Hälsningar från Malta!

Nu är vi framme i Mellieha, Malta. (Okej, vi har varit här i två dygn redan, men tiden bara rusar iväg, det känns som om vi just har kommit.) Här är varmt och skönt. Strax över 20 grader. Det är riktigt lagom, det går att sitta ute i ärmlöst och njuta, samtidigt som det är skönt med yllesockor här inne på morgonen och kvällen.

Vi har hyrt en bostad i ett hus, med ett sovrum för barnen, ett för mig och Caj och ett kök/matrum/vardagsrum i mitten. På gården finns en ouppvärmd pool (jag begriper inte hur barnen kan simma där, jag skulle frysa ihjäl) och vi bor i ett område som känns tryggt och trevligt.

Gårdagen gick mest åt till att inleda hemundervisningen (allt tog mycket längre än vi trodde) och till att handla mat. Jag jobbade inte ett skvatt. Min trettiodagars yogacamp som jag hade tänkt inleda blev inte heller av, så på kvällen hade jag en naggande känsla av att allt höll på att gå åt skogen.

I dag gick jag in till stan redan från morgonen efter att jag hade yogat, satte mig ner på ett café och rörde mig inte ur fläcken förrän jag hade skrivit två kapitel på läseboken. När jag kom hem hade Caj och barnen avslutat skoldagen för ett bra tag sedan och ätit lunch, så jag gjorde lite nudlar åt mig och skickade iväg en del mail och annat jag inte hade kunnat göra på caféet eftersom det inte fanns internet (tror jag, bäst för arbetsron att inte fråga). Resten av dagen har jag hängt här hemma. Caj och Idun åkte iväg för att prova en pytteliten idrottsplan med löpbanor och friluftsgym som ligger en bit bort. Vi andra hängde ute vid poolen en stund, sedan gick vi in och ritade.

Det är skönt att vara här. Jag är överraskad över hur vardagligt allt känns redan nu. Vi har mat i kylen och vet ungefär var vi befinner oss. Det är ju inte så illa.

Här kommer lite random bilder. Jag borde kanske satsa på att ta lite snyggare foton, vi har ju till och med tagit med systemkameran. Jag är bara så lat.

Vi har fortfarande inte återhämtat oss från den tidiga väckningen i måndags: vi vaknade 03.20

Lovis och jag i München på mellanlandning

The Parish Church of Mellieha

Vår pool

Min medelhavsutsikt när jag promenerade till stan idag.

Ett hus med roliga burspråk och fina dörrar. Älskar färgen!

Estrids bokklubb

Sent i måndags kom ett nytt avsnitt av Estrids bokklubb, och den här gången var det min tur att vara gäst.




Estrid är jätteduktig på det hon gör, och det var en stor ära att få hälsa på och prata om fantasi med henne. Innan mig har Stina Wirsén, Linda Bondestam, Annika Sandelin, Henrika Andersson gästat bokklubben, och än är det inte slut, listan på vilka som ska gästa Estrids bokshow ännu i höst består av flera intressanta typer (som jag inte vet om jag får avslöja).

Dessutom har Estrid och produktionsteamet bakom hennes show uppmärksammats i Sverige. Här, här, här och här, till exempel. Idel fina betyg. Jee! Grattis Estrid & co!

En lycklig tvåa

Ja, nu känns det här ju redan so yesterday (eller till och med the day before yesterday), men jag kan ju inte låta bli att berätta här på bloggen också:

Mitt manus Älgflickan kom på andra plats i Schildts & Söderströms barnbokstävling Berättelsen är bäst. Att jag fick stå på prispallen med min kära Karin (aka the winner) och med superskribenterna Eva och Mia (som kom på delad tredjeplats) kändes som en sann ära. Och på förlagsminglet i går råkade jag få syn på en enorm bunt manus som hade varit med i tävlingen, jag trodde det var alla, men jag fick ett överseende skratt till svar och fick veta att manusen i högen bara utgjorde en femtedel av de cirka 210 manus som hade skickats in. Konkurrensen var hård. Men min text höll.

Så Älgflickan ska bli en bok. Efter att ha jobbat med den, skrivit om, raderat, skrivit om igen, blev den faktiskt klar, och antagen. Och prisbelönt. Jag är så oerhört glad. När den kommer ut vet väl ingen ännu, men att den publiceras är ett faktum. Ingen är gladare än jag! Sa jag hur glad jag är?

Jag fick blommor, pengar och ett par fina utlåtanden

Här tar vi alla en vinnarselfie på scenen efter prisutdelningen

Sedan klädde jag mig i min festklänning och gick med
Joanna till svenska ambassaden på BYFFÉ

Det var både snofsigt och roligt!

 

Den värdiga Vanessaprisvinnaren Linda Bondestam och den 

värdiga Almaprisnominerade Maria Turtschaninoff i en tête-a-tête.

Och sedan fortsatte vi fira litteraturen och ljuvligheten
på en krog som ingen av oss minns namnet på

Maria och jag kände oss mycket eleganta!

Dagen efter var det förlagsmingel och vi byggde 

en traditionsenlig pyramid. Martina koordinerade 

och utgjorde toppdekor.

Martina och Karin satt i Frimans soffa

Och Sanna Mander ritade ett porträtt av mig

Den här bokmässan får hundra poäng av hundra möjliga. ALLT var så bra. Och nu fortsätter mitt roliga liv, för om ett dygn landar vi i Malta, förhoppningsvis i ett lite behagligare klimat än det här.

Världens bästa fest

Att vara på bokmässan nuförtiden är som att vara på en rolig fest där det med jämna mellanrum dyker upp nya kompisar man inte har sett på länge. Så kul!

Joanna och jag inledde med att äta en brakfrukost på hotellet, sedan åkte vi ut till Böle och mässan för att bli intervjuade av Winellska skolans tvåor, som hade förberett frågor åt oss. De var duktiga och mycket välformulerade.

Här är några av barnen. (Bild från sets instakonto.)

Men det allra första som hände på mässan var att jag äntligen fick träffa Minna! Det misslyckades jag ju med i fjol, i år hade jag bättre tur, för vi kom dit precis samtidigt och fick både kramas och prata. Härligt! Minna har tillsammans med Jenny Lucander-Holm nyss kommit ut med boken Vildare värre Smilodon, som är helt fenomenal. Och nu har jag den också! (Säg inget åt Edda, hon ska få den i julklapp.)

Efter att ha lunchat med Maria och lyssnat på flera intressanta framföranden åkte jag in till stan igen, gick på kaffe med Basse, och träffade sedan Aja och Joanna för att äta kvällsmat, hänga på hotellrummet och prata. Nu ska jag somna som en stock i världens skönaste hotellsäng (vi bor här, det är superskönt!) och i morgon ska jag fortsätta mässa.

Det perfekta namnet

I morgon åker jag. Till Helsingfors. Till bokmässan. Det kommer att bli fabulöst: mingel, uppträdanden, middagar, jag är bjuden till svenska ambassaden på byffémiddag (jo, det stod så), och när allt det roliga är över är det inte ens över, för då kommer familjen ner och sen åker vi till Malta (efter en släktmiddag på söndag). Jag är så uppe i varv att jag målade en stol av bara farten. Kolla min instagram (@engulapelsin) och bedöm själv! Vi ska låta måla vårt matbord den där nyansen, har vi bestämt oss för. Tur att både Caj och jag älskar färger, och ofta samma färger dessutom. Få se om vi lyckas piffa upp vårt matrum lite i december sen, vi har en vägg här som är en förfärlig, vit nyans, den måste vi åtgärda.

Jag borde förstås ha gått och lagt mig för länge sedan, men så började jag måla och sen kom jag plötsligt på ett jättebra namn till en bebis vi aldrig kommer att få (vi är verkligen klara med vår skara, men namnet är så snyggt, om det bara hängde på det skulle vi slå till direkt). Och så packade jag ner min yogamatta och slängde familjens pass i den allra största kappsäcken bara så vi inte ska glömma dem sen. Det är ändå smidigare att gräva ut dem ur den största resväskan än att vända om och köra 500 km för att hämta dem. Och missa flyget.

(Förlåt nu att jag inte avslöjar det perfekta namnet jag kom på, ni kan ju gissa här i kommentarsfältet: vad tror ni att det är för ett namn som passar ihop med de andra namnen vi har på våra barn? Jag lovar avslöja det om nån träffar rätt!)

Allt är precis som vanligt

För ett par veckor sedan fick jag ett recensionsexemplar av Kristina Muray Brodins och Maija Hurmes bok Allt är precis som vanligt från Schildts & Söderströms.

Jag drömmer en dröm och så försvinner jag. För jag vill veta om det är sant. Om de blir ledsnast i världen. Om de blir ledsna så de dör. Helt osynlig blir jag. Och jag hörs inte heller.

Boken handlar om ett barn som fantiserar om hur det skulle vara om hen försvann. Hur ledsna skulle mamma och pappa bli? Skulle nån märka att hen var borta?

Jag vet att jag själv fantiserade om de här sakerna när jag var barn, så tankarna känns bekanta. Men att läsa det här utifrån ett vuxenperspektiv, när man ser att det som bara är en fantasi för barnet sker i verkligheten för de vuxna, är ganska omskakande. Tanken på att förlora ett barn är ju något av det mest skrämmande jag vet.

Edda kallar boken för "det där molnet", eftersom huvudpersonen finns med på alla bilder, men gömd i ett moln, så att ingen runtomkring får syn på hen. Molnet följer med hur de andra letar, oroar sig, sörjer, funderar på vad som har hänt. Edda tycker mest synd om barnet som försvinner. Jag tycker mest synd om föräldrarna som letar efter barnet, särskilt hemskt är uppslaget där mamman går ner i tvättstugan och skriker sig hes för att hon är så olycklig över att barnet är borta. Den där känslan. Jag hoppas jag aldrig behöver uppleva den.

Jag tycker att författaren lyckas jättebra med att vända sig till både vuxna och unga läsare. Som förälder ser man precis den vånda föräldrarna går igenom medan man som barn kan "välja" att hoppa tillbaka in i verkligheten igen, när fantasin blir för hemsk. Väldigt skickligt. Illustrationerna kan man också titta på länge, lösningen på hur barnet ska kunna försvinna men ändå iaktta reaktionerna är fiffig. En fin bok!

Läge för storverk

I dag lämnade jag tillbaka nycklarna till mitt arbetsrum, där jag nu har suttit i över ett år och skrivit. (Jag har flyttat mina grejer till ett annat arbetsrum som jag återvänder till efter Malta.)

Känslan när jag gick ut från Campus Allegro efteråt var inte helt olik den man får när man har tagit en examen, när man har fått sommarlov eller när man är på väg in i något nytt, stort och spännande livsskede. Skumt, för vi ska faktiskt bara vara borta en månad. Men ändå. En stark känsla av avslut infann sig, den var bekant men överraskande. Nu skulle det alltså vara läge att uträtta storverk. (Jag funderar på att sy en klänning eller dammsuga vardagsrummet, men det känns inte som om det är det som ska hända.)