ut några krukor med luktärter som jag har drivit upp (låter betydligt mer ambitiöst än det är, de har nästan dött många gånger redan och ser rätt eländiga ut), och nu ska jag hänga tvätt. Vi borde väl börja med lunchen så småningom också. Eller maten. Eller vad vi nu ska kalla det.

Kröken

När jag gick i sjuan hade jag en hemlig klubb med Aja. Jag tror inte att klubben hade något namn, vi var mer som hemliga agenter, med pyttesmå väskor (min var gul), där vi hade lagt nödproviant, gummiband, huvudvärkstabletter, en pytteliten penna och ett pyttelitet häfte och annat viktigt som kunde vara livsavgörande i knipa. Vi hade ett hemligt kodspråk som vi skrev brev till varandra på, och så hade vi kodnamn: Kroken och Kröken. Ibland spionerade vi på folk och en gång minns jag att vi gick in i olika höghus i Nykarleby och tog tid på hur snabbt hissarna tog sig från bottenvåningen till de som låg högre. (Ifall nån undrar varför det finns så många författare, konstnärer och andra fantasifulla i Nykarleby så kan det här vara en orsak: vi ser till att skapa äventyr där det inte finns några!)

Och på tal om krökar: vi har bott här i huset i elva år, och likt Pavlovs hund börjar snålvattnet alltid rinna på mig på samma ställe varje kväll, nämligen i kröken i trappan, då jag har lagt något barn och går ner från övre våningen. Det här har alltså pågått i elva år, och ganska ofta tar jag tillfället i akt och äter något gott efter att jag har passerat trappkröken i kvällningen. Är det rimligt, va? Att bli inledd i frestelse av en krök i en trappa, kväll efter kväll? Jag vet inte jag. Ett mysterium för Kroken och Kröken att lösa, kanske?

Ljuva sommar!

Den här försommaren är den bästa! Vi har redan hunnit måla huset, ett projekt som har hängt över oss redan i två somrar, och när facebook påminde mig nyligen om att det samma dag i fjol hade utlovats 3-4 grader och snöblandat regn kände jag i hela kroppen hur mycket mer jag gillar årets väder.

Sommarlovet inleddes med att Idun gick ut fyran, Lovis gick ut femman (och flyttar över till ny skola och ny klass i höst, som alla andra sexor här i stan), vi gick till Skorpan på glass... och sen spydde Edda tre gånger på raken, sov ett par timmar och blev frisk direkt. Effektivt, jag gillar hennes spysjukestil! Vi hade tänkt ha släktkalas för Lovis och Edda i dag, men avbokade det eftersom vi gissar att ingen annan vill ha spysjuka, även om varianten här i huset var snabb.

Så istället har vi oljat terrassen, rensat mellan rosenbuskarna, fixat hönshagen så hönorna inte ska rymma hela tiden (efter att jag kämpat, skruvat och fixat, och släppt ut hönorna rymde tre av dem på raken. Jag tror jag gjorde nåt fel!), flisat, förberett en grund för ett nytt växthus, klippt gräs och ätit jättemycket kex som vi egentligen borde ha sparat till kalaset, men tja. När vädret är fint och man inte orkar fixa ett avancerat mellanmål känns det hemskt enkelt med kex i olika omgångar.

Nu börjar det mulna. Och jag är lite rädd att det ska börja regna (även om det skulle behövas). Vi har ännu halva terrassen kvar att olja ett varv till, och MASSOR med saker som ligger ute i det fria eftersom vi inte har behövt tänka på regn de senaste veckorna. Sällan är man redo för regn, alltid för sommar.

Allt det där jag inte är

Jag undrar hur det skulle vara att vara en sån där tevetyp som vet vilka program som sänds vilken dag. Som har serier att följa med i, och som troget klickar in rätt kanal varje gång det vankas nyheter.

Jag undrar hur det skulle kännas att vara en sportig sort. En sån som får myror i benen av att sitta stilla för länge, men alldeles yr av glädje när det erbjuds språngmarscher och handboll.

Jag undrar hur det skulle vara att ha en svaghet för svårlästa texter. Att känna livet i sig då man får bena ut någon riktigt krånglig formulering eller tanke, att få en själslig kick när man lyckas lägga vantarna på en riktigt tjock, svår och invecklad, vetenskaplig skrift.

Jag undrar hur det skulle kännas att älska vintern. Älska doften av minusgrader, älska snöflingor i ansiktet, kalla händer och frusna fötter. Att aldrig längta in, utan bara ut. Att sky värmen och solen, men känna sig hemma i mörket, kylan och tystnaden.

Jag undrar hur det skulle kännas att vara jättebra på att shoppa. Att ha ett hjärta som bankar då butikerna lägger fram säsongens nyheter, att känna sällsam lycka över nya trender och oupptäckta klädmärken.

Jag undrar hur det skulle vara att ha bara ett enda intresse, ett stort, ett som överskuggar allt. Så att resten av livet bara är ett nödvändigt ont, man får göra det där man längtar efter.

Jag undrar hur det skulle kännas att vara vagabond och sjödam. Att ha alla ägodelar inne i segelbåten och tillgång till hela världen, via vattnet. Att resa vidare när man tröttnar, att skaffa tillfälliga vänner, att upptäcka länderna från ett annat håll. Att låta vinden visa vägen, bunkra upp med främmande matvaror i nya hamnar.

Jag undrar hur det skulle vara att kunna bygga ett hus. Att förstå, instinktivt, hur saker och ting hänger ihop, hur man ska konstruera för att det ska hålla, i vilken ordning man ska utföra de olika momenten. Hur det skulle vara att bara sätta igång, självklart skaffa det som behövs, modifiera på vettiga ställen, bli klar, aldrig känna motvilja eller osäkerhet.

Jag undrar hur det skulle kännas att vara karriärhungrig. Att spränga gräns efter gräns, att jobba dagar och nätter för att nå sitt mål. Att aldrig ge upp, inte ens då man vill, för man vet att man kommer tycka kampen är värd allt. Att ge upp nattsömn, vänskaper, familj, allt, bara för att lyckas.

Alla de där liven jag aldrig kommer få leva. Så lite jag vet, och så lite jag är, jämfört med allt.

Så dålig

I dag var jag till Vasa för att justera min bettskena för förhoppningsvis sista gången. Den sitter perfekt nu (tror jag). När jag frågade Johanna, - tandläkaren som fixat den - om hon inte tycker det är jättejättetråkigt att slipa bettskenor så de passar började både hon och de två tandsköterskorna gapskratta, som om jag sa något högt som de alla tänkte. Hon avslöjade inget, men jag insåg att jag var något på spåren. Vilket fick mig att beundra hennes tålamod ännu mer.

Nåja, det jag skulle komma till var något helt annat. Jag försökte gå på stan efteråt och konstaterade igen att jag är så otroligt dålig på att shoppa. Jag behöver till exempel ett par (minst ett par) nya skor just nu, och jag försöker gå i butiker, men jag tycker det är så tråkigt! Dessutom vill jag inte sätta pengar på något jag inte älskar, och jag hittar väldigt sällan saker som får mitt hjärta att bulta lite extra. Jag skulle också köpa en yogamatta (som jag dessutom har varit och tittat på förr), men minsta lilla motgång får mig att backa. Den här gången hade jag alltså redan bestämt mig för vilken jag skulle ha på förhand, men plötsligt märkte jag att det stod något om att den kan bli hal om den blir våt, och då ändrade jag mitt köpbeslut direkt, för jag vet att det finns yogamattor som har motsatt funktion: att greppet blir bättre om den blir fuktig, och jag vill hellre ha en sån.

Fast en sak köpte jag ju faktiskt! Ett verktyg som man använder för att sätta fast knappar i kläder när man syr! Det är jag nöjd med, till och med fast jag inte har ett uppenbart behov av den just nu. Då det gäller att skaffa grejer så det finns förutsättningar att gå igång på en kreativ idé här hemma har jag tydligen inte lika mycket hämningar.

Prickiga klänningar och aktiva val

Vappen i måndags (Caj och jag har för övrigt varit ihop i 16 år nu!) firade vi här hemma hos oss med vårt vanliga vappgäng. När jag skulle klä om inför gästernas ankomst tog jag i min prickiga klänning och tänkte "den här har jag inte så ofta", och tog den på mig.

Just såg jag i mitt facebookflöde att jag hade exakt samma klänning förra vappen. Great minds think alike.. eller ja. The same mind thinks alike, kanske.

Första maj blev en lugn dag. Vi cyklade till Staraby på traditionell majlindo som områdesföreningen ordnade, men eftersom vi har ett par hästallergiker i familjen stannade vi inte så länge. Hela dagen kändes trög, vädret var grått och lite kallt, och det började till och med regna.

På kvällen bestämde Caj och jag oss för att titta på Black Mirror, och för ett ögonblick kände jag mig lite stressad av alla serier vi har lämnat på hälft och aldrig sett klart. Och jag fick en insikt:

Förr i tiden, då allt kom på teve, och inte fanns tillgängligt jämt, så ingick det som en del av livet att missa saker. Råkade man inte vara hemma då nyaste avsnittet av Beverly Hills kom, ja då hade det liksom ... farit. Det var kanske inte ett aktivt val att missa avsnittet, utan ett passivt. Numera finns allt alltid tillgängligt, vilket gör att det måste vara ett mycket aktivare val att välja bort saker än förr. Ifall jag avbryter en serie som finns på Netflix dyker den ändå upp i mina listor med jämna mellanrum och påminner mig om det jag inte har avslutat. Jag måste välja bort den gång på gång på gång. Förr behövde jag inte tänka på sånt jag hade missat, för det fanns inte tillgängligt i all evighet. Det här tror jag faktiskt är en orsak till att jag kan bli så stressad av internet, samtidigt som det finns allt möjligt som är bra också, så klart. Det är jobbigt att hela tiden ta ställning till allt.

Nästa steg är väl att alla konserter och andra evenemang spelas in, så att man inte slipper känna sig stressad av dem ens då man har valt att inte gå, för man kan alltid välja OM och titta på dem på nätet i efterhand istället. Alla har bara 24 timmar per dygn, men det känns som om man borde vara så otroligt smart, beräknande, planerande och medveten för att optimera de här 24 timmarna så man hinner hänga med i allt, göra allt, röra på sig, läsa allt viktigt, sova tillräckligt, få frisk luft, hålla koll på hus och hem, ja allt!

Det känns som om jag var något stort på spåren då jag tänkte den här tanken igår, men nu då jag ska skriva ner den är det inte riktigt lika tydligt mera vad jag menade. Fattar ni ändå?

Camilla och dom

Edda äter ett äpple i fjärdedelar. Plötsligt tar hon tag i en äppelbit och hugger till, i mitten, där kärnhuset hade suttit.
Edda: Visst åt man så här förr i tiden?
Jag: Nja, det tror jag inte.
Edda: Jo visst. Det gjorde de ju. Camilla och dom. Visst pappa?
Caj börjar skratta, för nu syns det att Edda egentligen bara drar en rövarhistoria.
Caj: Jo, det gjorde de ju. Camilla och dom.
Edda: Just det.

Några timmar senare får Edda ett sår i fingret.
Jag: Ta ett plåster. Vet du förresten vad man gjorde förr i tiden om man fick ett sår? Man klippte av hela tummen! Det gjorde Camilla och dom.
Edda: Du vet inget om Camilla och dom. Det gör bara pappa och jag.
Jag: Vadå, jag vet allt möjligt om Camilla och dom.
Edda: Nä. Du har egna kompisar.

Där får man för att man försöker knycka nån annans låtsaskompisar. Just nu berättar hon om en bebis som heter Brikter som knep henne i magen här nyligen. Jag vågar inte hålla med.