Kröken

När jag gick i sjuan hade jag en hemlig klubb med Aja. Jag tror inte att klubben hade något namn, vi var mer som hemliga agenter, med pyttesmå väskor (min var gul), där vi hade lagt nödproviant, gummiband, huvudvärkstabletter, en pytteliten penna och ett pyttelitet häfte och annat viktigt som kunde vara livsavgörande i knipa. Vi hade ett hemligt kodspråk som vi skrev brev till varandra på, och så hade vi kodnamn: Kroken och Kröken. Ibland spionerade vi på folk och en gång minns jag att vi gick in i olika höghus i Nykarleby och tog tid på hur snabbt hissarna tog sig från bottenvåningen till de som låg högre. (Ifall nån undrar varför det finns så många författare, konstnärer och andra fantasifulla i Nykarleby så kan det här vara en orsak: vi ser till att skapa äventyr där det inte finns några!)

Och på tal om krökar: vi har bott här i huset i elva år, och likt Pavlovs hund börjar snålvattnet alltid rinna på mig på samma ställe varje kväll, nämligen i kröken i trappan, då jag har lagt något barn och går ner från övre våningen. Det här har alltså pågått i elva år, och ganska ofta tar jag tillfället i akt och äter något gott efter att jag har passerat trappkröken i kvällningen. Är det rimligt, va? Att bli inledd i frestelse av en krök i en trappa, kväll efter kväll? Jag vet inte jag. Ett mysterium för Kroken och Kröken att lösa, kanske?